Fick botox idag. Så tacksam varje gång, dels för att det hjälper så bra och för att Sverige gör det möjligt för mig att ha råd.
Var också inne en sväng med Mikael på Claes Ohlson efteråt. Första gången i en affär på evigheter! Jag kunde inte låta bli att handla för tre hundra. Men det var vettiga saker, som kuvert, skrubbhandskar till duschen och sånt. Bara liiiite washitejp.
Och så när jag satt helt fredligt hemma i soffan och tuggade i mig min taco så var det något hårt i maten. Alltid lite ofräscht. Spottade ut och kände plötsligt något vasst i munnen. Då har en tand gått av alternativt har jag tappat en lagning. Har glömt att gå och titta hur det ser ut. Och det vill jag nog förresten inte. Och bara för det så var det reklam på TV för nåt med en kille i en tandläkarstol. Han går därifrån, och det är precis vad jag önskar! En bruten kvinna med en bruten tand. Gå ut bara, slit av slangarna och gå! Usch, vad jag är rädd för tandläkaren.
Som väl är har jag sen länge en tid på måndag. What are the odds? Annars hade jag nog inte gått dit på en två, tre år, eller om jag får tandvärk, vilket som nu kommer först.
Men visst, min tandläkare heter Mikael och är supergullig. Förstår att jag är rädd och allt, men ändå. Söv mig! Hade på nåt sätt trott att jag skulle klara mig med fyra bilder och lite pet för 650:-. Nu blir det betydligt dyrare och betydligt otrevligare. Vilken vidrig ekvation! Men jag antar att man får mer och mer problem med tänderna ju äldre man blir. Kanske ska investera i en ny tandborste ändå.
Och jag har elektrisk tandborste. Annars hade mitt perspektiv på att köpa en ny inte varit "investera"...
Borrrrrrrrrrrrrr. (Fobiträning del 1.)
More is more!
Sexigt är när man kan ana saker,
Källor
Kate Middleton i vitt, This is Glamorous.
Alicia Vikander i grönt, Nyheter 24.se;
Alicia Vikander på Oscarsgalan härom dagen i Elie Saab. More is more!
inte se dem.
Så släpp ner klänningskanten och visa drottningen i dig.
Källor
Kate Middleton i vitt, This is Glamorous.
Alicia Vikander i grönt, Nyheter 24.se;
Alicia Vikander på Oscarsgalan härom dagen i Elie Saab. More is more!
Vilka priser
För en miljon kronor kan man få ett hus som ser riktigt välvårdat ut och har sekelskiftesdetaljer kvar, på 195 kvm i Harrisburg, Pennsylvania, med utsikt över delstatsregeringens hus (såna brukar vara oerhört vackra) från balkongen. Alltså, kan man bara flytta eller?
Diagnosticera
Jag visste att Prinsessan på ärten hade fibromyalgi, men jag hade inte kommit på att katten som älskar lasagne har ME.
Nej men, vad!!! Han är ju jag!!!!!!!!!!
 |
| Hittat den här och glömde notera den riktiga källan... |
Nej men, vad!!! Han är ju jag!!!!!!!!!!
Fri?
Som liten önskade jag mig att bli stor, för då får man göra vad man vill. Visst. Får, men kan?
Inser att det inte bara är jag som sjuk som har begränsningar. Alla människor har det, vare sig det är energinivå, pengar, tid, mod, vadvetjag.
Så man får väl leta efter det som låter sig göras i just ens eget liv, inom de gränser som omständigheterna har satt åt en själv. Och detta är inte någon motsats till "sin egen lyckas smed" eller så. Alla kan inte allt, det är bara omöjligt. Inte ens ingen kan allt. Om det nu blev rätt. Men man ska som sagt fördenskull inte deppa ihop och inte göra eller bli eller vara något.
Jag ska vara en liten turkos fågel. Utan fötter. Men den sjunger nog bedårande vackert. Och här slutar övriga likheter. Eller, det gjorde de ju även före det med utan fötter. Jag fattar nog inte riktigt längre vad jag skriver.
That's my cue.
Inser att det inte bara är jag som sjuk som har begränsningar. Alla människor har det, vare sig det är energinivå, pengar, tid, mod, vadvetjag.
 |
| Källa |
Jag ska vara en liten turkos fågel. Utan fötter. Men den sjunger nog bedårande vackert. Och här slutar övriga likheter. Eller, det gjorde de ju även före det med utan fötter. Jag fattar nog inte riktigt längre vad jag skriver.
That's my cue.
Å, vad han är klok, Marcus Birro
Läser ofta Marcus Birros krönikor med nyfikenhet och glädje. Måste hitta RSS-feeden till dem, så man slipper lita på minnet!
Idag fick jag en aha-upplevelse som var så stor som ett isberg. Lyssna:
"vi kan till och med säga att vi skiljer oss FÖR våra barns skull. Men då ljuger vi."
Ibland är det ju bäst för barnen att de slipper allt gräl. Eller? Men när man tänker förbi klichéerna, så inte. skiljer. man. sig. för barnens bästa. Man skiljer sig för att man misslyckas med att bete sig hövligt mot en människa man en gång älskade mer än sitt eget liv. Man skiljer sig för att man inte kan låta bli att skrika på och såra varandra och hålla sams för barnens skull. Man skiljer sig för att man väljer att inte sluta gräla för barnens skull. Man väljer att ta bort situationen från grälet istället för grälet från situationen, för att det verkar enklare. Ibland känns det säkert som om man inte har ett val, men man hade i alla fall ett val, för länge sen, när man först började gräla och sluta älska varandra. Och då valde man att fortsätta gräla, och sen kunde man inte gå tillbaka, eller trodde inte att man kunde. Men man har alltid ett val. Ett val angående hur man själv beter sig. Darcy säger nåt om att det en man alltid kan göra är sin plikt.
Och enda sättet att döva samvetet när man förstör sina barns värld måste vara att ignorera sin roll, sitt ansvar i det hela, och säga att det är för barnens skull. Då verkar man ju omtänksam istället för självisk. Tror detta är kärnan i mycket av den hätska debatten. De hätska har så mycket skuld för att de gör sina barn illa, att de liksom inte tål att bära den själva utan måste hitta nån eller nåt annat att lägga den på. Det är så skuld ofta fungerar. Om den egentligen inte är min utan nån annans, så slipper jag den. Minsta unge kan ropa i sömnen: Det var inte jag! Inte för att det direkt är skuld de känner alla gånger, men de har fattat att det spelar nån roll vad man gör och mot vem.
Varför ska det vara så politiskt inkorrekt att säga rent ut att skilsmässa är ett trauma och ett känslomässigt sår för barn, när varenda vuxen som skilt sig och själv upplevt traumat vet att det är högst verkligt? Hur kan man tro att en familjs upplösning bara skulle kännas jobbig för några av parterna?
Men om man accepterar att skilsmässa skadar barnen, då har man plötsligt inte "rätt" att skilja sig för sin egen skull. Då måste man försöka få äktenskapet att hålla och blomstra fast det är lättare att beta av det frodiga gräset på andra sidan det ordspråkliga staketet. Och det är lättare att bli kär i nån främling. Man får passion och blir svept bort till den rosa Hollywoodromantikens land, utan minsta ansträngning från ens egen sida, men får som resultat av den minimala ansträngningen uppleva en känslostorm av lycka. Utan vardagsträl och läggdagstjat. För så är det ju att vara nyförälskad. Hey, jag har själv lite ångest över att jag inte verkar nyförälskad längre, så det är en stor grej!
Och vips handlar saken om nåt annat än den egentligen gör. Skilsmässan är för barnens skull och "om mamma mår bra...", inte för att man tycker det är lättare att bli nykär än att få den gamla kärleken att blomma.
Samma sak när man lämnar bort små barn under devisen att barnen blir lyckliga om deras mamma är lycklig, vilket hon tydligen inte kan bli av barnen utan bara genom jobbet på Telia/Kicks/Starbuck's. Tjurbajs är vad det är. Små barn blir inte lyckliga av andras lycka. Deras hjärnor är inte så pass utvecklade än. De blir bara lyckliga av att deras mamma sätter dem i centrum av världsordningen och älskar dem som om inget annat fanns.
Precis som att den där förhatliga jämställdhetsdebatten (debatten är förhatlig, inte nödvändigtvis jämställdheten, fast the jury is still out on that). Sån där jämlikhet som kvinnlig rösträtt och så vidare har vi ju passerat vid det här laget. Och nu handlar det inte om mäns och kvinnors lika värde, utan om att kvinnor inte vill bli försörjda av en man för då kan de inte lämna honom när de är trötta på förhållandet. Eller om mannen lämnar kvinnan så blir hon fattig och utan pension. Jag säger inte att vi ska ha det så. Men vi kallar svart vitt, eller vad nu rätt liknelse blir. Kanske the pot calling the kettle black? Nej just det, nuförtiden kallar vi pot för braja, tror jag. Inget är som det verkar.
P.S. Ordspråket "Gammal kärlek rostar aldrig" slog mig just. Och framför mig ser jag nån rostig gammal urna som säljs dyrt som shabby chic, som "alla" älskar. Gammal kärlek kan visst vara rostig.
Och så kommer jag ihåg när jag fick en cykel av mitt jobb i julklapp. Visserligen var den tydligt made in Taiwan fast av blinda barnarbetare, och den gick knappt ens att cykla rakt på även i fabriksnytt skick. Så jag lät den stå ute. Och efter den vintern var den rostig. Och ny, på samma gång! Så ny kan också rosta.
Och allt det handlar om är att kärlek kan rosta vare sig den är ny eller gammal. Det som ingen bryr sig om att ta hand om, som står ute i väder och vind och inte får komma in i värmen på kvällen, det rostar. Vare sig det är cyklar, krukor eller äktenskap.
---------------------------
Disclaimer. Givetvis vet jag att alla inte skiljer sig enligt ovan. Men just nu pratar jag bara om just detta.
Idag fick jag en aha-upplevelse som var så stor som ett isberg. Lyssna:
"vi kan till och med säga att vi skiljer oss FÖR våra barns skull. Men då ljuger vi."
Ibland är det ju bäst för barnen att de slipper allt gräl. Eller? Men när man tänker förbi klichéerna, så inte. skiljer. man. sig. för barnens bästa. Man skiljer sig för att man misslyckas med att bete sig hövligt mot en människa man en gång älskade mer än sitt eget liv. Man skiljer sig för att man inte kan låta bli att skrika på och såra varandra och hålla sams för barnens skull. Man skiljer sig för att man väljer att inte sluta gräla för barnens skull. Man väljer att ta bort situationen från grälet istället för grälet från situationen, för att det verkar enklare. Ibland känns det säkert som om man inte har ett val, men man hade i alla fall ett val, för länge sen, när man först började gräla och sluta älska varandra. Och då valde man att fortsätta gräla, och sen kunde man inte gå tillbaka, eller trodde inte att man kunde. Men man har alltid ett val. Ett val angående hur man själv beter sig. Darcy säger nåt om att det en man alltid kan göra är sin plikt.
Och enda sättet att döva samvetet när man förstör sina barns värld måste vara att ignorera sin roll, sitt ansvar i det hela, och säga att det är för barnens skull. Då verkar man ju omtänksam istället för självisk. Tror detta är kärnan i mycket av den hätska debatten. De hätska har så mycket skuld för att de gör sina barn illa, att de liksom inte tål att bära den själva utan måste hitta nån eller nåt annat att lägga den på. Det är så skuld ofta fungerar. Om den egentligen inte är min utan nån annans, så slipper jag den. Minsta unge kan ropa i sömnen: Det var inte jag! Inte för att det direkt är skuld de känner alla gånger, men de har fattat att det spelar nån roll vad man gör och mot vem.
Varför ska det vara så politiskt inkorrekt att säga rent ut att skilsmässa är ett trauma och ett känslomässigt sår för barn, när varenda vuxen som skilt sig och själv upplevt traumat vet att det är högst verkligt? Hur kan man tro att en familjs upplösning bara skulle kännas jobbig för några av parterna?
Men om man accepterar att skilsmässa skadar barnen, då har man plötsligt inte "rätt" att skilja sig för sin egen skull. Då måste man försöka få äktenskapet att hålla och blomstra fast det är lättare att beta av det frodiga gräset på andra sidan det ordspråkliga staketet. Och det är lättare att bli kär i nån främling. Man får passion och blir svept bort till den rosa Hollywoodromantikens land, utan minsta ansträngning från ens egen sida, men får som resultat av den minimala ansträngningen uppleva en känslostorm av lycka. Utan vardagsträl och läggdagstjat. För så är det ju att vara nyförälskad. Hey, jag har själv lite ångest över att jag inte verkar nyförälskad längre, så det är en stor grej!
Och vips handlar saken om nåt annat än den egentligen gör. Skilsmässan är för barnens skull och "om mamma mår bra...", inte för att man tycker det är lättare att bli nykär än att få den gamla kärleken att blomma.
Samma sak när man lämnar bort små barn under devisen att barnen blir lyckliga om deras mamma är lycklig, vilket hon tydligen inte kan bli av barnen utan bara genom jobbet på Telia/Kicks/Starbuck's. Tjurbajs är vad det är. Små barn blir inte lyckliga av andras lycka. Deras hjärnor är inte så pass utvecklade än. De blir bara lyckliga av att deras mamma sätter dem i centrum av världsordningen och älskar dem som om inget annat fanns.
Precis som att den där förhatliga jämställdhetsdebatten (debatten är förhatlig, inte nödvändigtvis jämställdheten, fast the jury is still out on that). Sån där jämlikhet som kvinnlig rösträtt och så vidare har vi ju passerat vid det här laget. Och nu handlar det inte om mäns och kvinnors lika värde, utan om att kvinnor inte vill bli försörjda av en man för då kan de inte lämna honom när de är trötta på förhållandet. Eller om mannen lämnar kvinnan så blir hon fattig och utan pension. Jag säger inte att vi ska ha det så. Men vi kallar svart vitt, eller vad nu rätt liknelse blir. Kanske the pot calling the kettle black? Nej just det, nuförtiden kallar vi pot för braja, tror jag. Inget är som det verkar.
 |
| Källa |
 |
| Källa |
Och så kommer jag ihåg när jag fick en cykel av mitt jobb i julklapp. Visserligen var den tydligt made in Taiwan fast av blinda barnarbetare, och den gick knappt ens att cykla rakt på även i fabriksnytt skick. Så jag lät den stå ute. Och efter den vintern var den rostig. Och ny, på samma gång! Så ny kan också rosta.
Och allt det handlar om är att kärlek kan rosta vare sig den är ny eller gammal. Det som ingen bryr sig om att ta hand om, som står ute i väder och vind och inte får komma in i värmen på kvällen, det rostar. Vare sig det är cyklar, krukor eller äktenskap.
---------------------------
Disclaimer. Givetvis vet jag att alla inte skiljer sig enligt ovan. Men just nu pratar jag bara om just detta.
Andra resan
Idag ska vi på vår andra resa och det kan vara både sommar och vinter, det spelar ingen roll.
Hotel Salzburger Hof i Bad Gastein i Österrike.
Det anrika hotellet började byggas 1889 och invigdes 1907, och kallas en juvel i de österrikiska Alperna. Givetvis har man nära till skidbacken här, men jag skriver om de här hotellen utifrån mitt nuvarande perspektiv som tyvärr inte innebär några slalompjäxor. Fast jag skulle nog lika gärna åka hit på vintern som på sommaren ändå. Alla väer klär en skönhet! Och både skärmflygning och hästdroska låter lockande. Sen finns det givetvis pool och spaanläggning också, och god mat i restaurangen. Kan mycket väl tänka mig att åka omkring i byn med min komet och titta på allt vackert.
Hotel Salzburger Hof i Bad Gastein i Österrike.
Det anrika hotellet började byggas 1889 och invigdes 1907, och kallas en juvel i de österrikiska Alperna. Givetvis har man nära till skidbacken här, men jag skriver om de här hotellen utifrån mitt nuvarande perspektiv som tyvärr inte innebär några slalompjäxor. Fast jag skulle nog lika gärna åka hit på vintern som på sommaren ändå. Alla väer klär en skönhet! Och både skärmflygning och hästdroska låter lockande. Sen finns det givetvis pool och spaanläggning också, och god mat i restaurangen. Kan mycket väl tänka mig att åka omkring i byn med min komet och titta på allt vackert.
Ser ni vad jag ser?
Vita strumpbyxor! På Bottega Venetas visning i Milano. Bilderna kommer från Sartorialist. Jag är fortfarande lite småchockad. Detta var andra separata tillfället på ett par veckor när jag ser vita strumpbyxor i modevärlden. Det kommer att ta ett tag att smälta detta. Fast i och för sig, jag kanske ska koncentrera mig på att vara lycklig för att modellerna ser lika bleka ut i hyn som jag. Kanske VPS (vitast på stranden) äntligen slår igenom!
Dagsens sanning
Jag är ingen psykopat men jag blir verkligen helt vrång av alla bilder på söta katter på Fejan. Och vrång är to put things mildly.
Tävling
Det är inte lätt att ha blivit fostrad av en tävlingsmänniska. Jo, lätt, men jag överdriver ju gärna. Insåg nyss att jag gör allt eller åtminstone mer än jag trodde till en tävling. Kommenterade till exempel nyss på en blogg och fick inte rätt på captchan vid första försöket. Det var lite som att inte få alla rätt på ett enkelt prov -- irriterande.
Jag har i alla fall tänkt en del på sistone, eller de senaste 18 åren, på att jag behöver öva mig i att tycka att jag duger. Har bra självförtroende men har så svårt att acceptera mina begränsningar. Tycker att alla människor har lika värde oavsett vad man kan eller gör, inklusive bebisar och förlamade, som inte kan göra nåt, men jag förmår inte applicera det på mig själv. Det är väl oerhört egocentrerat och fåfängt att tänka att det finns regler som gäller precis hela mänskligheten utom just mig... Men jag skulle ju bli bättre på att uppvärdera mig själv.
Min bror sa att hans skilsmässa tog halva hans självkänsla. Ibland skämtar vi om att det är tur att han var så kavat till att börja med. På ett sätt har sjukdomen tagit mycket av min självkänsla också. Men jag ska träna mig, det ska jag. Vad är det morbror Harry säger? Här ligger jag och duger.
Jäpp.
Vad för sak?
Vad för sak skulle du aldrig kunna skiljas från?
Om man som jag är osentimental och glömsk, så blir det inte mycket kvar. Sen är jag inte mycket för saker i allmänhet. Man kan alltid skaffa nya böcker, ny musik. Och eftersom jag inte har några barn finns det ingen som vill läsa mina tonårsdagböcker heller. Prisa alla gudar som finns för det!
Jag har däremot svårt att sälja några väskor och nästan omöjligt att sälja några skor.
Fast får jag bara behålla mina vigselringar kan jag börja från början med allting. Har nån bok jag skrev i mellanstadiet i bokhyllan, men den känns inte så viktig att jag skulle skydda den om nåt hände. Inte ens morfars Negressen skulle få särbehandling om det brann. Nej, det jag skulle rädda vid brand är plånboken, stövlar och morgonrock och mina mediciner. Så sover jag gott på hotell den natten och börjar köpa nya grejer dagen efter.
Fast min man tänker jag behålla. Han är speciell för mig. Inte för att jag tror att jag skulle behöva rädda honom om det brann, inte heller är han en ägodel. Fast jag kallar honom min ändå.
Nästa helg ska han resa bort. Hur ska jag stå ut?! Dels att inte kunna följa med utan missa en viktig familjebegivenhet, och dels att vara utan honom. Jag är inte van vid det.
Jaja, jag älskar honom väldigt mycket idag också. Har änna börjat undra varför blodet inte svallar likadant längre. Men vi är ju inte nygifta längre och jag antar att det blir så. Vet dock inte om jag är helt nöjd med det. Hollywoodpassionen är a fallacy som jag inte köper. Men det måste ju finnas nåt mellanting mellan nyförälskelse a la Alzheimer och bara vänner. Jag vill hitta det lyckligaste, käraste mellanläget som finns.
Nu tittar jag fjantigt på honom när han sover. Och jag ler. Han är enda saken jag aldrig skulle kunna göra mig av med.
Första resan
Jag nämnde för ett tag sedan att jag har tre drömresmål i Europa. De är kanske inte precis udda, men ändå lite ovanliga. Visst vill jag se Mallis och Kreta och Lanzarote också, men de här är lite mindre mainstream. De har gemensamt att de har en rätt så cool historia.
Sofitel Grand hotell i Sopot, Polen
Sopot är en stad vid Baltiska havets sydstrand i norra Polen och har cirka 40 000 invånare (Wiki och TripAdvisor). Den ligger bara några kilometer mellan de större städerna Gdansk och Gdynia och dessa tre bildar ett storstadsområdet som kallas Trestad.
Sopot är en viktig spa- och kurort och ett populärt turistresmål och har varit det i flera hundra år. De rika och kungliga har länge älskat Sopot och även under kommunistregimen behöll staden sin exklusiva air. På senare år har staden dessutom sett många nybyggen.
Förutom att njuta av spalivet på de anrika hotellen kan man som turist också se och promenera på Europas längsta träpir, som pekar 515,5 meter rätt ut i Gdanskbukten. Staden är också berömd för Sopot International Song Festival, Europas näst största efter Eurovision Song Contest. Trots dessa och den livliga gatan Monte Cassino är det nog ändå för sina vackra stränder och fashionabla anläggningar som Sopot är mest känt.
Efter denna säljande inledning lämnar jag er också med några foton, om det inte var nån som köpte tanken på spabehandlingar, pirpromenad och stillsamma middagar på anrikt lyxhotell.
Sofitel Grand hotell i Sopot, Polen
Sopot är en stad vid Baltiska havets sydstrand i norra Polen och har cirka 40 000 invånare (Wiki och TripAdvisor). Den ligger bara några kilometer mellan de större städerna Gdansk och Gdynia och dessa tre bildar ett storstadsområdet som kallas Trestad.
Sopot är en viktig spa- och kurort och ett populärt turistresmål och har varit det i flera hundra år. De rika och kungliga har länge älskat Sopot och även under kommunistregimen behöll staden sin exklusiva air. På senare år har staden dessutom sett många nybyggen.
Förutom att njuta av spalivet på de anrika hotellen kan man som turist också se och promenera på Europas längsta träpir, som pekar 515,5 meter rätt ut i Gdanskbukten. Staden är också berömd för Sopot International Song Festival, Europas näst största efter Eurovision Song Contest. Trots dessa och den livliga gatan Monte Cassino är det nog ändå för sina vackra stränder och fashionabla anläggningar som Sopot är mest känt.
Efter denna säljande inledning lämnar jag er också med några foton, om det inte var nån som köpte tanken på spabehandlingar, pirpromenad och stillsamma middagar på anrikt lyxhotell.
Samtliga bilder är hämtade från hotellets webbsida.
Så skönt!
Försökte en lång stund att ta bort den felstavade etiketten incutvata från min blogg. Lyckades inte. Minns att jag har gjort det förr och att det inte alls var svårt. Nu fick jag leta upp ett help-inlägg och följa det punkt för punkt. Hmm. Har jag blivit så mycket dummare?
Det var väl bara ett par månader sen jag försökte göra nåt i Google Reader och fick leta efter hjälp där med.
Men så kommer jag ihåg att Google har ändrat Blogger. Inte helt nyss, men ändå.
Så då var det inte jag som har blivit dummare. Det var Blogger som har blivit svårare. Eller i alla fall just den saken har blivit svårare.
Så skönt!
-------------------------
Förresten, ska jag ta tillbaka ovanstående?
Såg i januari att en mastodontbok om ME/CFS skulle vara gratis för nedladdning i två dagar.
Glömde det.
Fick ett mail om att den skulle vara gratis igen under två dagar i februari. (Tack, Anne!) Ansträngde mig jättemycket för att komma ihåg det.
Glömde det.
Så nu har jag köpt den. Bara sex dollar och det är lättare att pröjsa än att försöka komma ihåg att hålla reda på om den blir gratis nån mer gång. Det man inte har i huvudet får man ha i plånboken!
Ja, så glömsk är jag då vorden. Och lite korkad.
Men också yr. Jag köpte en prenumeration som julklapp.
Fakturan kom. Slarvade bort den.
Det kom en påminnelse. Slarvade bort den.
Alltså, vad säger man? Här har vi kvinnan som nästan hade 5,0 i snitt i gymnasiet och gick ut med högsta betyg på universitetet (fast jag var sjuk när jag pluggade!). Kan inte hålla reda på små, enkla saker? Det krävs kanske inte ens tresiffrigt IQ för att lägga en räkning på ett ställe man sedan kommer ihåg. Hur är man funtad när man som helt vuxen och ansvarsfull sedan lyckas slarva bort en räkning två gånger?! Kanske borde bli omyndigförklarad, grr. Hade ju stora svårigheter när jag flyttade hit upp och bytte bank. Missade massor bara för att min databank funkade annorlunda och jag hade två konton. Två var ett för mycket och nu efter några år är jag van och brukar inte missa räkningar längre. Men att förlägga två räkningar i en lägenhet på 53 kvm? Det är ju nästan skickligt.
P.S. Den låg inuti datorn. Som jag inte har öppnat på en månad. Trodde nog jag skulle komma ihåg att mina viktiga papper låg där. Men en dag eller två kanske jag minns en sak, inte en månad.
Jag behöver verkligen skärpa mina rutiner nu när jag uppenbarligen har blivit lite mer ... ska vi säga disträ :)
Det är inte lätt att vara professor i überseriositeter.
Det var väl bara ett par månader sen jag försökte göra nåt i Google Reader och fick leta efter hjälp där med.
Men så kommer jag ihåg att Google har ändrat Blogger. Inte helt nyss, men ändå.
Så då var det inte jag som har blivit dummare. Det var Blogger som har blivit svårare. Eller i alla fall just den saken har blivit svårare.
Så skönt!
-------------------------
Förresten, ska jag ta tillbaka ovanstående?Såg i januari att en mastodontbok om ME/CFS skulle vara gratis för nedladdning i två dagar.
Glömde det.
Fick ett mail om att den skulle vara gratis igen under två dagar i februari. (Tack, Anne!) Ansträngde mig jättemycket för att komma ihåg det.
Glömde det.
Så nu har jag köpt den. Bara sex dollar och det är lättare att pröjsa än att försöka komma ihåg att hålla reda på om den blir gratis nån mer gång. Det man inte har i huvudet får man ha i plånboken!
Ja, så glömsk är jag då vorden. Och lite korkad.
Men också yr. Jag köpte en prenumeration som julklapp.
Fakturan kom. Slarvade bort den.
Det kom en påminnelse. Slarvade bort den.
Alltså, vad säger man? Här har vi kvinnan som nästan hade 5,0 i snitt i gymnasiet och gick ut med högsta betyg på universitetet (fast jag var sjuk när jag pluggade!). Kan inte hålla reda på små, enkla saker? Det krävs kanske inte ens tresiffrigt IQ för att lägga en räkning på ett ställe man sedan kommer ihåg. Hur är man funtad när man som helt vuxen och ansvarsfull sedan lyckas slarva bort en räkning två gånger?! Kanske borde bli omyndigförklarad, grr. Hade ju stora svårigheter när jag flyttade hit upp och bytte bank. Missade massor bara för att min databank funkade annorlunda och jag hade två konton. Två var ett för mycket och nu efter några år är jag van och brukar inte missa räkningar längre. Men att förlägga två räkningar i en lägenhet på 53 kvm? Det är ju nästan skickligt.
P.S. Den låg inuti datorn. Som jag inte har öppnat på en månad. Trodde nog jag skulle komma ihåg att mina viktiga papper låg där. Men en dag eller två kanske jag minns en sak, inte en månad.
Jag behöver verkligen skärpa mina rutiner nu när jag uppenbarligen har blivit lite mer ... ska vi säga disträ :)
Det är inte lätt att vara professor i überseriositeter.
Åpen vill ha mer
(För er som inte talar den äkta dialekten så betyder åpen vad skåningarna kallar grätten, tror jag. Vad nollråttorna kallar det vet jag inte, de måste ju ha ett hål i sitt språk där åpen ska vara. Man vill i alla fall ha mer om man är åpen.)Idag kom helt överraskande -- bara det är fel, jag borde inte bli överraskad över saker jag gör som får följder, till exempel prenumererar på tidningar som plötsligt kommer i posten ochjag har ingen aning om vad jag har gjort -- tidningen Antikvärlden i brevlådan. Tydligen en ny prenumeration. 3 nummer för 99:- ser jag.
Var kommer åpen in?
Jo, på tidningskungen kan man nu köpa tre nummer av sagda tidning för sagda belopp, men dessutom få en Alvar Aalto-skål som bonus! Aaaaaargh, att jag var så snabb, så åpen, så ivrig att köpa en tidning. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Prenumerera på den till nån i familjen och ta skålen? De hade ju fått läsa mina tidningar gratis annars... Och i praktiken har jag då betalat 200:- för en skål och tre dubblettnummer av en antik tidning.
Tror skålen är väldigt liten dessutom. Jämför med godisarna. Inte värd 200:-.
Musli med tyskt ue
Råd och rön kom i posten idag. Läste den medan jag tog paus fyra gånger under middagsmatlagandet. Nu efter middagen sitter Mikael och jämför musli enligt deras test av 102 sorter. Hans favoritmusli fick 99 poäng av 100, 15% fiber tyckte jag han sa.
Min favoritmusli? Jodå, den fick hela 11 poäng och kvalade därmed in till bottom 10. 0% fiber. Fast jag har sett såna där små bruna cornflakes i och de trodde jag var fiberrika. De smakar i alla fall så.
Slutfanfaren är nästan imponerande. Min favoritmusli från Lidl har högst sockerinnehåll av 102 sorter. 33%.
Är inte det rätt imponerande? Att ha lyckats hitta en musli med noll fibrer och var tredje tugga rent socker. Som en spårhund alltså.
Det där med att sluta med kolhydrater kommer närmare och närmare.
Klippning
Jag brukar klippa mig med jämna mellanrum. Tror det är när jag klippt luggen för andra gången som jag brukar komma på att resten också behöver ansas.
Men nu har jag inte klippt mig sen innan Rob dog. Så det är lite som hängande trädgårdar. Har kapat lugg några gånger, men numera sätter jag nästan alltid upp den så jag har kanske slutat med det också, jag vet inte.
Jag har inte låtit bli saxen av en anledning, mer än att jag varit så dålig och inte orkat gå till frissan. Och bara för att frisyren växt ut nu så blir jag vankelmodig och vet inte om jag ska låta det vara.
Det ALLRA konstigaste är dock att jag hittade lockar i nacken i förrgår. För en med livslångt lidande som linjalrakhårig är det jämförbart med rymdbesök.
Tja, de där ryska meteoriterna kanske kan klassas som rymdbesök. Och så hittar jag lockar. Ja, det måste vara Anything-can-happen-Tuesday.
Surrealism
Häromdagen skrattade jag åt nåt roligt och Mikael och jag märkte att jag gillar det oväntade, det galna. Så vad säger ni om det här:
Två patienter på "en sal nånstans" börjar gräla vilt och till och med slåss, klockan två på natten, så den ene fick flyttas annorstädes. Vem har sagt att det är långtråkigt att ligga på sjukhus?
En ytterdörr, jag lurar ingen - det var vår - står öppen, Mikael pratar med Vannas riktiga mamma och Vanna spejar över området. Långsamt smyger en katt fram, tittar, fortsätter bort mot grannen med den fina trädgården. Går graciöst, eftertänksamt, kommer tillbaka, går förbi Vanna, Charlotte och Mikael, rätt in i vår lägenhet, äter upp Vannas harlortsliknande mat som ligger uppsopad bland dammet i skyffeln, går ut och lommar iväg.
Älskar det knäppa, det oväntade, det som går utanför gamarna. Fast inte nödvändigtvis så långt bortanför kramarna som att sjunga medan man handlar på Ica. Inte nynna, sjunga!
Men en loop med nån som ramlar måste vara bästa medicinen. Skrattar fortfarande åt förra inlägget.
Folk som ramlar
Scumbag Gate
Jag har visst en väldigt primitiv humor. Tycker det är hejdlöst roligt med folk som ramlar.
Förutsatt att de inte skadar sig. Inget plockepinn genom benet!
"Kärleken kommer till dig"
Älskar den reklamen.
Och idag har kärleken kommit till mig, lämpligt nog, i följande former:
Ett. Till mig själv faktiskt. Jag har inte varit på nåt mer spännande än Ica på länge och hade glömt av hur jag ser ut med smink och pynt. Det var trevligt att se och jag gillar mig.
Två. Pappa. Är vid gott mod trots att folk kommer och åker hem och han bara får stanna i sin sjukhussäng. En vecka på rygg är det nu. Det var faktiskt lite läskigt med den där metallställningen rätt i benet. Mikael lånade en rullstol i informationen och jag kände mig helt hemma i den. Weird.
Tre. Mikael, såklart. Vi åt och pratade och såg varandra i ögonen mer ordentligt än vi gjort på länge. Bestämde oss för att gå på dejt oftare och att inte vänta så länge med att hålla aftonbön att vi är medvetslösa och bara orkar en pyttekort. Tror båda grejerna är bra för oss. Att älska och bli älskad, vilken gåva. Jag hade nästan förlikat mig, och så fick jag det!
Fyra. Kött å potatis. Och sallad, och vitlökssmör, och sås, och nachos, och chokladtårta, och bär. Hjälp, mat är så gott.
Fem. Fick avslag på medicinstudien, som jag trodde. Blev rätt ledsen ändå. Men tänkte på han som gav dem idén, som hade behandlat sig själv med aktivt kol och blivit frisk (?). Och sen läste jag om en italiensk veterinär som, för att förkorta en lång historia, fick ME, märkte att hans hästar (!) nog hade det också, och behandlade sig och dem med vad det nu var, och så fick man se ett foto av honom på Dubai marathon. Inte i rullstol alltså. Den korta historien blev visst lång. Kärlek. Trots tråkiga och jobbiga hälsosaker har jag hopp om att en dag vakna och känna mig pigg och hinna med säkert tio grejer innan den känslan tar slut. Det finns säkert en förklaring och ett botemedel. Dem älskar jag idag, på alla hjärtans dag.
Puss!
Gråt
När gråter ni? Varför?
Är viss gråt finare än annan? Inte som gråten när man har vunnit en Oscar, den måste ju vara allra "finast"...
Orsaken till min frågan är att mina senaste gråtar har varit själviska. Nån av ilska, nån av frustration, nån av desperation, nån av gammal hederlig besvikelse och ledsnad för att inte...
Men när grät jag för en annan människa? Grät nästan av glädje över en viss fyrkant. Men grät av sorg, det gjorde jag rätt rejält förra hösten, och är ingalunda immun mot fler såna anfall. Sen är jag i själen bedrövad över en person som är akut ledsen. Och vet att hon inte är den sista.
Är det verkligen okej att gråta mest på romcoms och inte över Medecins sans frontiers? Eller att gråta över sin egen huvudvärk (fast det gråter jag aldrig för, for crying makes it worse) hellre än svältande barn?
Det är sant att man måste ha ett ämne inne i sig som kan ägnas åt inlevelse med andra. Har man sin egen näsa vid vattenytan kan det vara osmart att meddelst tårar höja vattennivån till närmare drunkningsdöden.
Vi lever i ett samhälle där det delvis inte passar sig för nån vuxen att gråta. Möjligt undantag om det går öis väl mot blåvitt, då får Marcus Birro både gråta och skriva om gråten. Men vi har annars inga gråterskor i vår kultur. Vi har många suck-it-upperskor, låtsas-som-ingetskor och favoriten jodå,- det-går-braerskor.
Känner du för att ta dig en lip över tingens ordning, släpp på kranarna eller sätt på en sorglig film om du är trög i starten. Idag slår jag ett slag för gråten. Det är inget fel med att gråta en skvätt. Det kan till och med hjälpa. Särskilt om man säger till nån varför man gråter.
Förresten, kvinnor gråter i genomsnitt 5,3 gånger per månad. Har du gråtit än den här veckan? Det har jag. Jag arbetar på de där 1,3 som inte har nån egen vecka.
Men godmorgon i alla fall.
Ta ut saker i förskott
Imorgon ska en person ringa mig angående en läkemedelsstudie för ME/CFS och jag är alldeles uppspelt, trots att det är sju resor för tidigt.
Men så läser jag på ett forum att man inte får äta Levaxin, dvs ha problem med sköldkörteln. Halva min släkt, på bägge sidor, och hittills även 50% av min familj, har problem med det.
Ner som en pannkaka.
Ska försöka att varken ta ut glädjen eller besvikelsen i förskott och idka attityden Whatever, men det är inte lätt.
Pappa hade hoppats på att få komma hem imorgon, men nu blir det slutoperation tidigast på fredag och sen ska de bevaka några dagar efter det. Det där med att hoppas runs in the familj. Och trots allt är jag nöjd med den inställningen. Att vara positiv snarare än realist betyder ju faktiskt att man får uppleva glädjeförväntan som realisten aldrig får.
Så det var trevligt medan jag hoppades på läkemedelsstudien, och drömde om att bli bara 15-20% friskare. Att sova på vettiga tider så att man inte blir så avskärmad från resten av världen och inte så begränsad i aktivitetsutbudet, samt att orka laga middag, var de två saker jag såg fram emot. Jag vet ju inte om jag hade blivit ens 5% bättre eller fått placebo, men som sagt så var det väldigt trevligt att drömma en stund. Vi får se imorgon. Jag visste att risken fanns att man inte får blanda in en massa andra mediciner. Men om man inte har andra problem än trötthet så har man ju inte ME, så jag hoppades.
Fel, jag hoppas fortfarande. Men lite försiktigare.
snö och snö och snö
Det sägs att det bara är en skröna att de har jättemånga ord på grönländska för snö. Jag har i alla fall börjat tänka mer på snö den här vintern, och kollar ut när det snöar för att se hur mycket som har kommit och om Mikael ska ut och köra plogen.
De två senaste snöfallen, båda den senaste veckan, var så fantastiskt olika! Vi hade faktiskt behövt ett par ord till för att förklara. Men nu ska ni få höra.
Första snöfallet kommenterade Mikael, som såg flingorna genom fönstret från vardagsrumsfåtöljen. Flingorna dalade graciöst och de var enorma! Jag har aldrig sett så stora flingor förut, nästan som pingisbollar. Efter ett par timmar gick jag ut och slängde sopor, och jag slogs av hur annorlunda de stora flingorna såg ut på marken. Snöflingor har ju liksom hullingar hela vägen runt, och de här var så stora att flingorna inte alls packades utan låg luftigt på varandra. Tänk er en glasburk med pingisbillar. Snölager brukar se platt ut, men den här dagen var det alldeles bulligt och luftigt. Det såg väldigt främmande ut, lite som ett landskap på en annan planet.
Nästa gång såg man nästan inte om det var flingor eller himmel man såg. Det var yttepyttesmå flingor som inte virvlade utan drevs neråt/framåt av vinden. Det var som ett diagonalt "myrornas krig". Och när jag gick ut och tittade låg snön, inte spegelblank, men som ett flexibelt lager filt. Som sand i en glasburk.
Snö och snö och snö. Den som fallit idag var bara vanlig, lagom, normal.
Just det. För ett par veckor sen sa Mikael att Vanna hade försvunnit bakom en snövall. Det låg mycket snö och han trodde hundstackaren var uppslukad. Men på andra sidan vallen ser han Vanna strosa obekymrat på sitt vanliga sätt, lojt vickande på rumpan, ovanpå skaren. Snö och snö och snö.
Soppa på en spik, å en i foten
Vi hade ingen mat hemma idag. Inte ens bregott och mjölk. Men vi bjöd mamma på tvårätters ändå. Det är skönt med skafferi. Och jag börjar tappa stinget som inte hade en tanke på att fota varken dukningen eller maten. Förresten står tre gula nejlikor i en vas på köksbordet. De är sen Mikaels födelsedagsbukett. Den 24 januari!
Vi åt bara skafferimat idag:
Majs
Vita bönor i tomatsås
Blandbönor
Tomatsås
Köttfärs (från frysen, inte skafferier)
Eventuellt hade kocken i lök och vitlök också
Krydda lagom, eller lite för mycket, som jag gjorde. Med mycket chili, paprika, vitlök och spiskummin. Servera med ris.
Till efterrätt fick vi en sorts sachertårta som var av ett paketmix, med konservpersikor emellan. M tyckte det smakade underligt, och nåt var det. Han tog fram ströbrödet och det luktade apa! Härsket typ. Skumt va? Men lät man bara bli hörnet gick det bra.
Pappa får bara dropp till middag. Operation igår, eller det borde ha varit i fredags, och en till imorgon. Skruvarna sitter inte perfekt. Inte alla som har spikar i fötterna, som Jesus, sa jag när jag ringde förut. Fast det är skruvar, och ser mer ut som plockepinn. Och de är snarare i benet än foten. Men annars så.Och vad är det med män i den här familjen. Går på brutna ben i en vecka.
Ta det försiktigt på isen, gott folk! Gör inte en Monnah, eller för den delen en Blune.
Nagellack
Försöker förgäves få till en sån där nagellacksbild, men lacket ser bara svart ut. Det är mörkt blodrött.
Och om jag har 23 nagellack och om jag struntar i ett svart och ett vitt och ett underlack, så blir det prick 20. Tror jag ska måla ett på varje finger nästa gång så får ni se allihopa.
Eller, vänta nu, jag har väl bara 10 fingrar och 20 nagellack? Hur fick jag den ekvationen att gå ihop. Jag är väl trött. Klockan sex ringer klockan och då ska jag släcka och somna. Ska bli mer disciplinerad. Med mina värdelösa tider visserligen, men ändå. Då kan msn kanske flytta tiden en kvart i veckan och på en månad somnar man 05 istället för 06. Sen är det typ bara ett halvår kvar till att somna 23. Tänk om det faktiskt går!!!!!!!!!
Drömresor
Min Sanne, som är min tvilling och min diametrala motsats, brukar ha underliga idéer om vissa saker. Till exempel sa hon att hon inte tänkte resa till USA förrän hon hade varit i alla länder i Europa. Nu är hon inte dummare än att hon anpassar sina vitlöksdoftande idéer när hon får en annan, mer spännande längtan. Men jag tror fortfarande finkläder betyder guldig pakistansk klänning med haremsbyxor. Vi har ett sånt coolt kort med henne i nåt etniskt, blonda lockar och lancomeröda läppar, och mig med den lilla svarta, som den här gången hade lite fastsytt glitter och var lånad av Ninni, som köpt den dyrt. Ni får tänka er den festutstyrseln. Anarkisten och toryn...
Men resor var temat. Vart vill ni resa? Har varit sugen på Azorerna även innan bästa Ulle flyttade dit. Vill till södra Italien, till Kreta, till lagom varmt och soligt kanske i Egypten och definitivt till Israel. Vill till Västindien, Hawaii, Madagaskar eller så. Till St Moritz och Sälen. Till Basel, Luzern och Lugano.
Och mest av allt till tre anrika hotell i Europa som jag ska berätta mer om endera dan.
Skräpbatteri
Hade skrivit ett långt inlägg med nästan vettigt och tankeväckande innehåll, när jag fick instinkten att spara. Hade nåt löjligt motargument om att jag ändå snart var klar, och givetvis tog det inte lång tid förrän batteriet dog och likaså hela inlägget. Som jag var 99% klar med.
Ett. Skaffa nytt batteri när nästa pengar kommer.
Två. Lyssna på intuitionen.
Empirisk vetenskap
Vetenskap i sig innebär väl att man ska ha testat, dubbeltestat, mottestat och upprepat något som därefter räknas som sant. Och om jag förstår ordet empirisk rätt så här det att göra med egen erfarenhet.
Alltså kallar jag det en empirisk vetskap att kvinnor är bättre på att hitta saker än män. För närvarande påstår jag bara att kvinnor hittar borttappade saker bättre, men detta kan komma att utvidgas. Jag tror att kvinnor hittar saker bättre i en affär (som torpeder som går rätt på en grön kavaj, eller vad man nu letar efter. Män har nog däremot generellt sett bättre lokalsinne. De kanske hittar i världen, men hvinnor hittar hemma och i affären. Och jag menar inte det så kvinnofientligt som det lät.
Mikaels sockermätare var borta idag. Jag hittade den.
Just sayin'.
Och
Vive la difference!
Till vissa, eller alla
1. Allers är inte min favorittidning. Julnumrena var extra bra men nu i trista februari är det för mycket
pensionärsrecept, stickmönster, blområd, kryss och kassa noveller. Så vi kan fortsätta vara tvillingar, A-L.
2. Monnah saknar mina inlägg, säger hon, och jag är så lättflirtad alternativt lättlurad att jag genast måste hitta på nåt att säga.
3. Dagens scoop är annars att jag blivit plastmormor för andra gången. Lilla damen ville ut lite tidigt, men alla lär ha skött sig som förväntat, mor, dotter, läkare och Paul också antar jag. Han har i alla fall satt in foto på fejan, och det är väl makens uppgift :) 32nånting, 51 cm. Blond, mycket hår. Fiiiiin.
4. Har fingrarna fulla av skärsår. Inte från knivar utan papper, alvedonkartekanten och sånt. Fipplar, får blåmärken. För trött. Ska försöka måla naglarna imorgon. Det är uppiggande. Idag har varit en vidrig dag, som resultat av att jag igår inte hade somnat än när jag fick säljsamtal på mobilen kl 12.58. Igår var den där somnamekanismen som helt bortblåst. Och så har jag haft förfärligt ont i huvudet på sistone. Igår när jag tog en triptan blev det värre, och om det inte är migrän, vad är det då? Kanske en medicin jag bara tagit sen typ december. Ska testa blodtrycket hos m&p, de har köpt en maskin på amazon för halva priset mot apoteket. Men jag tror inte det är blodtrycket. Fast jag här inte kollat att den nya medicinen funkar, så kanske ändå. Hade också våldsamma magsmärtor. Trodde det var njursten. Har haft det två gånger förr det senaste halvåret. Men efter en halvtimme gick det över, och då var jag så ynklig av huvud, mage, sömn, att jag bara orkade viska gonatt och la mig och blundade. Men detta skulle inte bli ännu ett sjukinlägg. Bevisar bara att om man inte har en plan, så...
5. Planer för närmaste framtiden innehåller sälja kläder och väskor på tradera, sortera in saker i badrumsskåpet, göra ett kort till alla hjärtans dag till en väninna som blivit ofrivilligt olycklig. Sen var det ju det där med kort till födelsedagsbarn, tackkort, krya på dig-kort och allt fint jag tänkte. Har inte heller några gardiner i vardagsrummet, fortfarande, och så var det nåt mer jag glömde. Typ laga middag och duscha och tvätta lakan. Jag gör ju det jämt!
6. Det är en ME-patient i USA som hungerstrejkar för att medicinen Ampligen, som han fått prova med goda resultat, ska godkännas. Inte bara så andra ska få den, utan också att han inte ska behöva gå tillbaka till ett liv som invalid. Sånt är ju tortyr! Jag är i alla fall hungrigare än nånsin av en medicin och får dåligt samvete när jag äter med tanke på den stackars strejkaren.
Finn fem fel
What is your greatest fear?
Jag är rädd för att ett ufo ska komma och ta mig och göra medicinska experiment på mig. Igen.
What historical figure do you most identify with?
Jesus. Jag är ödmjuk och går alltid i sandaler.
Which living person do you most admire?
Det är svårt att särskilja någon av de många goda ledare som så osjälviskt offrar sig för sina landsmän, men t ex Nordkoreas ledare och fadersgestalt, vad han nu heter. Ban Ki Moon är det väl?
What is the trait you most deplore in yourself?
Jag har ingen självdistans.
What trait do you most deplore in others?
Å, jag stör mig aldrig på nåt hos andra. Är så förlåtande. Lik Jesus och så.
What is your greatest extravagance?
Jag har 23 nagellack?
On what occasion do you lie?
Aldrig. Jo, jag har haft med mig hushållsost i väskan till USA och ändå kryssat i att jag inte har någon mat med mig.
What do you most dislike about your appearance?
Jag är nästan lite åt det magra hållet, när man tittar noga.
What is your favorite journey?
Åka bil utan ac hela vägen till Skåne. På sommaren. Den förväntan man känner efter nio timmars träsmak när man börjar se skyltar mot Helsingborg och mamma och pappa börjar sjunga skolpsalmer i bilen. Ni hör att det är ett kärt minne för mig.
What do you consider the most overrated virtue?
Tålamod. Eller beslutsamhet, jag vet inte vilket.
Which living person do you most despise?
Det kan jag inte säga här, hon läser ju kanske den här bloggen.
Which words or phrases do you most overuse?
Inga. Jag är generellt sett väldigt fåordig, både i tal och skrift.
What is your greatest regret?
Att jag aldrig blev berömd, inte slog igenom som sångerska eller blev upptäckt som modell, trots att jag bodde i Borås där de har massa postorder. Eller ännu värre, den gången jag satt bredvid en modefotograf hela vägen över Atlanten och han inte ens gav mig sitt kort.
What or who is the greatest love of your life?
Lasagne. Fast det kan vara sant.
When and where were you happiest?
Jag tror inte att man kan bli helt lycklig. Det finns så mycket elände i världen att man inte har ro att njuta.
Which talent would you most like to have?
Buktaleri.
What is your current state of mind?
Det surrar om datorn. Det låter som om nån kör här ovanför.
If you could change one thing about yourself, what would it be?
Det ska väl inte behövas. Att acceptera och älska sig själv måste ju innebära att man är nöjd med allt och inte ser nåt som en brist.
If you could change one thing about your family, what would it be?
Inget. Jo, avstånd, både över Atlanten och graven.
If you were to die and come back as a person or thing, what would it be?
A person, of course. Who would want to be a thing?
What do you consider your greatest achievement?
Jag kan äta upp en hel pizza själv. Och en hel portion kinamat.
What is your most treasured possession?
Mikael.
What do you regard as the lowest depth of misery?
En kall toasits.
What is your most marked characteristic?
Det måste vara min stunning beauty. Eller min ödmjukhet. Eller min humor.
What is the quality you most like in a man?
När han har muskler som sväller och som bara duger till att gymma med, inte att hjälpa folk att flytta. Och gärna om han ställer sig på handikapplatser också.
What is the quality you most admire in a woman?
Lugn och jämnmod, ja, till och med tröghet.
Who are your favourite writers?
Generellt sett de som Oprah har i sin bokklubb.
Who is your favourite hero of fiction?
Å, det måste vara Jacob eller Edward i Twilight. Vet inte vem av dem jag gillar mest.
Who are your heroes in real life?
Å, han Morgan i Ullared. Solklart.
What are your favourite names?
Tindra och Kevin.
What is it that you most dislike?
En kall toasits, sa jag ju.
How would you like to die?
Långsamt, så man hinner vänja sig.
What is your motto?
Kan vi inte gå ut och klubba? Jag är så sugen på att en full främling vill tafsa mig på brösten.
So overdue
Jag behöver sååååå desperat förnya utseendet på den här bloggen. (Innehållet kommenterar jag inte nu.)
Sitter vid datorn och det är sååååå skönt att skriva på ett tangentbord!
Jag skulle kunna blogga om sååååå många coola grejer om jag bara orkade sitta upp.
Att jag tänker stänga locket nu och lägga mig gör mig sååååå stolt över mig själv. Nätet frestar.
Hejhej.
Sitter vid datorn och det är sååååå skönt att skriva på ett tangentbord!
Jag skulle kunna blogga om sååååå många coola grejer om jag bara orkade sitta upp.
Att jag tänker stänga locket nu och lägga mig gör mig sååååå stolt över mig själv. Nätet frestar.
Hejhej.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)