Surrealism

Häromdagen skrattade jag åt nåt roligt och Mikael och jag märkte att jag gillar det oväntade, det galna. Så vad säger ni om det här:

Två patienter på "en sal nånstans" börjar gräla vilt och till och med slåss, klockan två på natten, så den ene fick flyttas annorstädes. Vem har sagt att det är långtråkigt att ligga på sjukhus?

En ytterdörr, jag lurar ingen - det var vår - står öppen, Mikael pratar med Vannas riktiga mamma och Vanna spejar över området. Långsamt smyger en katt fram, tittar, fortsätter bort mot grannen med den fina trädgården. Går graciöst, eftertänksamt, kommer tillbaka, går förbi Vanna, Charlotte och Mikael, rätt in i vår lägenhet, äter upp Vannas harlortsliknande mat som ligger uppsopad bland dammet i skyffeln, går ut och lommar iväg.

Älskar det knäppa, det oväntade, det som går utanför gamarna. Fast inte nödvändigtvis så långt bortanför kramarna som att sjunga medan man handlar på Ica. Inte nynna, sjunga!

Men en loop med nån som ramlar måste vara bästa medicinen. Skrattar fortfarande åt förra inlägget.