Dagens pyttipanna

Orkade inte klä på mig idag, vilket inte gjorde något med tanke på vädret. Mikael gjorde också middag till mig, somriga kycklingsubs. Killen på hemköp som hade sån där "produktvisning" av bröden sa att man skulle ta grillad kyckling, creme fraiche och pepparrot. Så weird!! Jag fegade och fick curry. Så romantiskt när mikael står där och är matointresserad och gör finmackor till mig och duttar creme fraiche och pillar in rucccola så den inte petar utanför.

Det har varit riktigt migränigt väder idag. Plus att jag fick botox i förrgår, som retar upp muskler och sånt. Igår tänkte jag flera gånger på att jag inte hade nån huvudvärk, däremot migrän i förrgår och idag. Idag var det riktigt jobbigt, jag blev inte "normal" när pillret verkade, utan var matt och sjuk och nästan illamående, kanske både av smärtan och värmen. Jag har aldrig spytt av migrän, så jag anser mig tursam på det viset.

Jag vet inte om jag har berättat det redan men jag var försökskanin på botoxen. Rättare sagt så hade de undervisning och en 5-6 personer tittade på. En annan gång var det 5-6 utländska neurologer och de kändes väldigt "högutbildade" och jag tyckte dessutom att jag gjorde bort mig när de ställde nån fråga där svaret var me. Vad är det? En neurologisk sjukdom, började jag och kände att jag just hade skrivit dem på näsan. Den här gången var jag mer beredd och tänkte efter en aning mer och var inte så snabb med att svara. Jag nämnde ändå me, men kallade det en ... nu glömde jag ordet, typ okänd neurologisk sjukdom. Och det var inte bara neurologer den här gången utan smärtläkare, och stämningen var lättsammare med kvinnor i rummet och svenskar, som inte har samma hierarkiska tänkande. Men fortfarande vet jag inte om man får kalla sin doktor för förnamn. De gör de själva, men får jag som patient? Jag brukar säga doktor mikael. Jag har också precis börjat krama sköterskan på neurokliniken som är ung och jag har varit hos i åtta år, fyra gånger om året. Att krama vårdpersonal har känts jätteförbjudet också, som att man inte ska överskrida en gräns. Jag tror jag har kramat at:n på sköndal. Men jag skulle inte krama min hemtjänst. Ännu. Hon är rolig och vi skrattar varje gång, och jag gillar henne. Men jag har precis börjat att hon tvättar mig, inte bara tvättar håret, så nu är det lite läskigt igen. Men jag kan ju inte gro igen.

Läste en jättekntressant artikel, inte så intressant som en nyhet, utan bara att det var ett porträtt över en skrivande människa. Han bor på östermalm och är chef på en tidning, plus skriver själv såklart. Ca 50 år. 2014 taxerade han ca 98 000:-. Really? Det räcker till en serveringsgång på östermalm. Är det så, att folk i allmänhet, och kanske kända, rika folk i synnerhet, har en revisor som fifflar lite lagom med deras privata företag så de inte behöver taxera hela sin inkomst? Det gick plötsligt upp för mig att det säkert är så och jag blev så desillusionerad.

Sen började jag stressa inför när jag blir botad, vad jag ska kunna jobba med då. Har aldrig riktigt jobbat med det jag vill, skriva, och är så hopplöst oinsatt om politik, kultur, journalistik. Jag vill väl inte bli journalist egentligen utan författare, men hur lätt är det att bli utgiven? En gång i början av mina sjukår skickade jag in ett barnboksmanuskript som jag tyckte var genialt, och blev såklart vänligt refuserad. Ha! Där hamnade jag visserligen i samma kategori som Astrid Lindgren, utan att fördenskull jämlika oss för övrigt. Såg förresten ett litet klipp när självaste Astrid sjöng Jag gör så att blommorna blommar, jag gör hela kohagen grön, och det var så underbart och sorgligt på samma gång. Jag tycker verkligen att gamla får dö, men inte hon. Och om nån undrar vad jag menar med gammal, så menar jag när de själva känner att skalet drar ner dem och de har tappat lusten. Freddie Wadling blev bara 64, jag säger inte att han tappade lusten för det vet jag såklart mindre än ingenting om. Men egentligen tycker jag att 90-95 är gammalt. 80-85 kanske är gammalt för den som är det, fast jag inte längre tycker det låter särskilt gammalt.

Läste metro i stålmannenhastighet, jag stod nämligen upp och halsen orkade ingalunda bära upp mitt tunga huvud. Där stod det att man skulle skjuta till 3,3 miljoner för att låta alla som står i kö för att omskäras göra det. Annars gör de det bara olagligt, var argumentet. Nu antar jag att det är en religiös sedvänja och vi har ju religionsfrihet. Men religionsfrihet är inte samma sak som religionsrättighet. Staten har inte lovat att bekosta sånt som är en religiös extrakostnad. Fast det har den säkert. Jag minns  i mellanstadiet när det var blodpudding i bamba. Min kompis Camilla var Jehovas vittne och åt inte blodpudding. Jag såg alltid på hennes tallrik med potatisbullar och lingon och såg en symbol för hennes tro. Jag åt också potatisbullar, jag hade aldrig hört nån säga hemma eller i kyrkan att man inte fick äta blod, men jag tyckte det var läskigt bara. Inte ropade vi Vi vill ha spaghetti och köttfärssås idag, vi äter inte blod. Härom veckan delade jag på en 1.6-kilos köttfärs och såg att i samma storlek som själva köttfibrerna fanns det vita grejer, som vid närmare undersökning ansågs vara blodådror. Jag kastade bort dem jag såg och försökte sen glömma av det. Tänkte inte på det när jag gjorde köttfärssås nästa dag. Men kött är ju lite läskigt. Slakterier och sånt är inget för de klenmagade. Och lilla Elsa ville inte äta en grillad kyckling för jag tror hon tycker som jag, att det ser ut som en bebis på mage fast utan huvud. (Hon är så välartad att hon åt ändå när hon fattade att det var kyckling. Och vid samma tillfälle hade vi så roligt åt hur lilla kajsa rensade alla revbensspjäll. Vi trodde småbarn inte gillade starka kryddor, men hjälp vad hon mumsade. Jag äääääääälskade att vi fick låna och träffa dem så mycket. Jag har ju syskonbarn och bonusbarnbarn, men träffar dem inte så ofta, och orkar träffa dem ännu mindre. Kommer ibland på en idé som att läsa en bok på skype tillsammans med mia eller så, men jag är inte på energiplanet Hitta på trevliga extragrejer, utan vi är numera på om jag kan klä på mig och gå till brevlådan så är det en exceptionell dag.)

Jo. Ska samhället kosta på små grupper sånt som kostar extra, för att de gör det ändå annars, olagligt? vi är ju inte barbarer, men jag tycker nånstans att då får de göra det själva, dvs kanske betala en läkare privat. Det är ju flera av oss med me som har fått betala saker privat, så är det bara. Jag tänker att om jag flyttade till ett annat land så skulle inte jag kunna kräva att de skulle bygga just min kyrka där, att jag skulle få tacos på fredag och biff med bea på lördag och lasagne på söndag (med fläskkött). Nu har det ju börjat komma olika sorters ålderdomshem, eller vad termen ska vara, för dem som talar finska, spanska, osv. När man blir gammal glömmer man dessutom nuet mer och minns det förflutna, så att få tala sitt barndomsspråk är en jättefin sak. Men om jag kom till saudiarabien och hamnade på sjukhus skulle jag inte bli sur för att de inte gjorde allting svenskt för mig, talade svenska, anpassade maten, och tvättade bort allt muslimskt ur kulturen för jag är kristen. Såna förväntningar kan man ju inte ha. Att ha nåt språk gemensamt med en läkare utomlands och förstå vad de tänker skära i och varför är väl ungefär så långt som ens kravlista kan sträcka sig.

Jag säger inte detta för att jag inte gillar invandrare eller flyktingar. Jag säger detta för att det ska bli hållbarare att få hit flyktingar. Om vi kan låta bli att skära av snoppen på bebisar och sparar 3,3 miljoner så tycker jag det är en bra ide. Mikael sa att på boendena hade de lite annan mat än vi är vana vid, inga konstigheter, men mycket bönor, ris, linser, kikärter osv. Om de hade köpt sill så hade det varit pengar i sjön. De drack mindre kaffe än svenskar och mer te. Så köp vad som verkligen går åt. Man måste vara lite vettig med pengarna, så räcker dem till fler. Och jag tycker inte att omskärelse, manlig eller -- huvva -- kvinnlig är medicinsk vård som landstingen ska stå för. Jag tycker de är högst personliga, religiösa val, som man får betala ur egen ficka. Det borde finnas nån läkare i varje stad som kan göra det för ett vänskapspris rentav. vår judiske granne gjorde omskärelser när jag var barn, han hade ingen son och vill gärna låna mina bröder för syftet, vilket ni kan gissa hur det gick. Det var väl inte heller helt allvarligt menat. Men gjorde man dem inte i synagogan snarare än på sjukhuset? Då handlar det ju om vår lag, att vi får undersöka om man kan utbilda deras kyrkoledare till att kunna göra det säkert, så det inte blir blind carving. Det tycker jag låter bra. Vi kan inte låtsas att det finns hur mycket pengar som helat. Killen med guldbyxorna, ett pengaträd eller andra fabler är just fabler. Ett lands ekonomi måste man hålla görhårt i. Som en tjej en lördagskväll och som inte vill bli våldtagen på väg hem. Lika hårt som hon håller på sin rätt att ha sina genitalier i fred, lika hårt ska vi hålla i våra gemensamma pengar. Jag är nämligen en av dem som bokstavligen inte skulle kunna försörja mig. Visst, nu skriver jag här, men jag gör det för att försöka distrahera mig från nacken. Så det blir garanterat inte mitt mest omnämnda verk. Och jag är en av dem som enligt europeiska mått är fattig. Så tänk vad ni gör av pengarna i era företag. Alternativet är inte att ge dem till mig, men lite återhållsamhet har aldrig skadat nån.

Nu måste jag gå upp och ta nåt. Inte bra, har sex timmar kvar av en medicin men jag behöver mer.