Gråt

När gråter ni? Varför?

Är viss gråt finare än annan? Inte som gråten när man har vunnit en Oscar, den måste ju vara allra "finast"...

Orsaken till min frågan är att mina senaste gråtar har varit själviska. Nån av ilska, nån av frustration, nån av desperation, nån av gammal hederlig besvikelse och ledsnad för att inte...

Men när grät jag för en annan människa? Grät nästan av glädje över en viss fyrkant. Men grät av sorg, det gjorde jag rätt rejält förra hösten, och är ingalunda immun mot fler såna anfall. Sen är jag i själen bedrövad över en person som är akut ledsen. Och vet att hon inte är den sista.

Är det verkligen okej att gråta mest på romcoms och inte över Medecins sans frontiers? Eller att gråta över sin egen huvudvärk (fast det gråter jag aldrig för, for crying makes it worse) hellre än svältande barn?

Det är sant att man måste ha ett ämne inne i sig som kan ägnas åt inlevelse med andra. Har man sin egen näsa vid vattenytan kan det vara osmart att meddelst tårar höja vattennivån till närmare drunkningsdöden.

Vi lever i ett samhälle där det delvis inte passar sig för nån vuxen att gråta. Möjligt undantag om det går öis väl mot blåvitt, då får Marcus Birro både gråta och skriva om gråten. Men vi har annars inga gråterskor i vår kultur. Vi har många suck-it-upperskor, låtsas-som-ingetskor och favoriten jodå,- det-går-braerskor.

Känner du för att ta dig en lip över tingens ordning, släpp på kranarna eller sätt på en sorglig film om du är trög i starten. Idag slår jag ett slag för gråten. Det är inget fel med att gråta en skvätt. Det kan till och med hjälpa. Särskilt om man säger till nån varför man gråter.

Förresten, kvinnor gråter i genomsnitt 5,3 gånger per månad. Har du gråtit än den här veckan? Det har jag. Jag arbetar på de där 1,3 som inte har nån egen vecka.

Men godmorgon i alla fall.