Mera framgång

Jag har ju försökt, utan framgång och med en handfull misslyckade försök, att gå ner från 2 till 1 stilnoct. Det är min huvudsömntablett. Jag har minskat dosen ett par gånger och sömnen har lidit, och jag kommer så lätt ur gängorna att det tar emot väldigt att prova igen, när det i verkligheten inte innebär en natt med dålig sömn utan kanske närmare en vecka. Och för en vecka sen så var det så, hade haft flera jobbiga veckor på raken, med för tidigt uppvaknande så jag måste ta ännu mer sömnmedel när The real objective är att minska! Så då både sover jag dåligt, måste ta mer medicin, inte mindre, och pajar sovsystemet för ca fem dagar. Och om man vaknar efter tre timmar är det självklart att ta mer medicin, för med.bara tre timmars sömn löper me-symptomen amok och det blir motsvarande svårare att somna efter en hemsk dag. Så enkelt val. Men hur kul är det när man vaknar klockan tio, efter åtta timmars sömn (ja, jag vet att ni normala människor kallar åtta timmar för sovmorgon, men det är inte precis nån törnrosatillvaro jag lever, jag lovar. Skulle byta till åtta friska timmar in a heartbeat. Började lipa bara jag skrev det. Så gärna skulle jag vilja byta.

Men sömnen. De goda nyheterna var att jag blev desperat. Och jag skämtar du för att säga att det var först när jag blev desperat som jag kom på att vända mig till Gud, men så var det. Och då kom jag på att om man gör likadant får man samma resultat. Så jag tänkte att jag ska fläska på med sömnmedicinerna, skapa riktigt goda förutsättningar för att få igång vanor som känns tvärsäkra. Och då, medan jag har stöd av de andra medicinerna i högre dos, kan jag förhoppningsvis gå ner i normaldos på stilnoct, och de andra brukar jag inte ha problem med. Hoppas det händer nu i sommar, för sen är det december och då måste jag ändra allt kring hur jag firar jul om jag ska behålla det hälsoläget jag har nu. Kanske ska jag åka nånstans, ensam. Så kanske jag inte saknar folk för jag får en trevlig stund, kanske i en hotellsäng, med olästa tidningar och dokumentärer på netflix. Ja, vi får se.

Hur som helst är de goda nyheterna för det första att jag börjat sova i ett sträck, bara en gång delat sen förra lördagen. Och timmarna varierar mellan 11, 11 ,11, 9,30. 9.30, 8 (det var för varmt den natten och vi hade inte fått fram rätt täcken och fläktar osv) plus den med 6.30+4. Så den här veckan har jag sovit elva timmar tre gånger. Dessutom har jag blundvilat två-tre timmar. Och det har funkat. Dessutom är jag glad som en lärka. Verkligen mig själv igen. Men jag slår inte in det i sten, men just nu är all ledsnad borta och jag känner mig inte det minsta deprimerad. Gråta känns väldigt fjärran, om man inte är rörd. Det är det jag har känt, att mina gråtsammanbrott och, än värre, mina längtar efter döden-dagar, inte är "verkliga", för när jag har fått sova är de borta. Men så tar jag fyra sömnmediciner och tre med antidepressiv funktion (fast mot sömn, mot nervsmärta och bara den tredje mot humöret och fibrosmärta. Jag har glömt vad jag ville.

Jo, jag har sovit och är inte alls ledsen. Visst är det jobbigt fortfarande med det där evinnerliga migränet, var och varannan dag, men det är inte alltid jag blir deprimerad av det heller, men det kan ta mycket energi med smärta och om jag har många övriga symptom.

Men jag är glad och tillfreds.

Fast visa mig en Anja som inte har haft en lika lyckosam vecka, och hon är redo för hispan. Eller i alla fall psykologen på Sköndal. Jag börjar känna att jag är där oftare än han. Obs, nu raljerar jag. Jag längtar verkligen efter att få träffa honom, han är vettig, jag tror han kan hjälpa mig, och jag behöver verkligen den hjälpen, både nu och på sikt. Så hoppas han blir frisk.

Men ni kan pröva, säg nåt sorgligt och se om jag gråter?

Freddie Wadling? Nästan bara. Barnen på Medelhavet? Nästan bara. Nån är inte gravid. Nästan bara. Nej, det är bäst att sluta innan jag brister i gråt, det var ju inte temat.

Men jag är för det allra mesta, förutom när jag inte har migränen under kontroll, riktigt riktigt glad. Ska köpa pioner på tisdag, såna riktiga feta. De ser jag verkligen fram mot. Det är bäst för dem att de slår ut allihop. Jag ska fråga noga hur jag ska göra.

"Kramiz på er finingar". Nästan.