Idag fick jag en aha-upplevelse som var så stor som ett isberg. Lyssna:
"vi kan till och med säga att vi skiljer oss FÖR våra barns skull. Men då ljuger vi."
Ibland är det ju bäst för barnen att de slipper allt gräl. Eller? Men när man tänker förbi klichéerna, så inte. skiljer. man. sig. för barnens bästa. Man skiljer sig för att man misslyckas med att bete sig hövligt mot en människa man en gång älskade mer än sitt eget liv. Man skiljer sig för att man inte kan låta bli att skrika på och såra varandra och hålla sams för barnens skull. Man skiljer sig för att man väljer att inte sluta gräla för barnens skull. Man väljer att ta bort situationen från grälet istället för grälet från situationen, för att det verkar enklare. Ibland känns det säkert som om man inte har ett val, men man hade i alla fall ett val, för länge sen, när man först började gräla och sluta älska varandra. Och då valde man att fortsätta gräla, och sen kunde man inte gå tillbaka, eller trodde inte att man kunde. Men man har alltid ett val. Ett val angående hur man själv beter sig. Darcy säger nåt om att det en man alltid kan göra är sin plikt.
Och enda sättet att döva samvetet när man förstör sina barns värld måste vara att ignorera sin roll, sitt ansvar i det hela, och säga att det är för barnens skull. Då verkar man ju omtänksam istället för självisk. Tror detta är kärnan i mycket av den hätska debatten. De hätska har så mycket skuld för att de gör sina barn illa, att de liksom inte tål att bära den själva utan måste hitta nån eller nåt annat att lägga den på. Det är så skuld ofta fungerar. Om den egentligen inte är min utan nån annans, så slipper jag den. Minsta unge kan ropa i sömnen: Det var inte jag! Inte för att det direkt är skuld de känner alla gånger, men de har fattat att det spelar nån roll vad man gör och mot vem.
Varför ska det vara så politiskt inkorrekt att säga rent ut att skilsmässa är ett trauma och ett känslomässigt sår för barn, när varenda vuxen som skilt sig och själv upplevt traumat vet att det är högst verkligt? Hur kan man tro att en familjs upplösning bara skulle kännas jobbig för några av parterna?
Men om man accepterar att skilsmässa skadar barnen, då har man plötsligt inte "rätt" att skilja sig för sin egen skull. Då måste man försöka få äktenskapet att hålla och blomstra fast det är lättare att beta av det frodiga gräset på andra sidan det ordspråkliga staketet. Och det är lättare att bli kär i nån främling. Man får passion och blir svept bort till den rosa Hollywoodromantikens land, utan minsta ansträngning från ens egen sida, men får som resultat av den minimala ansträngningen uppleva en känslostorm av lycka. Utan vardagsträl och läggdagstjat. För så är det ju att vara nyförälskad. Hey, jag har själv lite ångest över att jag inte verkar nyförälskad längre, så det är en stor grej!
Och vips handlar saken om nåt annat än den egentligen gör. Skilsmässan är för barnens skull och "om mamma mår bra...", inte för att man tycker det är lättare att bli nykär än att få den gamla kärleken att blomma.
Samma sak när man lämnar bort små barn under devisen att barnen blir lyckliga om deras mamma är lycklig, vilket hon tydligen inte kan bli av barnen utan bara genom jobbet på Telia/Kicks/Starbuck's. Tjurbajs är vad det är. Små barn blir inte lyckliga av andras lycka. Deras hjärnor är inte så pass utvecklade än. De blir bara lyckliga av att deras mamma sätter dem i centrum av världsordningen och älskar dem som om inget annat fanns.
Precis som att den där förhatliga jämställdhetsdebatten (debatten är förhatlig, inte nödvändigtvis jämställdheten, fast the jury is still out on that). Sån där jämlikhet som kvinnlig rösträtt och så vidare har vi ju passerat vid det här laget. Och nu handlar det inte om mäns och kvinnors lika värde, utan om att kvinnor inte vill bli försörjda av en man för då kan de inte lämna honom när de är trötta på förhållandet. Eller om mannen lämnar kvinnan så blir hon fattig och utan pension. Jag säger inte att vi ska ha det så. Men vi kallar svart vitt, eller vad nu rätt liknelse blir. Kanske the pot calling the kettle black? Nej just det, nuförtiden kallar vi pot för braja, tror jag. Inget är som det verkar.
 |
| Källa |
 |
| Källa |
Och så kommer jag ihåg när jag fick en cykel av mitt jobb i julklapp. Visserligen var den tydligt made in Taiwan fast av blinda barnarbetare, och den gick knappt ens att cykla rakt på även i fabriksnytt skick. Så jag lät den stå ute. Och efter den vintern var den rostig. Och ny, på samma gång! Så ny kan också rosta.
Och allt det handlar om är att kärlek kan rosta vare sig den är ny eller gammal. Det som ingen bryr sig om att ta hand om, som står ute i väder och vind och inte får komma in i värmen på kvällen, det rostar. Vare sig det är cyklar, krukor eller äktenskap.
---------------------------
Disclaimer. Givetvis vet jag att alla inte skiljer sig enligt ovan. Men just nu pratar jag bara om just detta.
2 kommentarer:
Håller med dig och har samma tankar själv. Men - det finns de som skiljer sig för att de levat i ett helvete under allt för lång tid. Det finns de som skiljer sig för att den andre inte beter sig som hen borde. Det är de skilsmässorna som är sorgligast av alla, inte sant? Och av två onda verkligheter är kanske den där man överlever bättre än den andra.
Bra, Anja!
Skicka en kommentar