20 frågor

What is your road trip essential snack?

Man måste ha flera arter: lakrits, marabou, bulle, glass, dricka.

You've been handed two free round-trip tickets...who are you taking and where are you going?

Asien, men inte Thailand. Eller Kenya, Mauritius eller nåt sånt. Eller Västindien.

 

What was your high school jam?

Haha, jag hade en plansch av Howard Jones i mitt högstadierum. Enda idolplansch jag nånsin brytt mig om att ha uppe.

Would you rather have a perfect bum, or a flawless face?

What do you mean, I already have both! Och helst skulle jag vilja gå ner 30 kg. Då skulle jag få båda :)

What shows are you ashamed to admit are on your DVR?

Lätt, jag spelar aldrig in nåt. Tittar aldrig i efterhand förutom på Brottet III, som jag följde slaviskt. Och när Downton kommer i höst lär jag följa den som om livet hängde på det.

 

What's your ringtone?

Den ringer så sällan att jag faktiskt inte minns hur den låter. Men en normal eventuellt gammaldags ringsignal.

How old were you when you had your first kiss? Was it meh or toe-curling?

Totally toe-curling!!!!!!!! And I was oooooooold. Late bloomer. Vi säger inget mer än tjugo-nåt. Munpuss hade jag fått tidigare men det räknar jag inte. Ska det räknas så var det helt Meh.

 

Do you have any siblings, and if so, where are you in the birth order?

Äldst av fyra. Anja, bror, bror, syster.

 

What was your first car, and did you name it?

Ha! Only the future knows! Jag kallar ju Kometen Kometen, så självklart skulle min bil ha ett namn.

 

What would you request for your last supper?

Oxfilé och råtekt potatis med härliga ugnsrostade grönsaker kanske?

Källarfranska, bageriljumma.

Gelatto.

Have you ever been hospitalized, and if so, what for?

Blindtarmen.

Plus en mindre operation, där jag tog bussen hem själv när de hade väckt mig ur narkosen, för att pappa höll på att sälja husvagnen. Då tyckte jag att jag var cool. Ingen ömkling här.

 

How tall are you? Do you wish you were taller, shorter...or are you just right?

1,76½. Jag är lagom. Gillar å vara lång. Eventuellt kunde mina armar och ben vara 3 cm kortare så inte alla kläder blir för korta. Skulle även vilja ha en lite smalare midja, proportionellt sett. Fast längden är jag nöjd med, det är vikten som är ett problem.

 

Do you prefer to DIY or hire it out?

Det beror på. Måla om i ett rum skulle jag inte betala för att få gjort, men kakla om ett badrum. Eller det kanske Mikael kan göra?

What do you eat for breakfast?

Oftast mackor. Tål inte ägg och LCHF blir så jobbigt då. Har aldrig riktigt gillat flingor heller.

 

What would you do for a living if you didn't need money?

Skriva böcker.

 

Finish this sentence: Every room needs....

people. eller books.

 

How frequently do you wash your hair? Do you have any hair secrets or tricks?

Men hallå, vad är det här för bekännelsebås? 2-3 ggr i veckan. Inte nog ofta i alla fall, mitt hår är extremt fint och blir fett på en kvart.

 

Will you leave the house without makeup?

Will and have. Jag är 40 nu. Över 40. Men ska jag på middag till nån sminkar jag mig såklart, men inte om jag ska slänga sopor.

You just unloaded your Halloween haul...what candy do you go for first?

Röd, grön och sötlakrits från Gott & Blandat. I den ordningen.

What totally inane talent do you possess?

Har på centimetern lika långa ben som Julia Roberts.

En liiiten, liiiiiten trädgård?

Jag drömmer ju om att odla några små sorgliga saker. Vi skulle nog kunna få ihop en del om vi odlade upp gräsmattan där bak, med hallon, jordgubbar, blåbär i krukor på verandratrappen, sallad, morötter, tomater, sallad, örter!!! Det där är ju Drömmen som inte blir av, för jag orkar inte, och jag ville inte diktera hur mycket som helst som Mikael måste utföra själv medan jag ligger på sofflocket och käkar praliner... Men några örter i sån där hängblommegrej på balkongen borde man väl klara, eller en bytta i köksfönstret? Det verkar väldigt romantiskt, säger jag som aldrig lagar mat. Jo, en gång i veckan. Vad ska vi få till middag idag? Örter. Oh well...

Men visst blir man sugen!

 

Källa: Design Sponge

Lagom hund

Vi tycker ju om Vanna och så, hon ger kärlek (eller rättare sagt kräver att man ska klia henne och om man gör det så älskar hon en) och är enormt väluppfostrad och på det hela taget en bra hund. Fäller inte, drar inte in fästingar (blä), luktar knappt hund alls så jag t o m kan ha henne sovandes bredvid mig.

Men egentligen vill vi inte ha hund. Mikael är omtänksam och behöver motionen, men jag orkar inte bry mig nämnvärt. Fast hon är go. Förutom kanske just när hon är alldeles paniskt entusiastisk och flyger upp på Mikaels bröst och ska slicka honom i ansiktet och han kniper igen munnen med läpparna inåt så hon inte ska slicka honom på munnen. Han försöker säga Mmm... lite avväpnande som att Nu räcker det, men de ihopknipna läpparna har ingen pondus. Hon håller på tills hon har slickat färdigt. Jag skrattar i alla fall gott av att se det och det är väl en vinst i humör om inte annat.

Men en sån här hund skulle jag gärna ha.

Källa: Design Sponge

Alldeles för liten eulogy

Min bästa doktor, eller, jag är lite tveksam om han vinner över min neurolog, som ju är ung och snygg på ett sätt som en gammal man har svårt att slå. Jo, min bästa doktor är död! Rättare sagt dog han den 4 september 2011 i den ringa åldern av 69 år. Han spelade fiol, spexade i Lund i ungdomen och var den mest soft spoken människa jag träffat. Bara för att jag själv är lite av en mistlur betyder inte att jag inte märker och framförallt uppskattar när folk inte drar på hela orkestern i ff i onödan. Han var så söt. Liten gubbe med lite vitt hår. Alltid svart skjorta under läkarrocken. Skrev under de gula recepten med vacker reservoarpenna och lika vacker namnteckning. Till och med den var soft spoken. Och när jag desperat och år efter år frågade varför jag fortsatte att bli sämre, svarade han stilla: Du gör för mycket.

Kunde aldrig förstå det. Tyckte jag redan gjorde nästan ingenting, hur kan jag göra mindre? Först den här hösten,när hälsan så påtagligt tvingat mig att göra mindre än mindre, har jag börjat förstå att jag gör jättemycket. Lagar mat varje vecka, fast jag egentligen inte orkar. Tvättar håret fast jag inte orkar. Duschar fast jag inte orkar. Får hjärtklappning och andfåddhet av att långsamt dra ut kläderna ur tvättmaskinen. Vad är att göra mindre? Jag håller på att få en riktig kris. Jag börjar inse saker jag varit blind för i 18 år. På Anders Ö:s 14-sidiga formulär (hey, Danderyd hade nog 25) får man kryssa ja eller nej om man kan en del saker och hur många gånger i veckan. Det öppnade mina ögon.

Värdelös eulogy det här, jag lyckas inte hålla mig till ämnet.

Jag hade tyckt om att få veta nåt om hans begravning. Köpa nån blomgrej om man kan få nåt för några hundra. Kanske kostar sånt bara tusenlappar. Har aldrig gått å köpt sånt själv. Det fattas vissa vuxenpoäng i mitt liv.

Hade jag fått vackert liv i min cello skulle jag ha spelat Albinonis Adagio på begravningen. Han förtjänade att hedras. Och nu är jag alldeles ledsen för att han är död. Han var så viktig för mig i så många år. Och när han skrev Bäste Broder till Försäkringskassans läkare, så förstod jag att han nog just hade tryggat min ekonomiska framtid.

Han sörjde när jag sa att jag bara kan spela sånt på piano som sitter helt i fingrarna. Ska hjärnan vara med får det bli nybörjarstuk och c-dur. Han blev ledsen när jag fick sluta i Vokalensemblen, både för att jag inte kunde sitta på en stol så länge, eller nånsin orkade åka på konserter och stå upp, och sen ens inte orkade läsa noter a vista tre timmar på raken på övningarna. Han förstod hur sjuk jag måste vara om jag inte orkade det roligaste. Han förstod saker! Och han visste. När jag hade nåt konstigt symptom sa han typiskt fibromyalgi, och så behövde man inte oroa sig för att det var en blodpropp i knät. Han försökte verkligen hjälpa mig. Hans försök blev mer å mer desperata i slutet när han t o m frågade om jag hade provat Noni-juice. Det hade jag, och blev bara allergisk mot det.

Han var en sån god man. Dö av cancer efter många års behandlingar, eller ska man säga helvetesplågor, för det är väl så cancerbehandling känns. Han förtjänade en bättre död.

Min lilla, goa Jan-Axel Axelsson. Du fattas mig. Hoppas du får spela fela i den celestiala orkestern. Och kanske bota nån på riktigt. Jag sa att jag så gärna ville studsa in på hans rum en dag och svara att Jag mår jättebra, hur mår du själv? Nu kanske han kan få den reaktionen han har förtjänat i så många år.

A eulogy over my greatest little doctor.

Men så kul

... att jag fick nytt gallstensanfall inatt. Om det nu är det det är. Det var plågsamt, men en dubbel Voltaren gjorde susen på en kvart, så bara en halvtimmes halvhelvete den här gången. Svettades bara lite, skrek och grät fast inte särskilt högt, mådde illa men spydde inte. Bara en 7:a på smärtskalan.

Bring it on, jag har fyra suppar kvar. Och nästa vecka är det ultraljudsundersökning. Hoppas få några svar då och plan på vad som ska göras nu, om nåt.

Not best dressed flotus

Who Wore it Better?

Can you feel it?

We've All Been There

Just vad jag nyss sa, ja

Well It Doesn't Have an 'A' in It

Boston

Har tillbringat tre veckor i Boston. Nog för att bli kär i staden. Känslan var ett amerikanskt Europa, hur omöjliga de två orden än låter tillsammans (dessutom avskyr jag när jänkare buntar ihop oss och kallar oss Europa, och så gör jag det själv...).
Själv saknar jag Beacon Hill på skylten.

Z Gallerie Inspired Boston Subway Art

Däremot har jag ännu inte blivit så kär i Stockholm. Förtjust på ett stilla vis kanske. Men det är fortfarande när jag ser Läppstiftet i tv-deckare som jag blir riktigt till mig.

På min Göteborgsskylt skulle inga fotbollslag stå med, men desto hellre Maskrosdammen, Poseidon, Avenyn, Liseberg, Scandinavium, Vasastan, Göta Älv-bron, spårvagnar, Frölunda torg, Säldammen och flamingona, Sahlgrenska, Humanisten och universitetsbiblioteket. Volvoreklamen vid Landvetter. Dialekten.

Hemma, alltid hemma. Fast nu borta.

En smula horisont

Det är svårt att inte låtsas om att världen rör sig kring min axel. Det senaste som drabbat mig är en förfärlig stöld. Man har stulit min horisont.

Från framsidan av vårt hus ser man ut över hela området. Bortom området ligger den vattensjuka ängen och sen, längre bort än man ser, motorvägen. Ofta har vi trolska dimmor på ängen, det mest sagolika jag sett. Nästan lika ofta är soluppgången rosa och andäktig.

Visserligen ser jag dessa syner genom det runda fönstret i vår ytterdörr bara för att jag inte har somnat än och morgonen stressar mig.

Men nu saknar jag den där stressen, älvdanserna och det rosa. De har nämligen snott min horisont, träd, buskar, äng och allt. De har smäckt upp hyreshus, de fräcka typerna.

Och jag som knappt varit tacksam för min horisont, nu saknar jag den nåt alldeles förfärligt.

Glad

Små saker gör mig glad. Små saker är stora saker för mig! Som när nån gillar en kommentar jag skrivit på fejan. Eller när en sak jag skrev i en undersökning om ME citerades på en sajt.

Alla har behov av att känna sig uppskattade, duktiga, behövda, värdefulla. Jag brukar vara bra på att ge mig själv komplimanger om inte nån annan har sagt det uppenbara. Men det är makalöst trevligt att känna att i samspelet med andra så dömdes man inte ut, blev inte vald sist, utan fick en klapp på axeln.

Och förresten har jag jättelent hår. Man blir liksom glad i handen när man klappar det. Bara så ni vet.

Min syster har makalöst lena händer.

En del har lena ögon eller lena ord.

Nåns granne har ett lent hjärta.

Att glädjas och att glädja är himmelsnektar.

Jo visst...

“Men kan du ikke bare…”

Fel namn

I dagens Mitt i Haninge finns en handfull dödsannonser som vanligt. De brukar heta Sten och Brita och vara födda på 10- eller 20-talet. Ibland 40-talet, och jag hoppas att det inte är dags för mina föräldrar snart. Fast sånt fick vi bittert erfara förra året att man inte kan veta nåt om.
Nu har Sandra och Patrik dött, oberoende av varann. Födda -81 och -86. Tänk gärna på strokefonden osv. Jag blir liksom kall och stel. Det är som den gången Mikael hade riktigt lågt socker och inte andades. En sån sak lämnar aldrig medvetandet och rädslan flyttar in. Bara i ett litet, litet hörn, och det kan gå långa perioder innan man träffar på den.
Men så dör folk som är yngre än mina småsyskon. Tiden kommer att komma ifatt mig och de mina också en gång. Det som bara händer andra händer då mig.
Nu vet jag varför jag tänker på döden. Jag har sett de första fem avsnitten av Downton Abbey säsong 3 idag. Say no more.
Det tär. Som att de är riktiga människor. Apropå det påstod Mikael härom dagen att Mr Darcy inte finns. Jag brukar skämta bort allvar men kunde inte ens banna honom med Svär inte i kyrkan. Jag hötte bara med pekfingret och antydde ett Nu... Till och med på Asperger betyder det Passa dig, nu går du för långt.
Så vi säger väl att Rob är i himlen med sin nya bästis Fitzy. Det låter för gay. Och dessutom vet jag inte om han tekniskt sett verkligen är död. Det kanske finns en särskild himmel, eller flera olika, där författare får träffa sina protegéer. Andra rum där det står på en skylt "Tillträde förbjudet för Gud. Här bor ateisterna."
Å, jag vet hur Ellen Gasellen kommer att löpa som en långbent hind, eller älg, jag minns inte hur hon ser ut när hon springer (she doesn't do sweat), och kasta sig i famnen på sin älskade.
Det var vad Vanna gjorde imorse. Mikael hade haft en ovanligt lång vakentid på natten så jag stannade uppe och väntade på hunden. Har man somnat 11 på förmiddagen senaste veckan kan ju nån få njuta av det. Hunden hoppade upp på mitt ben, hon når ju aldrig ens knät, stackarn, och sprang sen som en oljad blixt in i sovrummet. Hon kommer inte upp i sängen själv och sprang hysteriskt än dit än hit, än till min sida och huvudet når knappt ovanför sängramen. Hon når inte sin älskade, men hon ser honom! Jag kallar på henne och lyfter upp henne. Hon är så ivrig att hon nästan sprattlar som en fisk i mina händer. En millisekund senare slickar hon Mikael frenetiskt i ansiktet med all den kärlek hon förmår uppbringa. Nu sover hon nog med huvudet mot hans hals. Om jag inte var en sån omtänksam fru skulle jag gå in och ta världens sötaste kort av dem. Men min man kan missa att höra väckarklockor och alarm men skulle vakna av en kamerablixt. Men jag är frestad. Han har ju trots allt fått sova en hel timme extra?
Att dagens största problem blir huruvida det är för okänsligt att väcka nån med en kamera -- för är det NÅT här i världen jag stöder hysteriskt helhjärtat så är det den trötte individens rätt att inte bli väckt -- talar ju väl för den kommande dagen när jag hoppas att på sin höjd skära ihop en sallad ochvispa ihop en löksås till fläsket och potatisen som jag hoppas Mikael gör. Synd om honom förstås om hans löksås inte är färdig förrän 21.35 eller när jag behagar ha sovit färdigt imorgon.
Avgjort. Inget väckningsfoto. Ni kan få en bild på en butter fisk istället. På fel håll. Nu slutar jag nämligen för dagen.
Peace.

"Ät en morot när du blir sugen"

Duktig fru?

Mikael behövde äta nåt förut för sin diabetes och jag ville gärna vara en duktig fru och steka omelett till honom. Det gick sådär.

Hur man absolut inte gör omelett
Knäckte två ägg i en plastbunke. Hällde i lite grädde och mjölk. Kryddade med en skvätt chilisås. Tog av locket på vitpepparburken och doftade över, samt svartpepparburken.

Skillnaden var att svartpepparburken inte har ett helt lock, utan man lyfter av ena halvan för småhål eller andra för ett större. Jag fick alltså cirka 3 msk peppar i äggsmeten.

Var smart och stängde av plattan och flyttade på stekpannan vars smör började bli brunt.

Fiskade svartpeppar över slasken, testade olika metoder varav centrifugeringsmetoden verkade mest lovande men dessvärre inte fungerade bättre än skedgrävarmetoden.

Tog för säkerhets skull och knäckte ett ägg till i plastbunken, för att mildra pepparsmaken.

Ställde bunken bredvid stekpannan och vispade med en gaffel.

Hmm. Något luktar! (Tur jag har sån bra näsa! En gång kände jag bränd mjölk tre rum bort i Frankfurt.)

Plastbytta på varm platta!!! Tog snabbt bort bunken och skrapade bort den smälta/brända plasten med rakbladsskrapan. Hmm, att plattan står på nollan och inte är röd betyder inte att den är kall. Glömde visst det. Ska vi skaffa sånt där barnpetskydd eller?!

Satte tillbaka stekpannan, satte på 12:an, hällde i äggsmeten (som var rätt svartprickig), klippte färsk gräslök på, delade på ett par röda körsbärstomater (eller vad de kan heta, de var alldeles avlånga), och rev lite parmesan på. Å, så fint det skulle bli. Om nu det inte bara smakade peppar.

Hmm, inser att jag har glömt hur man steker omelett. Stänger av plattan för att köpa mig mera tid.

Mikael kommer, säger att äggen är jättegamla, frågar om jag märkte nåt. Men det gjorde jag inte, dessutom vispade jag dem i bunken så jag kunde inte se om vitan flöt ut en massa som den ska på gamla ägg.

Omeletten på bilden har inget som helst med min svartprickigiga sak att göra, hälsar han.

Vet fortfarande inte hur man gör omelett, ser att kanterna är för bruna, tar en ansats till att vända på alltihop men Mikael hinner stoppa mig, och jag inser att så blöt kan den inte vara i mitten. Man vänder den inte som en pannkaka utan viker den dubbel. Han tar stekspaden och jag känner mig lättad. Kaoshuvud.

Jag smakade på en tugga och den omeletten var pepprig. Men inte så illa som jag trodde. Mikael åt faktiskt upp hela, även mitt hörn som jag inte ville ha efter smakprovet.

Han läste också på sin Nutrilett. Han köpte ett flak billigt och försökte nu se om det var långsamma kolhydrater i den. Han går ut från köket, jag tänker inte mer på det, förrän han glatt visar upp en tomflaska som det har varit Trocadero i. Så visar han upp läskflaskan och bantningsdrycken i varsin hand och säger Det finns mer socker i den här. Och ja, han höll upp Nutriletten.

Han drack i alla fall sin Nutrilett. Nutritung torde vara ett mer passande namn.

Och jag sa till Mikael att jag inte skulle utföra hjärnkirurgi efter den maten.

Vet inte om skriva blogginlägg borde höra till den kategorin också...

Påfågelfodralet del 2

Jag garvar ihjäl mig. Nu har de mailat mig och bett att jag ska betala dem only 4$, så skickar de påfågeln och så får jag behålla den andra.

Iiiiiiinte så det kommer att gå till, skrev jag tillbaka.

Det kanske hade varit värt det att köpa ett fodral på asos eller lindex för dubbla priset.

Men då hade jag inte haft den här vansinniga shoppingthrillern i mitt liv. Stay tuned.

Äntligen slut, knack knack ta i trä

När min systers man Rob dog i september blev min hälsa markant sämre under lång tid. Hade precis börjat få näsan över vattnet när jul och nyår kom och jag fick ta några månader att hämta mig från det. Men nu har jag känt i ett par veckor att jag inte är fullt lika dålig längre. Jag har tänkt tanken att det här låååååånga skovet är över nu. Jag är inte bra, men jag är inte jättedålig, bara vanligt dålig. Det är inte så att jag aldrig kan duscha eller laga mat, men jag gör det nån gång i veckan ändå. Det är som att jag faktiskt kan utan efterverkningar, nån gång emellanåt. Och det är ett underbart läge att vara i!

Så nu när det är vår har jag stampat på några envisa snöhögar här utanför så de ska smälta lättare. På vår tomt har vi bara snön som föll ner från taket kvar. Kanske får gå ut på baksidan imorgon och stampa. Eller hacka lite med kvastskaftet. Vad roligt, manual labor!

Annars är jag också rätt sugen på att ta kometen till Hemköp. Känna vinden i håret som en annan Hell's Angel, yeah.

Var också hos naprapat för första gången i förrgår. Igår? Jag vet inte vilken dag det är (huvudet är inte så mycket bättre, men det kanske ni har märkt själva här...). Duschade före, fixade håret, blev lite klämd och tryckt på, men har inte haft migrän på två dagar. Och nu har jag mest ont för att jag suttit upp vid datorn, inte av att hon masserade mitt nackonda. Fast på samma gång var det som om jag hade fått ett par procent mer i vridning, eller hur säger man, nacken hade blivit lite friare, jag kunde titta mer åt sidorna. Jag tror detta är helt rätt för min spänningshuvudvärk och mitt migrän. Hon var så kunnig och vettig, försiktig utan att vara mesig. Hon kände till att många med ME har behandlats med misstroende (och trodde det var slut på det, för nu VET man ju -- well...) och att många blir hjälpta av att sluta äta socker, gluten och mejeriprodukter.

Sen har jag några fler planer på behandlingar att prova, men vi nöjer oss så här. En dag i taget. En bra dag!

Just det, hyllningsmail!!

Tydligen har jag sagt att jag ska skriva ett hyllningsinlägg till sagda kinesiska lillasyster. För två år sen, så hon tycker det är på tiden :) Och härom dagen gjorde jag en snäll sak för henne som jag kan skriva i hyllningsmailet. Tyvärr hade detta blivit bättre, klokare, roligare, mer välgenomtänkt om jag hade skrivit det för två år sedan. Kanske också sant om vi ändrar tiden till för två timmar sedan!

Min lillasyster har många strängar på sin lyra och många fjädrar i hatten. Fast hon är klädmässigt minimalistisk och skulle förr dö än faktiskt ha en fjäder i hatten eller en rosett på behån. Däremot är det där med lyrans strängar sant. Hon spelar piano sådär äckligt så det låter som om allt är lätt. Spelar orgel med händer och fötter och har vikat som kantor i gymnasiet, spelat på begravningar samt spelat Härlig är jorden (ja, ni vet väl vilket ställe jag tänker på, där man i princip använder alla fingrar och tår på samma gång i ett ackord, om det är på femte versen?) på julkonsert inför en fullsatt storkyrka i Borås. Har naglar som kan användas som skruvmejslar, måhända av allt trummande på cembalo-, flygel- och orgeltangenter genom åren. Gick två gymnasielinjer på samma gång och gjorde jämt sitt bästa fast hälften hade räckt för att vara bäst i klassen (det var min slappa metod). Putte mig uppför trappan i vårt hus på Getholmsgatan medan vi bodde hemma bägge två (är det en evighet sen?!) och jag hade fått ME. Matade mig med smörgås när jag var för trött för att lyfta armarna. Reste med mig till Kanarieöarna, Prag, USA och Strasbourg, och resten har jag glömt. Är lika galen i ordning som jag, så att retas innebär att hänga en galge åt fel håll eller lägga en lös strumpa i strumplådan. Eller, ännu värre, sätta ihop två som inte hör ihop. Städar lika ogärna som hon gärna organiserar. Har kryddor och potatismjöl som är från Tyskland. Där bodde hon för typ fem år sen. Eller är det mer? Åtta, nio?! (ett gott råd, ta inte med dem till Kina. Jag tror de är döda nu.) Hennes resväskor står i storleksordning. Hela huset är ordnat så man suckar av välbehag. Det finns flera sista minuten-gå bortspresenter av choklad art i matförrådet. Ni fattar.

Och så är hon modig och cool. Flyttade till Italien två dar efter studenten (minns jag fel?) och tänkte vara där några månader för att bättre på italienskan. Kom hem sex år senare och hade då dessutom bott i Frankrike och Tyskland. Ja, hon var hemma emellan. Nu läser hon klart universitetet på heltid, samt jobbar heltid (minst), och reser till Kina varje månad för jobbet. Jag tror dock inte hon tänker lägga så många krut på trädgården... Men hon har blivit befordrad. Dessutom arbetar hon volonärt för vår kyrka och är en ledare och ett föredöme för många. Hon har särskild hand med folk, ända sen barnaåren, då hon fick jordgubbar inne hos sura grannarna Elis och Hildur som inte tålde resten av syskonen, eller i alla fall pojkarna för de hade bollar. Jag tror att det finns en hel del människor, unga, som känner att Ellen har varit deras bästa och ibland enda vän.

Hon tillbringade barndomen med att komma på rimord till Ellen. Älgen är ett fuskord men det som har stannat kvar bäst. Jag kallar henne också Belven av nån anledning. Kerstin D kallade henne för Elle (med även andra e:et hörbart). Rob kallade henne för my love eller min älskarinn, fast det var mest för att retas, för han visste mycket väl vad det hette och att betoningen inte låg på ä:et.

Rob, ja. Kan man hylla Ellen utan att nämna Rob? Antagligen inte. Hon är 31 och änka, jag säger bara det. Och ja, det är antagligen lika vidrigt som det låter. Det är en sån där händelse som inte ens en med god fantasi kan föreställa sig. Hennes andra bedrifter bleknar i jämförelse med att ha kommit ut ur den chocken levande. Tala om att bre en människa tunt! Hans begravning var det vackraste och det hemskaste jag varit med om. Jag får dåligt samvete för att jag har Mikael, fast sen låter jag bli, för hon hade aldrig dåligt samvete för att hon hade Rob innan jag hade nån. Det hjälper ju inte. Och vi är inte svartsjuka på varandra. Eller jo, jag är avundsjuk på att hon kan ha kläder som börjar på en 3:a när mina oftast börjar på en 5:a. Men hon förtjänar att vara smal, så det är OK. Det har inget med mig att göra. Jag är bara lite hetsig inför tanken på att vara med på viktiga familjekort i sommar och... Nej förresten, hyllning! Jag tror att varje dag som hon lever utan "my love" är en hyllning till livet, till kampen om att göra det bästa av sig och sin plätt på jorden, en fanfar av förtröstan och tillit -- om måhända motvillig emellanåt -- till Gud och att han trots allt inte har glömt henne. Jag har sett på armlängds avstånd hur det inte hjälper att vara troende när nån dör, för man sörjer att de inte är hos en just nu. Tids nog kan man få tröst av Gud eller Allah eller Jahve eller Buddha, men saknaden är likadan för alla, sorgen över ett nu utan sin älskade, en morgondag utan, en jul utan. Att hon överlevde det är så storartat att jag blir rörd. Och det låter som om hon har kommit ut på andra sidan och nu är allt bra. Så tror jag ingalunda att det är. Men hon kan andas utan att vilja låta bli. Det är stort.

Och fast jag bytt blöjor på henne så är hon min storasyster. Jag är mer barnslig, har inte varit med om så många vuxengrejer, har svårare att fatta beslut, vara resolut och kavat. Men när Rob dog kände jag hur storasysterhjärtat gick fullkomligt i bitar och jag hade gjort allt för henne. Och när vi sågs häromsistens och hon tog mig om midjan och använde sin kraft för att hjälpa mig gå mot bilen, då påmindes jag om att hon skulle göra allt för mig också. Vi bara gör det på olika sätt. Lilla och stora.

Trots att jag på intet sätt är nöjd med den här hyllningen, trots att den bara skrapar på ytan av vad hon är värd att höra sägas om sig, så nöjer jag mig nu. Jag kan aldrig säga det rätt. Så jag säger det på italienska: Ti amo, sorellina!


P.S. Den här hyllningen blir det lite mer allvar med om hon, som jag hoppas, vinner 10 000:- på Zalando som jag drog en vers om att hon borde göra i nån tävling de hade. För den delen har hon vunnit 10 000:- i ett TV-program en gång. Hade vunnit ännu mer om hon inte just hade kommit hem från sex år utomlands. Det var förnamnet på nån typ Big brother-stjärna hon inte kunde. Rätt så, Belven!!!

Kineser

Kineserna är många, och de ska visst bli en till. Om man nu nånsin kommer att kunna kalla min syster för kines. Det kanske trots allt inte är så otänkbart, med tanke på det vansinnigt roliga vi hörde på hennes bröllop om att hon och brorsan på en semester i Norge hade gått omkring och låtsats vara små kinesiska barn... Ja, det är officiellt att Ellen ska flytta till Peking. Vår kusin Stuffe har bott i Shanghai ett år och när jag sa: Hur annorlunda är Kina egentligen, svarade han utan en sekunds tvekan: Som en annan planet. Visserligen har Ellen varit ganska många gånger i Kina redan, men det är ju inte samma sak att proppa väskan full med lakrits så man klarar sig en vecka, och att bo där. Jag är nervös för hennes skull, men hon är så duktig och cool att jag är nervös för att JAG skulle vara nervös i hennes ställe, inte att man behöver vara nervös för henne. Hon är min stora lillasyster, i nästan alla bemärkelser. När flyttlasset går (hur flyttar man förresten till Kina? Tar man bara med sig sin garderob eller? Har de Ikea där?) beror på när hon får visum, men i sommar. Ojojoj!

Så för att trygga min systers arbete och framtid drar jag mitt strå till stacken på eBay :) Nu senast köpte jag ett mobilfodral i neopren, lila, med en tåt som man drar i så åker telefonen upp. Fickan, för det är som en socka i formen, är rätt tajt och en bra konstruktion faktiskt. För 50:- inkl frakt. Så nu behöver jag inte vara rädd att repa mobilen på nycklarna om jag mot förmodan beger mig utanför hemmet med mina tillhörigheter i handväska. Lättare att hitta också, med lila färg, om det ringer. Om jag hör att det ringer när jag är ute, vill säga. Har det nånsin hänt att jag har svarat i mobilen när jag är ute? Jag fattar inte hur högt folk måste ha för att höra den. Eller ha den i byxfickan så man känner det. Men vi flickor har inte mobilen i fickan. Inte vi 43-åriga flickor i alla fall. Var har ni mobilen?

Sen hade jag från samma firma beställt ett neoprenfodral till min surfplatta. Ett snyggt påfågelmönster skulle det vara. Också för en femtilapp. Men kineserna är luriga. Idag fick jag ett mail där det stod typ Ursäkta, min kollega har skickat fel. (Fast jag redan har fått mobilfodralet som jag beställde på samma gång.) Vad tycker du om det här fodralet? Och så visar de en bild på ett vansinnigt fodral som inte har nåt gemensamt med färg eller stil på mitt påfågelfodral. Jag slår vad om att de inte har skickat fel, utan påfågelfodralet har tagit slut och det vill de inte säga. Påfågelfodralet i mobilstorlek var nämligen slut, och massa andra varianter (de flesta snygga) av surfplattefodral också. I vanliga fall svarar de dödsfort på mail, även en söndag kväll mitt i påsk, men nu är de tysta. Jag har kanske förnärmat dem när jag sa att det såg hemskt ut och bad dem skicka det riktiga. Vi får se hur de ska ta sig ur det här. Detta har hänt mig en annan gång när jag köpt från Kina. För en svensk är det inte pinsamt att säga att nåt har tagit slut. Lite slarvigt att inte uppdatera shoppen, men pinsammare att hitta på en efterkonstruktion att man har skickat fel och hoppas att kunden bara säger Fint så. Jag vet ju inte hur man ska tas med kineser, förutom att jag lärde mig när jag köpte min brudklänning att man inte får skriva långa mail och absolut inte långa meningar. Hellre flera korta mail än allt i samma, för då svarar de bara inte. Men jag bryr mig inte. Om de säljer till europeiska kunder på en europeisk sajt, får de tåla att bli behandlade som vi behandlar företag. För femti spänn kan man knappt med att klaga heller, det är kanske det de räknar med.

Ta fast tjuven med skräpet!

Har läst ett par sidor i veckans Mitt i Haninge. Jag har två viktiga repliker som jag på ett sätt hoppas att jag slipper använda, men vid behov, verrrrrkligen hoppas vi gör.

Det ena är från en insändare. "Din hund bajsar ute, ska jag bajsa på ditt barn"-debatten tröttar mig mest. Folk med och utan hund ska skärpa sig lite. Inget ska slängas i naturen utan i papperskorgar. Sverige var ett rent land, tyckte jag när jag flyttade till Schweiz nån gång på 1900-talet. Jag vill inte att vi svenskar ska ha blivit sluskar.

Så ser du nån som släpper en glasspinne, ett dumlepapper eller en pris snus, ta snabbt upp den, knacka vederbörande på axeln och säg förvånat Du tappade visst ditt skräp.

Det andra helt makabra är en kvinna i en kassakö och som lämnar sin plats och går till lösgodiset, tar en näve, och smaskar nöjt i kassakön. Man borde ropa Ta fast tjuven! Det är inte nån okänd rik Icaägare man stjäl från, det är oss andra, hederliga kunder. Stöld är aldrig ok, men inte tänker jag tyst se på när nån stjäl FRÅN MIG. Eller när nån låter ungarna leka med kopiatorn i kyrkan, då stjäl du papper, toner och slitage på en dyr apparat som inte inhandlats som leksak till förskolebarn. Sunt förnuft, redbarhet, och lite låg i ryggen -- och riv i rösten: Ta fast tjuven!

Roomservice, tack

När jag tog sömnpiller och la mig så glömde jag att jag bara har ätit middag idag (visserligen en fantastisk middag på ris och grönpepparkyckling, sallad _med dressing_ och godisgrönsaker. Heter eventuellt örter, majs och paprika.) Men det var nog för sju/åtta timmar sen, nej mer, och min mage skriker av hunger. Men mina fötter är kalla och jag är verkligen jättetrött och har noll lust att gå upp och äta.

Så tänk om man bodde i en svit på ett hotell. Kunde ta hissen ner till frissan eller restaurangen. Kunde få nattmat på rummet. Då skulle jag gärna äta en färsk Juliakaka, eller i värsta fall en hönökaka. Färsk! Med bregott på. Och en kopp pepparmyntste. Det är väl inte att kräva mycket. Mikael ska vara glad att jag inte väcker honom och ber honom fixa mig nåt att äta. Jag måste se till att komma ihåg att säga till honom imorgon hur tacksam och ödmjuk han borde vara.

Just det.

Kolla vad coolt

Mother and son Lack table

Make up for dummies

Jag tänkte sminka mig lite mer än med rouge och nåt på läpparna, men jag började med det, för det drar jag på mig ibland även till vardags, när jag minns det. Men sen inser jag att jag börjat i helt fel ordning. Fläker på foundation, pudrar lite här och var, mascara på ögonfransarna (först?!), tänker att det var nåt med ögonpennor, hittar en, lite för dåligt vässad, målar ändå, lite aj. Hittar nån applikator till ögonskuggan. Symmetri? Överkurs. Tar en brun penna till ögonbrynen. Bara halva behöver färg och fyllnad, men denna penna, som visst var en mjuk, pigmentrik kajal, målade istället tvåfilig asfalt över mitt vänstra öga. Jag inbillar mig att jag fixade det, eventuellt inte. Ja. Och sen sprang jag iväg, nej inte sprang, men jag såg pappa i bilen utanför (Mikael hade några av barnen på middag), och gick. Med en hårdsprejad lugg, men matchande rödvitprickig volangblus och rödvitrandiga strumpor.

Fick komplimanger av goa Johanna (gift med kusinen Stuffe) om att jag såg snygg ut, både i håret och övrigt. Kanske har jag aldrig smink på Apoteket och det är nog där vi har träffats på sistone. Men jag kan inte riktigt tro henne. Har hon sett mig med fettigt hår och naturellt ansikte så många gånger att jag till och med är fin i denna nybörjarsminking/inträdesprov till circusskolan? Kanske är denna självtvivlande känsla sprungen ur kraschdepressionen. Jag måste genast återgå till att vara snyggast, bäst och vackrast. Jag är i alla fall fetast. Och ni vet inte hur högt det smäller, ni små unga, framgångrila sylfider som ser jättebra ut på folks bröllopsfoton. Usch, panik. -- Stopp! Fel mode.

Störst, bäst och vackrast. Jäpp.

Vilken krasch!

Idag gjorde jag mitt första försök till medveten aktivitet utanför huset på evigheter. Alla andra gånger nu i höst/vinter när jag gått utanför huset, till läkaren, tandläkaren, till familj på jul, köra Ellen till tåget å gå på Myrorna el dyl, har varit nödgade aktiviteter. Jag har inte känt innan att jag har orkat och har stängt av känna-efter-mekanismen och gått ändå, för att jag vill eller måste. Men mitt höstskov är kanske borta nu och jag tänkte att jag skulle klara av en liten, välplanerad aktivitet utanför hemmet.

Duschade, åt lite, sminkade mig lite (det är nästan ett helt eget blogginlägg, den där hjärndöda sminkningen), blåste håret i ca en minut, blev körd i bil 2 min), låg i utfällbar fåtölj och hörde på några vänners favoritböcker och berättade om några av mina.

På väg hem hade jag ont i nacken och ryggen och kände att huvudet hade tagit stryk, typ koncentrationsmässigt. Men jag hade inte haft en tanke på att gå hem förrän det tog slut av sig själv. Så korkat. Och trots att det var så städat och inget pladder eller flera pratar på samma gång, och inte massa rörelser eller annat flimmer, så har jag nu en helt vedervärdig krasch. Har mått uselt sen klockan ett. Det började med feber, följdes av skakningar (av matthet), seriöst depressiva känslor som tog mig lång tid att sätta namn på för att hjärnan inte funkar längre. Sen illamående och ljud- och ljuskänslighet. Torktumlaren var för högljudd tills jag kom hit in i  sovrummet, men här hörs Mikaels ahem... andning. Det är som om alla system överreagerar. Ett ägg, utslag i ansiktet, en torktumlare låter som världskrig, ja, ni fattar, som jag så ofta säger.

Och deppkänslorna är jättestarka. Jag vet ju hur riktig depression känns för jag fick det för några år sen. Men det är ju det där med att kunna tänka som inte fungerar när man kraschar, så det tog mig flera timmar att identifiera mina tankar som sjukliga, inte hälsosamma. För jag tänkte bara på fel jag gjort idag, börjat skratta vid ett dåligt tillfälle, inte skött det sociala spelet med frågor och svar och visa intresse, mm. Dessa känslor av misslyckande följdes naturligt nog av värdelöshetskänslor, osunt bekräftelsebehov, mera misslyckande (eftersom jag inte blev bekräftad så bekräftar det snarare misstanken att jag är misslyckad), hopplöshet, ledsnad in i själen och förtvivlad, smärtfylld gråt utan varken sjukdomsinsikt eller hopp om att nånsin kunna känna annorlunda. Att vara deppig genererar verkligen mer deppighet!

När jag tagit Alvedon mot febern och suttit ner med en tallrik kräm som jag inte fick i mig pga illamående, så läste jag i en annan blogg om en som blev deprimerad när hon kraschade. Först då kopplade jag (tack, nya syster Sara) och kunde vrida tankarna rätt igen. De var som om man har satt ett plagg bakåfram. Bakvända, helt enkelt. När jag drog tankeblusen rätt slutade i alla fall tårarna att rinna och jag misstänker att alla de där felen jag hängde upp mig på förut inte var så allvarliga, att de jag gjorde dem mot ändå vet att jag älskar dem, och att om nån tyckte jag var konstig så glömmer de snart det. Folk har ju generellt sett annat att tänka på i sina liv än mig. Kanske med undantag av mamma, men bara för att jag kom ur hennes livmoder.

Jag har skrivit alla ööö, vad hade jag tänkt skriva där? Whatever.

Det är ju så känsligt nuförtiden med consent och allt, men jag tror inte Mikael tar illa vid sig om jag håller honom i handen fast han sover. Det kanske annars vore nåt för oss som vann högsta priset ME i livets lotteri -- att låta nån känna styrka och bekräftelse och kärlek från oss medan vi sover. Jag kan kanske sova på ett sjukhem och låta nån hålla mig i handen och bli lycklig av det. Har dock inte hört om så många såna jobb. Kanske om man är hund.

Vov vov.

Nej, jag pladdrar. Men det har varit en jobbig kväll/natt, och kraschen är inte över än. Så jag gör bäst i att säga tack och hej och samla mig inför läggdags. Tack för bekräftelsen jag får när ni kommer till mitt tankeplejs på nätet, och dessutom kommer tillbaka! Leve er!

Vilken storlek har du?

Jag läste nyss på Aftonbladet om en kvinna som stämt sin arbetsgivare, underklädeskedjan Change, för att hon tvingats ha sin behåstorlek på namnskylten och att detta är diskriminering. Hon vann, får 50 000:- i skadestånd och så skulle några stå för rättegångskostnaderna på typ 375 000:-.

Var ska jag börja? Kvinnan jobbade i ett och ett halvt år, slutade, och insåg SEN hur dåligt hon mått på arbetet. Då kan det väl inte ha varit så farligt. Osar efterkonstruktion för mig.

Har ni handlat på Change? Det har jag. Hon som hjälpte mig hade 80C. Jag hade 75H. Jag kände mig oerhört lättad av att personalens behåstorlek stod på namnskylten. Det sänder ut flera signaler: att personalen är kunnig och har fått undervisning i hur man provar ut behåar. Det är dessutom avväpnande. Här är vi alla lika, fast vi är olika. Att en större omkrets inte per automatik innebär mer ryggfläsk. Vem har inga nojor i en underklädesprovhytt?! Men behåstorleken påminner om att vi alla är vackra. Och att en främmande människa ska rota med ens bröst känns lättare när man ser att hon också har en behåstorlek. Hon har också stått halvnaken och bett om hjälp. Jag tycker det är genialt med behåstorleken på namnskylten.

Detta hade aldrig hänt en man, och därför är det kvinnodiskriminering, stod det i artikeln.

Nej, det hade inte hänt en man, för de har inga bröst. Hur kan det vara diskriminering att vara olika? Är det diskriminering att sälja kalsonger? De passar inte mina kvinnliga höfter, alltså diskriminerar ni mig? Hjälp. Att ett sånt här mål vinns och får plats i media är ett så fel steg i jämställdhetsdebatten. Vi kan nämligen vara olika men lika mycket värda. Vad blir det annars härnäst? Att Liseberg diskriminerar åkare som inte når upp till längdkraven? Att regnväder diskriminerar glasögonbärare? Med en nypa fantasi kan snart ALLA känna sig kränkta och illa behandlade. Bara vi inte säger det till de svältande eller hemlösa massorna på jorden.

Men, nej! Alla är inte likadana. Världen är inte ens rättvis! Jämställdhet och antidiskriminering är viktigt så att människor inte utsätts för dålig behandling. Men det är inte dåligt att vara olika. Hur vore världen om alla hade samma betyg i alla ämnen, samma fallenhet för hantverk, språk och brandsläckeri? Samma resultat på alla sporttävlingar, alla eller ingen snarkade, ingen fick vara äldre eller friskare eller sötare eller trevligare än nån annan? Annars känner sig någon kränkt, utsatt, diskriminerad? Nej, det är inte en mer jämlik värld. Det är en värld som är i högsta grad ojämlik, för i slutändan kommer ingen endaste människa att duga som den är. Människor är nämligen olika. Men absolut jämlika!

Spännande dag

Min syster kom hem från Sydafrika imorse och vi körde henne till tåget sen på eftermiddagen för att jag skulle få träffa henne lite. Det var så trevligt!

Och sen när vi gick mot bilen efter att hon hade åkt frågade Mikael om det var nånstans jag ville åka nu när vi ändå var i stan. Jag minns att jag hade läst nånstans att Myrorna i Ropsten är bra, och dit åkte vi alltså. Han är snäll!

Men Myrorna är nog egentligen inte rätta stället om man verkligen vill fynda. Priserna är inte jätteimponerande. Då är vår Lions bättre. Men deras knappa öppettider passar inte med mina sovtider så det blir aldrig att jag åker dit. Aldrig å aldrig, en gång om året är för sällan!

Jag hittade i alla fall en görsnygg kavaj på Myrorna. Svartvit, som jag älskar, med fin skärning och fina, genomtänkta detaljer, välskräddad är nog rätta ordet. I min storlek! Men den kostade 325:- och jag var för snål. Ifall jag möjligtvis hade användning för en fin kavaj, men jag ligger ju inte i soffan i kavaj. Kanske skulle köpt de där velourbyxorna istället... Nej, det skulle jag inte.

Köpte en modetidning från 2012 för 2:-. Tänkte att det nog inte är så antikt i modevärlden att man inte kan ha glädje av den. Och Umberto Ecos I rosens namn för 20:-. Det hör liksom till att man ska läsa den. Eventuellt har vi den redan hemma, men jag fick i alla fall shoppa nu. 20:- i glömskeböter går väl an.

Men jag skulle gilla att ha en egen affär där jag sålde de verkligt bra andrahandskläderna. Jag såg nån kavaj i strl 36 som det nästan svindlade för ögonen, så vacker var den. Sånt skulle jag ha i min affär. Tror dock inte det är nån jättebra idé rent ekonomiskt, förutom hälsan. Second hand-affären i Vh centrum har nämligen slagit igen, rapporterar mamma. Och ändå hade de så mycket kläder nyligen att de inte tog emot mer just då. Och ändå bar det sig (tydligen?) inte. Folk kanske bara lämnade in, men köpte inte. Jag har ju fortfarande ett hörn här i vardagsrummet med grejer jag ska sälja. Eller ge bort.

Men det är en annan historia.

Well, no...

Drömmer om att ha ett teparty för några kloka och roliga kvinnor till en särskild persons ära som behöver skratt och styrka. Men jag inser att det nog inte blir jättemycket till tebjudning med den här kroppen. Fast det är kul att drömma, och på Pinterest följer jag några tefantaster. Dock har någon vansinnesgräns nåtts när jag ser följande:

Vintage Tea Party Plan: A 37-Page Guide to Planning Your Own Tea Party

Happening? Not so much.

Lång startsträcka

På akuten häromdagen var det en äldre, rundmagad, vithårig gubbe i scrubs (säkert typ ansvarig överläkare) som sa att det var jättemycket folk på alla akuter efter påsk, och att en del av dem som var där inte var så sjuka att de borde ha varit där. Inte till mig personligen, men svårt att inte höra när man ligger öppet i korridoren. Kändes som han tittade rätt på mig när han sa det, fast det är säkert en efterkonstruktion.

Men vadå, bara för att min helvetessmärta hade råkat gå över av sig själv? Det var faktiskt andra gången, första gången hade jag velat åka in men efter 22 timmar vände det. Hur skulle jag kunna veta att det bara skulle göra ont i två timmar den här gången? Och ska man inte åka in om man har så ont att nästa steg i smärtreaktion är att man svimmar?

Inte förrän nu kommer jag på att bli jag riktigt upprörd över det. Dumma gubbe.

Och ja, jag är helt klart övertrött, så jag inser att min känslomässiga reaktion inte är värd ansträngningen. Den gubben ska inte få ta energi från mig. Och om han menade mig var han dum, och om jag tar åt mig fast han inte menade mig är det jag som är dum.

Så nu lägger jag mig. Lycklig.

Har vi tur kanske vi får lite mer snö imorgon igen...

Told you!

Pannben

Ni vet Fru Pannben, hon som är så cool att hon tar sig in i Aftonbladet, eller om det var Expressen, eller båda, och inspirerar? Ja hon, den medelålders kvinnan, fru H.

Hon sa idag att jag hade pannben.

Har ni hört nåt så häftigt? Och jag insåg att ja, det har jag faktiskt.

Förutom att jag blev så oerhört glad för att hon sa det, så blev jag rätt tacksam att jag kan hålla med. Att jag inte fnissar bort en sån fin komplimang med "Nej, inte jag..."

Jag tror vi alla behöver inse att vi har pannben och bli glada när nån säger det. Det behövs lite mer sånt.

Så jag ska tänka ut nån som jag tycker har pannben och säga det. Vilken rörelse det här kan bli!

Min Bonnie

Här i mitten är den första vuxna kvinnan jag älskade som en mor men som inte var min mamma, mormor, moster eller familj. Hon är mamma till min bästa kompis som barn. Våra familjer har tillbringat många timmar tillsammans i Krokslätt och på andra ställen. Och nu är hon global ordförande för en stor kvinnoorganisation i min kyrka. Så spännande.

Och så undrar jag om hon har kommit överens med de andra om att de ska ha svart linne och pärlhalsband under sina fina vårfärger på fotot?

Irriterad

Klåpare stör mig verkligen. Och folk som inte vet att de inte vet men uppför sig som om de vet. Som om nån skulle säga när jag påstod att Louisa May Alcott skrev Unga kvinnor att det var Jane Austen som skrev den. Att vara helt omedveten om sin egen okunnighet visavi den andra personens kunskap, Grr, jag tål det inte.

Till exempel var det två personer som i kommentarerna på en filmkritikers recension/debattinlägg om den brittiska filmen om mycket svår ME, Voices from the Shadows, påstod att ME inte är en sjukdom. Den ena störde jag mig inte så mycket på, för det märktes att hon inte visste vad hon talade om. Hon kunde inte heller ge några argument för sin sak för hon hade bara surfat en stund och "gått på" vissa kritikers åsikter om ME. Men sen var det en annan person som själv tyckte han var mycket smartare och mer välinformerad än de andra. I flera inlägg argumenterade han med felaktigheter som grund, och använde dessutom sina egna missuppfattningar av enkla saker som de andra sa som argument mot dem. Till exempel sa han att man kan kasta all så kallad forskning som inte baseras på dubbelblinda placebostudier. Det är _enda_ sättet att bedriva medicinsk forskning. Men om personen själv efter intag av pencillin uppvisar svåra allergiska reaktioner, kan man oftast lugnt konstatera att han inte tål penicillin. Man behöver inte hitta någon som inte är allergisk och utföra en dubbelblind placebostudie på dem. Personen sa också att eftersom det inte finns något botemedel finns det inte någon sjukdom. En läkare bemötte sedan det argumentet med frågan om förkylningar inte finns eftersom de inte har något botemedel. Eller, inflikar jag nu, fanns inte aids när man började beskriva och förstå symptomen, utan först när man fann på mediciner mot det? Löjliga argument. Orkar inte rapa upp fler liknande dumheter som han påstod var fakta, men det fanns fler. Det är så jobbigt när folk sätter sig på höga hästar och inte ens ser att motståndarens häst är 10 gånger större.

Och jag får ju inte för mig att rätta Mikael när han programmerar eller gräver grävmaskin. Men viss annan yrkeskunskap och fleråriga universitetsstudier i ett ämne låter inte somliga hindra sig från att okunnigt påstå saker som är fel, och när de får argumenten till varför det är fel, så förstår de inte ens utan tycker fortfarande att de har rätt. Detta händer så ofta med språk. Folk som inte har några andra kvalifikationer än att ha fötts i ett språkområde (eller ännu värre bara ha vistats en längre period i det), tycker saker som bara är tyckanden, och dessutom ofta grammatiskt eller sakligt felaktiga. Jag tuggar om. Men inte tror jag att jag kan trafikreglerna bättre än en polis? Bara för att jag brukar åka bil, så vet jag minsann... Säger givetvis varken att yrkespersoner inte kan ha fel, eller motsatsen, att en utbildning per automatik gör någon till expert på området. Men vissa saker är ju bara rimliga. Tycker inte om när folk som inte förstår bättre än jag åsidosätter min kunskap för sina tyckanden, och sen framhärdar i sin villfarelse med okunniga och felaktiga argument. Det är att trycka på alla mina irritationsknappar. Och efter noll timmars sömn inatt och en vansinnigt orättvis (ur ett karmaperspektiv) och grymt hög kostnad pålagd vår redan skrala kassa, så har jag ännu kortare startsträcka till irritationens fulla algblomning. Klåååååpare!!!!!

Var i alla fall hos doktorn, som till slut trodde mer på gallsten än på magsår. Är i hemlighet lite besviken att det inte var värre, för det kändes värre! Jag har dock inte haft ont idag, så jag hoppas att det värsta är över. Annars har jag fått starkare värktabletter. Och remiss till ultraljud. Hoppas det inte strular mer och att jag behöver operation. Om det har blivit bra nu så skulle jag vara tacksam. Tycker inte om att vara irriterad. Och jag har den här veckan liksom dragits ut åt extremerna så att jag är flortunn i mitten. Man kan inte bli hur tunnkavlad som helst utan att brista. I am on the verge. Motvikt, goda nyheter!

Men somna då

Igår var jag bara lättad att smärtan var över, idag är jag rädd. Märker att mina sinnen är på helspänn, för maten smakade mer än den brukar, och varje gång det pirrar till i hjärt- eller magtrakten blir jag mer rädd än förra gången att det är Smärtan som kommer tillbaka. Men jag måste tänka att om den gör det, så klarar jag det. Ingen idé att stressa över. Men jag vill inte mer.

Inatt mådde jag bra men hade nog ätit för lite, för jag fick nattsvettningar igen och var alldeles blöt i håret när jag vaknade. Dagens dusch var nog den skönaste på åratal.

Har läkartid imorgon -- idag! -- klockan ett. Så nu stressar jag för att jag borde somna. Men mikael ska följa med och har redan lovat att sköta snacket så jag slipper tänka och koncentrera mig. Vi får se om morgondagen leder närmare gåtans lösning.

Och så längtar jag efter att skriva om nåt roligare här.

Förresten stod det i tidningen att det var kaos på akuten på SöS igår. Jo, jag märkte visst det. Men jag fick i alla fall ligga ner.

Akuten

Vaknade som i förrgår av smärta, denna gången inte i magen utan i bröstet. Och det gjorde mycket ondare än härom dagen. Ringde Mikael, som lämnade jobbet och körde mig till akuten. Efter att han klätt på mig.

Kom in efter typ tre minuters väntan. Gräddfil om man har bröstsmärtor. Vidrigt ont, svårt att andas. Kallsvettig. Skrek som en barnaföderska när jag orkade. Grät såklart massor. Lät två manliga systrar ta ekg med brösten i vädret och jag brydde mig inte. Hjälp.

När ekg inte visade hjärtfel blev det slut på gräddfilen. Efter ett par timmar med dropp i korridoren hade jag plats 10 i kön och inte högsta prioritet. Fanns ingen toa i närheten så snälle Mikael körde mig på britsen. Ett smockfullt väntrum ser mig i tunn blöt top utan behå och med det feta håret lika svettblött som topen. Jeansen torkade inte ens tills vi kom hem. Förresten hade smärtan försvunnit lika snabbt som den kom strax efter att sköterskorna hade satt dropp. Kanske hade fått behålla min plats i gräddfilen om jag hade skrikit i korridoren också... Men jag är glad att smärtan försvann. Det räckte med 2-3 timmar.

Klockan åtta hade jag som sagt plats 10. Mikael hade tagit reda på mina provsvar och inget var jättedåligt. Möjligtvis levervärdena. Han gick förresten omkring och botade folk i korridoren som dr Richard Kimble i Jagad. Han såg en tjej vars dropp var slut och påsen var rosa av blod. Men sköterskorna hade pejl på det, sa den tacksamma patienten. En gammal tant begrep inte vad droppet var och efter att tre sköterskor i omgångar sagt åt henne, bandagerat och sen tejpat tog sig Mikael tid att prata med henne. Det kliade. En annan kvinna hörde vår diskussion om mina prover och bad att få tala med Mikael. Hon trodde hon var på ett annat sjukhus. Hon låg blick stilla hela tiden hon var där, och var så tunn som ingen jag sett förutom min klasskompis som hade anorexia. Hon var ett liggsår waiting to happen och Mikael erbjöd sig att vända på henne. Till slut kom det fram att Mikael inte var anställd. --My Doctor Kimble.

När jag klockan nio fick veta av min hjälte till man att jag nu var nummer tio i kön (!) gav vi upp. Eftersom det inte var hjärtat och vad det istället var säkert inte skulle komma fram inatt, tyckte jag inte det var lönt att vänta. Jag hade börjat få ont av britsen och migrän av en dags ofrivillig fasta och ville inte riskera att vara nummer tio för tredje gången en timme senare, and then what? De fick inte lov att skriva ut provsvaren men vi får ringa efter dem imorgon. Och så får jag ta saken till min husläkare. Hon är bra på remisser!

Börjar undra om det är nåt fel eller om det är ME. De med svår ME har ofta seriösa smärtor som de behöver morfin för. Jag har inte haft det förr, men min sjukdom utvecklas ju åt fel håll. Och det var en jätteansträngande dag på söndagen med fyra gäster som var mer mina gäster än Mikaels, så jag tog nog i mer än jag gör annars. Så detta kan ha varit smärta utan orsak/fel, dvs "bara" ME. Eller så är det nåt fel inne i bålen. Men de hade inte sprättar upp mig ikväll för att se efter ändå, så vi får se.

Ska försöka somna tidigare idag. Två svåra smärtupplevelser gör att jag verkligen måste komma på plus om detta var ME-orsakat, så jag inte kraschar igen pga idag. Det kan lätt bli en ond cirkel. Det räcker med ont nu.

Började förresten dagen, eller avslutade gårdagen 05.30, med att chatta med en god vän som hade fått förfärliga nyheter och inte kunnat sova.

Strindberg hade förvisso rätt i att det är synd om människorna.

Men jag är helt klart mer tacksam för och förälskad i Mikael. Alltid nåt :)

Våren kommer!

Alla som längtar efter våren kan andas ut, för nu kommer den. Det ska bli 21 grader i veckan!

Måndag 3 grader
Tisdag 3 grader
Onsdag 3 grader
Torsdag 3 grader
Fredag 3 grader
Lördag 3 grader
Söndag 3 grader

Får man tala om pengar? I just did :)

En Dave Ramsey svarar på läsarfrågor om ekonomi i utskicken jag får från LDS Living. Han är så klok. Dagens fråga är irrelevant men i svaret nämnde han tre områden inom ekonomi som man bör undervisa sina barn om: spending, saving and giving.

Tyckte det var görbra. Och så smart att ta upp giving, det har jag aldrig tänkt på så medvetet.

Läste också en artikel i Der Spiegel om Maria Gjerpe, den norska ME-patienten tillika läkaren som fått Rituximab och blivit symptomfri. Eftersom den tredje läkemedelsstudien inte fick pengar av staten har hon bestämt sig för att samla in pengarna själv. Och att hon är symptomfri istället för sängliggande är en tidsfråga. Hon har fått sin sista injektion och eftersom det behövs en spruta var 3:e till 6:e månad, tror jag det var, så kommer hon att bli sjuk igen. Hon använder sin friska tid till att samla pengar. Så hon inte ska förpassas till sängen resten av sitt liv, särskilt nu när hon har känt på att vara normal igen. Och så att alla andra med ME ska få samma tillfälle till ett friskt liv. (Brasklapp; det fungerar "bara" på 66% och det vill man också undersöka varför.)

Men vad var det jag skulle komma till? Jo, i den tyska artikeln stod det att bidragen som kommit in har varit mellan 2:- och 100 000:-.

Om det är nån som vill bidra, kan ni gå in på ME and You:s hemsida, här, och så hittar ni PayPal-kontot längst ner. Till exempel.

Stavning, grr!

Jag stavar bara inte fel.

Asymmetriskt!!!!!!!!!!! Inget annat.

Jag ber om ursäkt. För det och för alla hundra feltänk som jag inte har upptäckt efter publicering.

Över nu?

Har haft det värsta dygnet på länge. Fick ont i magen igår, trodde det var påskgodiset, men jag vaknade av samma magont idag. Jätteont, grät i en timme, macka hjälpte inte, inte två extra antacida heller. Men efter en timme slumrade jag till. Men ikväll har det blivit värre och till slut vankade jag omkring, halvböjd, och tänkte att nåt verkligen var fel. Har inte blindtarmen kvar, äter som sagt antacida och p-piller, så jag visste inte mycket det kunde vara. Tårarna sprutade och jag tänkte att vi nog behöver åka till akuten. Ingen lockande tanke. Sen kom både feber och illamående, men på nåt sätt började jag känna att magsmärtan, som också inbegrep hugg på höger sida och bak i ryggen och som det gjorde ont att andas med, inte orsakade febern (det var typisk ME-feber) och att jag mådde illa av själva smärtan, inte av det som orsakade den. Såsmåningom och när jag rett ut vad som kändes vad i kroppen blev det bättre en stund, men sen återkom det. Låg till slut ihopkrupen på golvet och kved. Sen hittade jag en ställning där det inte gjorde så ont och jag satt så tills jag inte orkade hålla mig uppe längre. Då kom en ny våg av smärta och jag hängde dubbel över fåtöljen och var oerhört ömklig. Sen satt jag stilla i Mikaels fåtölj i två timmar utan att våga röra mig från ställningen jag hittat på golvet. För en timme sen försökte jag bestämma mig för om jag skulle äta nåt, för magen skrek nu även av hunger. Den känslan kunde jag i alla fall identifiera. Värmde en liten micropizzabit som det tog en halvtimme att få i mig. Men det har inte hänt nåt på magfronten och jag är löjligt lättad. Trodde inte jag skulle kunna bli så glad över att må ME-kasst, men nu är jag glad över att det bara är det. Hoppas det inte blir mer. Jag är inte bra på att hantera smärta. Tål en halvminuts intensiv smärta, men inte flera timmar. Och jag sa till Mikael att det egentligen inte gjorde så farligt ont, jag svettades inte ens. Det är svårt när smärta och att må dåligt är normalfallet. Man blir messed up och förlorar bedömningsförmågan. Kan inte avgöra objektivt om det man känner är tecken på nåt farligt eller inte. Är så van vid att ignorera saker. Tänker på blodtrycket och hur jag inte brydde mig om symptomen för att jag hade värre problem och inte kopplade fotsmärta till hjärtat.

Nu är smärtan nästan inte märkbar längre, så jag hoppas att det inte blir nåt mer än detta. Jag är helt slut. Eller vilket ord man nu ska använda när slut är det normala och detta är mer än slut. Bla bla. Nu har jag fått tycka synd om mig själv en stund. Faktiskt rätt skönt att inte ha så ont att man inte kan märka några känslor. Jag blir jätteglad om jag kan sova inatt och bara har ME imorgon!