Tvära kast

sålunda var ss i köket och tog mina nattpiller. Hörde nåt utanför som sen kristalliserade sig när nån sa, som till ett barn, men förståeligt nog till en hund, "Good boy". En amerikan ute med sin hund på midsommarnatten klockan ett. Sen hörde jag ett annat mummel, det var en svensk röst, en mycket full man som upprepade, på stockholmska vilket jag ibland fortfarande reagerar på, Jag har full kontroll.

Tyckte de där två kommentarerna var talande, så nära varandra i tid och plats, men milsvida ifrån varandra i innebörd.

Men så minns jag att detta är Fyllenatten. Kanske den natt då det dricks mest? Så konstigt, när barnen för tolv timmar sen dansade groda runt en grönklädd fallossymbol. Också relativt nära varandra i tid och plats, men ändå tragiskt nog för nära varandra. Jag blev ju nästan rädd för fyllegubben här utanför, tänk att vara barn och behöva kissa och träffa en sån i köket. När Mikael har lågt socker blir han ibland som en full gubbe. Instinktivt blir jag rädd för honom, han är inte sig själv, människan är byggd och tränad för att upptäcka när folk inte uppför sig som de ska, för det kan betyda fara. Barn ska inte behöva ha det så i sitt eget hem.

Men detta är ju egentligen en glädjens dag, jag blev bara lite dyster. Jag sov tolv timmar i natt och orkade ändå bara komma upp ur sängen en liten stund när Mikael kom hem, och sen var det tyst sängvila som gällde tills klockan 21. Mikael och jag har knappt sett varandra idag. Men så var vi å andra sidan på romantisk utflykt igår bakom pizzerian, så jag visste att idag skulle bli en vilodag. Vi tittade på Apollo 13 tillsammans, så småningom gav Mikael upp och i nästa reklampaus såg jag att det var en hel timme kvar av filmen och då gav jag också upp. Jag antar att de kommer hem levande, får kolla det på imdb. Eller inte. Träna mig på att inte veta saker, inte ha allt under full kontroll. Haha, först nu inser jag vad ironiskt "_full_ kontroll" är.

Jag skippade att plocka sju sorters blommor igår, men å andra sidan kom Mikael hem med en somrig bukett som nog hade sju sorters blommor i sig. Om jag nånsin hade trott på och försökt lägga blommor under kudden så kunde man säga att sen när man har fått honom, så kommer han hem med blommorna. Pun intended, typ.

Brexit får ni inga åsikter om. Jag som tycker nåt om allt begriper inte alls vad det innebär för England, Storbritannien, EU, Sverige, euron eller deras regering. Minns att de hade väldigt orättvis fördelning av kabinettplatser, inte relativa antal utan att den som vinner valkretsen får rösten. Så då kan landet ha 48 mot 52% av väljarna, men 100% av platserna. Men jag vet att jag mest dillar nu, jag avskydde samhällskunskap och det enda jag minns är nog vad pappa bankat in i huvudet. Nu i vuxen ålder tycker jag dock att "samhällskunskap" är jätteintressant. Man växer upp.

Imorgon ska Mikael laga festmiddag. Ser mycket fram emot det, och så kommer Drottningen av Saba på middag, eller Modren som hon också kallar sig. (Och ja, jag minns från min barndom på lappar som mamma skrev till pappa när han var borta sent och la på dörrmattan, så skrev hon ofta under med Drottningen av Saba. Jag skriver jätteofta lappar till Mikael. Det tar kanske lite extra tid för mig att vakna och då kommer saker fram som man skulle prata om, men om jag väntar tills nästa dag när vi är vakna på samma gång så är det borta. Ibland har jag skrivit lappar till mig själv med punkter på saker vi ska ta upp. Vart är jag på väg? Jo, jag skriver nog oftast bara under med ett hjärta. Ska nog tänka över saken. Kungen av Saba vet jag dock inte om Mikael lystrar till. Vi är inte så frisläppta med eufimismerna, jag skulle nog kräkas lite om jag kallade honom för baby. Ett sparsamt älskling markerar gränsen för oss. Kallade han mig för nåt smörigt skulle jag nästan ta fram smockan. Jag tycker många kärleksnamn låter degrading snarare än gulliga. Att kalla mig och Mikael för Barbie och Ken händer bara efter en apokalyps, liksom. Men så bra det blev. De som tycker att Babe är gulligt får gifta sig med såna som tycker det är gulligt att säga det. Jag har ingen officiell ståndpunkt i ärendet, mer än att Vi gillar olika.

Och apropå det (det är ett skämt. Olergårds säger ofta så i diskussioner vid matbordet, och så handlar det man tar upp då inte alls om det innan. Så snarare "apropå ingenting". Men jag har också börjat göra så, det smittar tydligen) så avslutar jag med en bild på ett barn i somrig mundering. Hon heter Estelle, men har eventuellt inget efternamn, eller så heter hon Bernadotte. Oh, the irony. A French girl, rättare sagt, 25% fransk, 25% svensk (eller tog de hit både Jean Bapsiste och hans fru? Ja, det var ju hon som trodde hon blev hyllad när hon landsteg i Skåne till skallande Vi vill ha regn, som på skånska låter förvillande likt Vive la Reine, leve drottningen.) Tråden? Jo, 50% fransk, 25% tysk, 25% portugisisk möter 100% svensk. Ofrälse har längre ingen betydelse, så Daniel räknas, men jag kan ändå inte räkna ut procenten. Hon måste väl i alla fall vara halvsvensk, och det där sarkastiska om att fransmännen styr Sverige var inte nåt roligt skämt.

Jag har verkligen tappat greppet om det här blogginlägget.

Vi hörs en annan dag. Men jag klickar gilla på Estelle, tro inget annat.