Nu blir det INTE politik

En rolig dag. Vaknade med hunden i huset, och hon väntade tålmodigt på hårtvätt, frukost, påklädning och väskpackning och sen gav vi oss av på äventyr. Hon gillar verkligen att åka på kometen, så ibland måste man stanna och putta lite på henne för att hon ska gå av och faktiskt röra på sig. Men ibland vill hon gå av själv. Det gäller att inte köra för fort, för idag hoppade hon av i farten. Men jag hade märkt att hon ville gå bredvid och hade saktat ner och var på väg att stanna helt, så det var ingen fara. Jag kör ju inte så fort varken med henne på eller bredvid. Man vet aldrig.

Det luktade i alla fall väldigt gott på massa ställen idag. Tycker jag som människa alltså, vet inte om hunden tyckte blomdoften var speciell. Sniffade syrener och annat med en glad näsa i vädret.

Och så hämtade jag ut min kjol som skickats rek. Det var till och med kö på posten på Ica. Och folk tittar och pekar ibland när de ser hunden sitta på kometen. Hon ser ju lite rolig ut, eller gullig. Kul att folk får sig ett extra leende. En mamma på väg från parkeringen pekade och visade sin son bredvid sig. Kul att de får sig ett gott skratt.

Och det där med kjolen är också en grej. Jag såg en sån redan förra sommaren och bjöd på den, men den blev för dyr (det är en sidenkjol från Monsoon, så det är inte så konstigt). Men nu hittade jag en till och bjöd bara, utan att precis tro att den inte skulle gå upp i det dubbla. Men det gjorde den inte! Och den är så fin!!! Som så ofta med Monsoon är det många välarbetade detaljer, till exempel en satängkant längst ner och fastsydda typ paljetter eller pärlor som sitter i små blommönster. Och tyget är sen mönstrat med random rundade figurer i turkos, gult, och så grått/beige. Lättare att sätta in en bild:

Resten av dagen har tillbringats i soffan och jag får nog gå tillbaka dit nu.

Har inte gråtit en endaste skvätt idag, och faktiskt inte haft särskilt ont nånstans heller. Men som nu, när jag sitter upp (och har använt upp min dos) börjar jag må illa och allmänt dåligt i kroppen, förutom att det börjar göra ont här och var. Lite frustrerande då att vara tvungen att leva så mycket av livet i soffan, men vem borde klaga efter både syrendoft och sidenkjol? Och en timmes kliande av hunden i soffan. Hon petade på mig med tassen när jag slutade. Och så himlade hon med ögonen när jag kliade på nåt särskilt bra ställe. Under öronen verkar hon gilla. Hon ser ut som om hon somnar, men hon bara sluter ögonen av välbehag (det gör jag med hos massören, om de inte tar för hårt) och öppnar dem blixtfort så fort jag slutar. Men lite hundkärlek gör gott. En bra dag. Eller kanske rättare sagt, en inte helt dålig dag, men idag hade jag det trots allt bra. Det beror inte på hur man har det utan på hur man tar det. Idag hade jag energi till att "ta det" bra.

Förresten, idag spelade min fantasi ett spratt med mig. Nån gubbe/kille satt på en bänk nära centrum och rökte. Han tittade på vårt ekipage. Han såg lite sorglig ut på nåt vis. Hans ansiktsuttryck var ogripbart, och samtidigt såg han inte precis läskig ut, men det var nåt mer ögonen. Jag sa i alla fall hej. Och när jag gjort det fick jag för mig att han var en psykopatisk mördare och att jag nu genom mitt hej hade inbjudit honom att följa efter mig och göra slut på mig. (Det där dokumentären om psykopater som jag såg igår kväll kanske fick för mycket plats att gro...). Men på hemvägen var han inte kvar och jag antar att det skulle kallas förföljelsemani från min sida om jag verkligen trodde att han skulle ta kål på mig för att jag sa hej. Men man kan ju undra. Människor med svåra, våldsamma sjukdomar och tendenser och såna som avtjänat sitt straff kommer ju ut till slut, och de kanske handlar på Konsum och sitter på en barkbänk och njuter av vårblommorna precis som vi andra. Jag vet bara inte hur de ser ut, vilka de är. Men jag känner mig absolut trygg, det är inte det. Det är bara att jag måste ha en förklaring på allt och oftare än motsatsen hittar jag på en själv om jag inte har nån. Och det blir ju inte särskilt ofta rätt. Förutom knivmördaren på Greyhound-bussen 1996. Han var verkligen knivmördare, det såg man. Vi hder tur som klarade oss.

Tur att jag är så sansad. Realistisk och sansad.

Nu blir det politik

Miljöpartiet (eller nån medlem däri) har gett på förslag (eller motionerat, eller yttrat sig gillande om) att ungdomar och barn ska få rösträtt. Det är inte konstitutionellt. Ageist, antar jag att de tycker.

OK, det är sååååååååååå enkelt att dra slutsatsen att om unga under 18 år bedöms vara mogna nog att förutse konsekvenserna av sitt handlande/röstande och fatta mogna beslut, så kan de även få börja köpa och dricka alkohol, samt köpra bil. Kanske båda på samma gång, eftersom det bara är förutfattade meningar att unga inte förmår fatta vettiga beslut.

När vi ändå håller på kan vi ta bort alla regler om ålder för äktenskap också. Det var ju tal om det härom dagen, det där med barnbrudar och så. Och en 40-åring som vill gifta sig med en 7-åring? Hey, hade min skidlärare Ole friat när jag mötte honom så hade jag tackat ja (år 1977).

Jag säger inte att unga inte har åsikter, men att ett barns åsikter ska få styra landet är Kejsarens nya kläder, fast utan kläder, om ni fattar.

Faktum är att om åldersgränsen skulle flyttas åt nåt håll, så är det uppåt. Kanske man skulle vara 25 för att få rösta? Eller göra ett partitest först. Det är det jag alltid har sagt -- att rösta är egentligen för avancerat för befolkningen, men demokrati är det bästa vi har kommit på hittills.

Läs till exempel det här debattinlägget i SvD.

Ligger å hoppar

Kan inte ta mig ur sängen idag. Så trött och liksom lam. Fast jag börjar bli hungrig, så nåt får nog snart göras. Flyttar ena foten utanför sommartäcket. Hoppar högt!! En spindel i sängen?! Nej, det var visst mina egna nymålade tår.

Okänd bebistrigger

Idag lyckades jag stoppa några tårar som anföll mig helt oväntat. Såg på TV, nåt helt normalt och inte nåt om varken gifta, gravida eller bebisar. Inget sentimentalt av andra anledningar heller. Plötsligt kändes det som om mina armar var tomma på något som borde vara där. Tomma rent fysiskt! Och jag saknade en bebis, MIN bebis, nåt så fruktansvärt.

Kanske har Vanna satt igång det här. Jag kallar henne min bebis ibland och håller henne i famnen och då har hon ungefär samma form och känsla som en bebis. Med hundhövve.

Eller så kanske det är att det föds barn i församlingen och jag varken känner dem eller orkar barnvakta dem. Eller ens lyfta upp dem. Kanske på en bra dag, men det har man ju aldrig i kyrkan. Då har bebisarmarna fått ge vika för torka kroppen- och fixa håret-armarna. Jag säger bara en sak: Kan vi inte börja med burka? I lite fina färger, lite frivilligt när man har en bad hair day? Nä, man ska inte skämta med andras tro.

På ett sätt så visste jag att det här skulle hända när jag gifte mig. Före det var det en man jag ville ha, det brukar ju normalt gå i den ordningen. Men sen visste jag att jag säkert skulle börja längta mer efter barn, för att det är naturens ordning. Men den här naturen är i väldig oordning och det blir inga barn här förrän i en evighet som känns lite för avlägsen ibland.

Och att jag sitter här och gråter är säkert för att jag kraschade igår (eller var det förrgår?) och var dum nog att åka ut med Mikael idag. Men emotionellt sett var jag bara tvungen. Både att vara med om nåt roligt och att slippa lägenheten. Och jag var mycket duktig i de två affärerna vi var i, och gjorde bara det jag skulle och satte mig ner och vilade två gånger emellan. Men så hamnade vi bredvid lekplatsen på Max, och då var ju lugnet kört. Ville inte sitta inne för att slippa höra en full lokals alla ljud. Mikael var snäll och såg till att jag inte fick solen i ögonen, men lekplatsoljudet tänkte jag inte på. Och inte förrän nu kom jag på att vi ju kunde ha flyttat oss. Men just då hade jag fullt upp med att hantera, kunde inte komma så långt i förväg i tankarna att jag orkade agera.

Så jag är såklart mer än slut. Blev febrig för nån timme sen, och nu lipar jag. Som väntat. (Men den emotionella effekten av en PEM/krasch är på många sätt lika svår att hantera som de fysiska, det läste jag ju igår.)

Dessutom tror jag att jag stressar för att jag inser att jag inte kan laga mat längre. Jag orkar inte stå så länge. Jag gör det varannan vecka när barnen kommer, men det är i stort sett allt. Kanske blir det pasta nån gång emellan också. Men annars blir det mackor, utemat, eller om Mikael orkar laga när han kommer hem. Nån gång nyss åt jag popcorn till middag. Det är ju helt vansinnigt. Och så är det det där med duscha och tvätta håret. Som väl är torkar mitt nya korta hår superfort och det tär inte alls lika mycket på armarna som förr. Men jag orkar egentligen inte det heller.

De här två upptäckterna, som jag är fel ord för jag har märkt det länge, börjar nu bli svåra att fortsätta vägra inse fulla vidden av. Och jag är livrädd. Kommer läkaren eller kommunen att skratta ihjäl sig åt mig när jag kommer och frågar om man kan få en personlig assistent? Ska man vara lam och se riktigt sjuk ut? Då kan ni komma och titta på mig en annan dag... Och hur ska jag klara det, emotionellt? Att våga fråga? Att nån kommer och hjälper mig? Fy sjutton för att sitta och hulka vid datorn mitt i natten. Min nya sovregim fungerar förresten inte alls. Så det blir dubbla Z inatt, som läkaren blir galen på mig för. Men jag har i alla fall låtit bli att ta tre andra. Så slutresultatet är 2 piller istället för 4. Vi kan väl säga att det är bra? Jag struntar i vilket just nu, bara jag sover.

Jaja, det var inte bra att skriva blogginlägg när man redan från början sitter och gråter.

Nu tar vi en sak i taget. Ingen sjukdomsångest. Bara bebisledsnad. Det räcker för ikväll.

Och om nån vill bidra med nåt jobbigt som era barn/getter har gjort för att få mig på bättre humör och/eller inse att det är en hiiiiiiimla tur att jag inte har några barn, vänligen använd kommentarfältet, som last year, James.

Och till sist, om jag har någon läsare som ännu inte har kommit i min situation att han/hon längtar efter barn, så tror jag det här kan skjuta de känslorna framåt i tiden ett tag. Bilder och ord kan tala till alla. Varsågoda!

Källa

Källa

Källa

You think you wanna have a baby? Think again :)

LESSON ONE:

1. Go to the grocery store.
2. Arrange to have your salary paid directly to their head office.
3. Go home and pick up the paper.
4. Read it for the last time.

LESSON TWO:

Before you actually have children, find a couple who does and berate them about their...
1. Methods of discipline.
2. Lack of patience.
3. Appallingly low tolerance levels.
4. Allowing their children to run wild.
5. Suggest ways in which they might improve their child's breastfeeding, sleep habits, toilet training, table manners and overall behavior. Enjoy it because it will be the last time in life you will have all the answers.

LESSON THREE:

A really good way to discover how the nights might feel...
1. Get home from work and immediately begin walking around the living room from 5PM to 10PM carrying a wet bag weighing approximately 8-12 pounds, with a radio turned to static {or some other equally obnoxious sound} playing loudly. Eat cold food with one hand for dinner.
2. At 10PM, put the bag down gently, set the alarm for midnight, and go to sleep.
3. Get up at 12 and walk around the living room again, with the bag, until 1AM.
4. Set the alarm for 3AM.
5. Since you can't get back to sleep, get up at 2AM, make a drink and watch an infomercial.
6. Go to bed at 2:45AM.
7. Get up at 3AM when the alarm goes off.
8. Quietly sing songs in the dark until 4AM.
9. Get up. Make breakfast. Get ready for work, go to work, work hard and be productive.
Repeat steps 1-9 each night. Keep this up for 3-5 years. Look cheerful and together.

LESSON FOUR:

Can you stand the mess children make? To find out...
1. Smear peanut butter onto the sofa and jelly onto the curtains.
2. Hide a piece of raw chicken behind the stereo and leave it there all summer.
3. Stick your fingers in the flower bed.
4. Then rub them on the clean walls.
5. Take your favorite book and/or photo album. Destroy it.
6. Pour milk all over your new pillows. Cover the stains with crayons. How does that look?

LESSON FIVE:

Dressing small children is not as easy as it seems.
1. Buy an octopus and a small bag made out of loose mesh.
2. Attempt to put the octopus into the bag so that none of the arms hang out.
Time allotted for this - all morning.

LESSON SIX:

Forget the BMW and buy a minivan. And don't think that you can leave it out in the driveway all spotless and shiny. Family cars don't look like that.
1. Buy a chocolate ice cream cone and put it on the glove compartment. Leave it there.
2. Get a dime. Stick it in the CD player.
3. Take a family size package of chocolate cookies. Mash them into the back seat making sure you really take the time to shove them as far as you can down into the cracks. Sprinkle Cheerios all over the floor and proceed to smash them full force with your foot.
4. Run a garden rake along both sides of the car.

LESSON SEVEN:

Go to your local grocery store. Take with you the closest thing you can find to a preschool child. {A full grown goat is an excellent choice}. If you intend to have more than one child, then definitely take more than one goat. No leashes allowed. Buy your week's groceries without letting the goats out of your sight. Pay for everything the goat eats or destroys. Until you can easily accomplish this, do not even contemplate having children.

LESSON EIGHT:

1. Hollow out a melon.
2. Make a small hole in the side.
3. Suspend it from the ceiling and swing it from side to side.
4. Now get a bowl of soggy Cheerios and attempt to spoon them into the swaying melon by pretending to be an airplane.
5. Continue until half the Cheerios are gone.
6. Tip half of the remaining into your lap. The other half, just throw up in the air.
You are now ready to feed a 9-month old baby.

LESSON NINE:

Make a recording of Fran Drescher saying "mommy!" repeatedly. Important: no more than a four second delay between each "mommy"; occasional crescendo to the level of a supersonic jet is required. Play this tape in your car everywhere you go for the next four years. You are now ready to take a car ride with a toddler.

LESSON TEN:

Start talking to an adult of your choice. Have someone else continually tug on your skirt hem, shirt sleeve or elbow while playing the "mommy" tape from Lesson Nine above. You are now ready to have a conversation with an adult while there is a child in the room. 

Källa.

 

 

P.S. Det var i alla fall trevligt att vara på "dejt". Att få mat som nån annan lagat, att bara lämna disken efter sig, att träffa folk och småprata lite, och njuta av 19 grader kl 20.58. Och att se något annat. Ögonen kan också liksom känna sig i fängelse.

 

Jag hade smalrandig kråsblus med tre matchande blommor på bröstet samt Monsoon-kjol. M hade sina arbetskläder inklusive en veckas dieselångor och jordkokor. Vi är olika när det gäller kläder. Men hur ska man orka göra om nån? Att bara leva lyckligt räcker, tycker jag. Det finns viktigare saker att störa sig på. Eller att låta bli att störa sig på :) Och framförallt har man nog mycket hos sig själv som man inte tycker att den andra personen bör lida av och som man försöker fila bort, än att man ska ha tid med att pilla i hur den andre tänker, är och uppför sig. Det är så mycket lättare att känna så när man är 42 och inte 22.

 

Nej men vet ni vad, jag tror jag mår bättre! Ska passa på och ta mina torkade ögon i säng! Kram! Ni är de bästa bloggläsarna, det spelar ingen roll vad hon Kissie säger, det är ni! som är bäst!

Jag ska bara...

Jag orkade inte åka med kometen till ica-posten idag och hämta ut paket, så då frågade jag Mikael om vi kunde åka till port 73 och handla lite. Jag vet, kvinnlig logik när den är som bäst.

Jag köpte en behå på Lindex, utan att prova, eftersom jag redan har exakt den sorten i den storleken. Nu ska jag kolla jättenoga vad den heter för nummer osv och så ska jag handla den på nätet i fortsättningen. Sen köpte jag fem billiga strumpbyxor i sån där liten pappkub och två par dyra i platt paket. Nu behöver jag nog inte köpa strumpbyxor förrän till vintern, och inte då heller förresten, för jag har så det räcker en vinter till. Och mitt tredje ärende var skor. Det är för svårt att köpa skor på eBay. I princip alla högklackade jag har köpt har varit grymt sköna och exakt rätt storlek, men både med sandaler och ballerinas är det lite so-so. Jag hade tröttnat nu, och Deichmann hade rea så jag kollade igenom lite snabbt vad de hade och jag hittade ett par sandaler. Jag fick reda på härom dagen att jag inte skulle sälja min gröna väska och mina gröna sandaler, för det vore bättre för världen om ingen annan heller hade dem. OK. M brukar inte ha åsikter om mina kläder så jag förstod att dessa gröna verkligen störde honom. Och det var mina skönaste sandaler! Ska försöka måla dem, men det kan ju gå åt skogen. Så nu köpte jag ett par beige, sköna, fina, för 124:- på 50% rabatt.

Sen åt vi middag på Max. Det enda jag har att klaga på var dressingen till min side salad. Och min nuvarande energinivå.

Nu ska jag ligga i soffan tills jag ska somna. Ska försöka ny sov-regim ikväll.

Krasch

Jag har varit ute med söthunden flera gånger den här veckan, tagit omvägar med kometen för att njuta av vädret, suttit upp ute längre än jag klarar, samt lagat middag en gång. Så att jag kraschade idag är inte särskilt svårförståeligt. Men att jag fortfarande inte har kommit dithän att jag kan kontrollera mig och aldrig få krascher, är obegripligt. Och så blir jag jättedeppig för att jag känner mig så värdelös och som att kraschen är mitt fel.

Då var det bra att läsa följande i en artikelserie om post-exertial malaise (att man kraschar efter att ha tagit ut sig fysiskt/mentalt -- vilket verkar vara det enda symptom som ME/CFS inte delar med nån annan sjukdom), förkortat PEM, på bloggen Research1st:

People with CFS know that once PEM strikes, they are at the mercy of their symptoms [2]. Rest, good nutrition and patience are the only “remedies.” Dr. Cindy Bateman advises patients experiencing PEM, “to ‘pull back’ on all fronts (i.e., rest), focus on getting good sleep, reducing unnecessary stress, hydrating, replacing electrolytes, and generally tending all aspects of CFS until they pull out of the relapse.”
Esther says, “The unpredictable nature of it is a real hardship.” But it is possible to plan ahead for periods of PEM to a certain extent, says George. “I keep a little cache of quick lunches like tuna and crackers in the cupboard for just such times when I know that the PEM will strike. Since cooking or any other activity is completely out, having food and water become the major concerns.”
Coping with PEM is not just about managing physical symptoms and environment. It is common, especially when PEM lasts for days or longer, to struggle with the emotional consequences of the physical crash. Dr. Bateman tells her patients, “to remember that it will go away, eventually, and not to fall into despair about the relapse. While we all know that sometimes a severe relapse represents a setback that some may never fully recover from, I try to keep it positive. Sometimes the despair is more problematic than the relapse itself. So keeping a positive attitude and staying proactively focused on gradual recovery is imperative.”

Artikeln innehåller också påminnelsen om att man inte har exakt samma energinivå jämt, vilket gör det svårare att veta i förväg vad som kommer att orsaka en krasch, eller PEM. Det känns skönt när man har fått en krasch att minnas att det inte måste vara ens eget fel, utan att sjukdomen är svårhanterlig samt dessutom har sitt eget mönster med upp- och nedgång som man inte kan kontrollera utan möjligtvis bara observera.

Det enda som eventuellt kan mildra ens krascher är så kallad pacing. En del kallar det energikuvert-teorin -- att ett uttag på 10:- från ens bankkonto, om man bara har 2:-, leder till en saftig övertrasseringsavgift från banken på säg 90:-. Alltså inte bara de 8:- som man inte hade, utan mycket mer. Precis så funkar det med ME, vilket gör att det är så svårt att hålla reda på sina gränser. Om man har 5 000:- på sitt energikonto (kanske en frisk människas dagsdos) och tar ut 48:- (skala potatis till middagen) så vet man att man har täckning på kontot. Inte att man inte blir trött av det, för det är ju ändå ett uttag, men man kommer inte under minusgränsen av en vanlig vardagshändelse. En ME-sjuk kan hamna på övertrassering för att man pratade i telefon för länge, till exempel. Men ibland räcker energin för att man just den dagen hade 12 och telefonsamtalet kostade 10:-. -- Det måste ha gått att beskriva kortare och enklare...

Hur som helst, pacing kan hjälpa, men jag har sååååååååååå svårt för det. Dels för att jag har så mycket jag vill göra att det är oerhört krävande att hålla sig passiv när det man vill göra är en sån liten sak. Dels för att jag -- och detta skyller jag ofta på -- inte har samma kostnadstabell på energiuttagen varje dag. Som sagt, vissa dagar kostar något 10:-, medan andra dagar kostar det 20:-, och vad jag har på kontot varierar också. Så dels är det frestande att låtsas som om jag inte har nån kontroll, och dels är det frustrerande eftersom jag inte har nån kontroll. Oerhört motsägelsefullt, men bägge är sanna. Fast bara för att jag inte kan styra sjukdomen behöver jag ju inte ge upp försöken att påverka den. Fast det lätt, under krascherna, leder till skuldbeläggande och känslor av värdelöshet.

Så här står det i artikeln om pacing:

The first and most important strategy recommended by Dr. Campbell is pre-emptive rest according to a planned schedule rather than in reaction to symptoms [10]. Rest breaks are integrated into a person’s daily routine, regardless of how the patient is feeling. By taking scheduled rest, lying down with eyes closed, patients have found that they can avoid PEM while still accomplishing the same tasks. The length and timing of rest breaks will vary from person to person, although severely ill patients may need many brief rests throughout the day (e.g., 15 minutes of rest every hour or two).

Klokt, vettigt. Inte svårt. Fast såååå svårt! Jag vilar nästan bara när jag måste, inte när jag borde. Mikael hör på min andning när jag behöver vila och säger ibland åt mig att lägga mig ner, men jag själv lägger inte märke till det. Vill inte märka det, antar jag. För att det både är en sorg varje gång man upptäcker att energin inte räcker till att torka sig själv efter duschen, och också för att jag är van att bita ihop och göra färdigt, gärna också så fort det går. Man vill ju inte vara en sån som "känner efter för mycket". Och ändå är det just det jag måste bli bättre på.

P.S. Det är härligt nu när vi börjar gå mot varmare tider. Man behöver knappt torka sig efter duschen, utan en frisk fläkt på balkongen tar hand om saken. Å andra sidan ökar behovet av att duscha med flera hundra procent. Men vi tänker på fördelarna och gläds!

(Och för den som undrar så står jag inte naken på balkongen, som ligger fem meter från gångvägen mellan bostadsområdet och skolan/centrum. Jag tittar efter först så ingen är inom synhåll, och först då går jag ut, iklädd handduk. Smiter in igen om jag ser nån.  Ingen nakenchock alltså. Bara så ni inte får mardrömmar i natt.)

Mors dag på söndag

Glöm inte era mammor på söndag!
Och hur svårt ni än har att hitta en bra present, är det här nog sämsta tänkbara förslag:

Nya tider

Jag ska snart få min "brödkorg" (aka igloo) från kommunen. Sverige är bäst. För den som inte vet vad en brödkorg är, de flesta skulle jag tro, så är det ett fristående, flyttbart garage till kometen (alltså min motorvelociped). Den är låsbar, och jag tror till och med att dörren öppnas med fjärrkontroll! Så underbart att inte behöva kliva av och öppna ytterdörren och kliva på igen, när man är som tröttast efter en tur. Sen har den ett värmeelement, så att innertemperaturen aldrig sjunker under 5 grader, för då tar batteriet slut för fort. Och så finns det såklart ett eluttag, för att ladda sagda batteri. Jag har haft så ofantligt mycket nytta av min komet och älskar även den som en familjemedlem numera. Och det ska bli grymt skönt att inte ha en velociped i hallen!

Så idag har Mikael grävt bort två levande buskar i häcken och en död, för att man ska kunna köra in kometen där. Och så har han måttat ut och lagt plattor där benen ska stå. Och jag har hejat på från verandan, i kortärmat och kjol; kan knappt tro att det blev varmt till slut i år. Det var väldigt mycket grus i jorden, eftersom det brukar ligga ett par meter snö på just det stället och ju senare på vintern det är, desto mer grus hamnar där. Buskarna brukar också bli rätt sneda och platta av all snön på dem, och det är väl därför som den ena busken hade dött. När det sista av snön har smält ligger buskarna nästan  ner på marken. Fast de verkar hämta sig varje år och är nu nästan vertikala. Men de har inte haft ett lätt liv just där!

Sen såg han älsklingshunden med sin matte och jag åkte dit (jag hade kört runt kometen till baksidan och måttat där brödkorgen ska stå) och hon hoppade vant upp på kometen och ville gärna följa med på en tur. Min kompis.

M har också klippt vårt gräs för första gången i år och det luktade otroligt gott.

Och apropå lukter så har den sista pionen fortfarande inte slagit ut. Det var det sämsta köp jag nånsin gjort. Eller så dödar jag växter med stark hand.

Har ont! Har väntat på att det ska lugna sig så jag kan somna. Men nu går det nog inte över så jag tar några piller och lägger mig ändå. De senaste nätterna har jag haft rätt våldsamma nattsvettningar. Som följs av att det svettblöta lakanet börjar kallna, och så ligger man och skakar av frost istället. -Ja, jag tjurar!

En bra idé

Jag fick nyss en riktigt bra idé.
Om jag hade en liten hund

skulle jag kalla henne Estelle.

Gymnast eller litet barn

De byggde ett rum med möbler i jättestorlek, så att proportionerna blev som för ett litet barn. Sen satte de in en elitgymnast i rummet och så skulle han vara där en dag. Och bete sig som ett barn.

Han orkade inte hela dagen.

Det säger så mycket. Dels om barns energinivå, men också om deras uthållighet och nyfikenhet.

Och hur perfekta deras kroppar är, innan åren degenererar dem. Tänk att ha så mycket muskler innanför det där fettet.

Härifrån

Ett intressant argument

För ett par veckor sen hade vi en politisk diskussion med en gäst vars politiska åsikter jag inte är helt på det klara med. Vi pratade en del om abort. Att det inte ska vara OK att komma 3:e och 4:e gången, för då behöver personen i fråga lära sig med om preventivmedel, eller ens dagen-efter-piller. Att abort ska få vara lagligt, men inte så generöst tillåtet som det är idag. För alternativet att abort är olagligt leder till så mycket dåligt, t ex hur folk försöker sticka in en strumpsticka och abortera fostret själv, hemma. Låter helt vansinnigt och desperat och livsfarligt och borde aldrig förekomma. Och folk blir ju våldtagna och sexuellt utnyttjade. Om de vill adoptera bort barnet, bra för dom, men om man inte orkar ha påminnelsen om vad som hände rakt framför händerna i större delen av ett år, så förstår jag det absolut. Så det är klart att abort inte ska vara helt förbjudet, men inte heller helt tillåtet.

Sen om abortfrågan ska avgöra ett lands politik för övrigt, det är också en invecklad fråga. Jag är helt såld på att politik måste vara samma sak som pengahantering -- hur landet hanterar pengarna till skolor, vård och omsorg, och till samhälleliga institutioner som SJ och reklamfria tevekanaler osv. Om man inte har pengar till mat för dagen, är det ingen idé att man sätter sig ner och planerar bufféer för 200 gäster. Ibland är det så i politiken. Vi kan inte uppehålla oss vid sådant vi inte har täckning för ekonomiskt. Landets finanser skulle skötas som en persons plånbok. Jaha, nu är pengarna slut, då kan vi tyvärr inte ta in fler från andra länder och ge dem en bil eller ens köpa en kasse mat till dem. Eller bjuda hem våra egna vänner. Vi har inte råd med löneförhöjning åt folk bara för att vi gillar dem. Eller vi har tyvärr inte råd att betala in skatten för firman, för den har vi gått på restaurang för -- "jag är värd att skämmas bort." Det finns så mycket vansinnigheter. Och fler lär de bli om jag sitter kvar här. Tog sömnpiller för 50 minuter sen och jag börjar känna mig konstig i huvudet.

Men därför, för att ekonomin är viktigast, är jag tveksam till när folk röstar baserat på en av de "små" frågorna. Minkfarmar till exempel. Minkar måste anses komma lägre ner på listan än skola och sjukvård. Fast å andra sidan är ju ett lands etik ett mått på hur civiliserat landet är, så det är inte helt enkelt att bara avfärda saker som inte är ekonomiskt livsviktiga frågor.
Tycker att det passar nu med ä lita getaböck.

P.S. När jag skulle lämna Vanna efter vår "promenad" (jag kör kometen, hunden går bredvid, travar brevid, springer bredvid, alternativt hoppar upp och sätter sig på golvet i kometen och ser ut över nejden från en högt belägen plats) så kom vi vanliga vägen från skolan och när vägen svängde vänster till oss gick hon dit utan att kolla att jag var med och också skulle dit. Hon ville bara dit. Det tog en stund att lirka med henne hem till Charlotte, som inte var hemma än, så då blev hon glad att hon fick komma tillbaka. Gosa med Mikael en stund till, och stå på min bröstkorg för att vara riktigt nära, och sen när hon hade fått sina människo-gos-doser gick det OK att följa med matte hem. Men alla pensionärerna på Prästallén, som sitter ute och njuter av vädret, kan inte låta bli att ge henne komplimanger för att hon är söt och fin och gullig, när jag kommer dit för att hälsa på m&p. Först var de också imponerade av att hon gick efter mig och kometen och verkligen följde med mig, utan koppel, utan att man behöver ropa. Men sen hade hon tröttnat och hoppade upp på kometen och satte sig på golvet. Då steg de förtjusta utropen och alla blev helt till sig och skrattade så glatt.

Jaja, det är kanske slut med Vanna-passningen, så jag får passa på. Hur ska jag kunna leva utan henne? Jag har blivit en hundälskare. Det började redan med Blighty, Johan & Beths hund (de säger ju att man blir gravid så fort man skaffar hund, men det är inte sant). Den var jag lite rädd för först, men när Johan förklarade vad den gjorde och vad hundens rörelser betydde, blev jag mycket mindre rädd och tyckte till slut om henne. Och jag var nog aldrig rädd för Angerosas stora hundar eller Syrran Jenns hund. C-G:s Fanny var nog annars den stora vändpunkten. Henne var jag inte rädd för fast hon var rätt stor och jag kunde sätta henne på plats, om det krävdes. Man kände sig som en mamma till ett halvstort barn. Med Vanna är det mer som en bebis. Jag säger saker till henne, men jag räknar med att hon inte förstår det, men att hon kan läsa röstläge och kroppsspråk bättre än human lingo i alla fall. Så jag fortsätter prata.

Ja, lilla Vanna, som vickar alldeles lagom med rumpan när hon går, som viftar med plymen så graciöst, som torkar fötterna när hon har kissat, som blir oerhört entusiastisk över att träffa människor hon känner -- t ex hoppade hon upp i soffan för att säga ett riktigt hej till mamma idag (jag tror mamma tog det som en komplimang). Om min hundrädda mamma inte bara tolererar hunden utan gillar henne, då förstår ni va?
Fast jag vet inte om jag skulle kunna ha en hund. Jag skulle älska den så mycket och göra mycket mer än jag orkar för att få rolig tid tillsammans. Det har jag gjort idag.

Och tänk att ha haft Vanna i 10 år, och så dör hon en dag. Fy _bubbelan_, vad jobbigt att komma över. De blir ju som familjemedlemmar, en särskild status långt ner i arvelistan visserligen, men likväl en familjemedlem.

Lika som bär

Colin Firth as Mr Darcy härifrån

Rory McGrath as himself härifrån

Fattig eller rik?

Någon klok man skrev idag på fejan att han var så fattig -- pengar var det enda han hade.
Taget både ur sitt sammanhang och menat sådär lagom seriöst; det är ändå ett klokt uttalande. För man är fattig om pengar är det enda man har. "Money can't buy me love", ni vet.

Nej, har man pengar men inte hälsa, så är man fattig.
Har man pengar men inte kärlek, är man fattig.
Har man pengar men inte trivs med sig själv, så är man fattig.

Fast det bästa är väl att ha lagom av allt. Vi får sikta på det.

Saltlakrits

Bettan lämnade saltlakritsen från Gott och Blandat-påsen, varpå Bella sa "mamma doesn't like those, those are for auntie Ellen".

Källa



Samla

Jag har sen jag var liten förstått att det liksom är meningen att man ska samla på nåt. Försökte med pappas hjälp samla på frimärken, men det gick rätt värdelöst. Sen samlade jag inte på nåt mer.

Sen kan väl diskuteras om skor eller handväskor tidvis har varit så legio hemma hos mig att det inte är till husbehov utan ett samlande, men det håller jag inte med om. Jag har inte så många nagellack heller att man kan säga att jag samlar på det. Eller CD:ar, eller ens böcker.

Böcker kommer nog närmast. Men jag kan skänka bort dem igen utan större besvär. Sagt med modifikation, kanske.

Nu samlar jag väl lite på kärlek. Och det vore nog en bra idé att börja samla på hälsa! Och komplimanger. Fast dem ska man absolut ge bort och inte spara på.  -- Man kanske kan samla på komplimanger man gett bort? Det får nog bli dagens tanke.

Apropå att samla på saker börjar det ju dock komma en motreaktion, minimalism, downsize, lev enkelt. Både för att saker måste tas om hand och det tar tid, och för att frihet från saker är just frihet. Jag vill jättegärna göra mig av med saker, och orkade jag skulle jag sälja massor på en loppis nästa vecka! 

Så bilderna nedan lockar mig inte. Visst behöver man saker, men inte hur mycket saker som helst!!

onlinecollegeguru.com

http://bijoukaleidoscope.blogspot.se/2010/06/my-new-wardrobe.html

http://www.luxuo.com/auctions/post-office-mauritius-rare-stamp.html/attachment/collecting-stamps

http://www.instructables.com/id/Recycle-stuffed-animals/

http://www.2-clicks-coins.com/article/how-to-collect-and-maintain-your-coins.html

http://shoelala.ca/tag/shoes/

http://kcinnova.wordpress.com/2008/08/12/wwc47-scatter-and-collect/

http://bijoukaleidoscope.blogspot.se/2010/06/my-new-wardrobe.html

http://www.bagsnob.com/2006/03/the_art_of_collecting_handbags.html

this is glamorous

Senilsnöre!

Ett sånt här "senilsnöre" hade jag i mitt rum på Getholmsgatan. Gjorde ett i Ellens lägenhet i Frankfurt också, fast i andra färger. Jag hade färre sjalar och fler saker och inga kort. Och nu syns det på designbloggar. Men så är det ju, idéer finns det inte bara ett exemplar av. De flyger omkring i rymden i dussintal och landar på vem som helst som är mottaglig. Jag har väl sagt att när jag hade räknat ut precis vad min C-uppsats skulle centreras kring, svarade min handledare: "Do you mean that like Elaine Showalter in her book [...]?" Som jag såklart inte hade läst.

Men tillbaka till senilsnöre -- det är faktiskt en rätt bra idé. Man kan klädnypa upp det mesta, faktiskt, och det blir ett ganska bra statement. Små plåttriga saker är annars inte bra på stora väggar, men om man gör det med någon tanke bakom och binder ihop grejerna färgmässigt eller så, så blir det som ett stort konstverk. En Installation, kanske man ska kalla det... Själv är jag inte förtjust i  stilbrytningen mellan soffan och sjalarna/klädnyporna, men man kan ju matcha bäst man vill, eller inte vill.

Källa: Design is mine: isn't it lovely?

P.S. Jag fick i min tur idén från ett skyltfönster i Odense, där man hade satt upp nallebjörnar i ett snöre med klädnypor. Något liknande hade GC i Jönköping -- hon hängde massa såna där garngrejer, ni vet, inte nystan utan som när man har använt någons händer och snurrat upp det på. Såna hade hon i ett snöre på väggen, lite som på bilden, fast inte bara i blått utan olika färger som gick över i varandra lite som en regnbåge. Om jag minns det rätt. Från typ nyårdagsmorgonen 1996. Ett under att jag såg något den dagen, för jag blev med pojkvän den nyårsaftonen och fick influensa fyra timmar senare. Mådde underbart och pest på samma gång. Ungefär som nu, faktiskt :)

Källa

Det är förresten därför jag inte avskyr att tvätta: kläder i högar sorterade efter färger är så snyggt! Och speaking of which, det är nog dags igen imorgon. Tänk småbarnsmammor som kör flera maskiner om dagen, varje dag, året runt! Jag tvättar nog bara en handfull i veckan. Men men, jag är ju inte som jag ska, så det är tuuuuuuuuuur att M inte är en liten pojke som får gräsfläckar på sex par jeans i veckan.

Heja Norge!

Idag (eller igår, om man ska vara noga) har det varit Norges nationaldag. Har sett lite fina foton som gör att man känner glädje tillsammans med norrmännen. Gratulerer med dagen, Norge.

(Dessutom har jag reflekterat över hur annorlunda rött, vitt och blått kan se ut jämfört med red, white and blue.)

Källa

Källa

Men det största idag är väl ändå att Mette-Marits hatt har fått en egen twitter-tråd (som jag bara hört om ryktesvägen).

Som self-proclaimed fashion police säger jag att hatten suger fett! En toppluva med flor är ingen hatt. Ser hemsk ut.


Källa

Fotfin till sommaren

Nu börjar det bli dags att städa fötterna. (Och benen.) Idag är det skönt att gå barfota, de andra dagarna i veckan har jag kapitulerat och dragit på mig ett par strumpor efter en stund.

Här har ni ett litet reportage om hur man vårdar sina fötter. Det bästa rådet tyckte jag var att det är viktigare att smörja in sina fötter än att fila dem. Om fötterna är för torra hjälper det väl inte hur mycket man filar dem. Vettigt. Jag går genast och smörjer.

Och apropå fötter så har jag hela matbordet fullt av skor som Ellen skulle titta på. Skor är mumma. Jag vet inte om jag kommer att klara av att sälja mina högklackade. Jag har några skor som jag bara äääääääääälskar. Men jag får så ont i benen. Och kanske kan jag bygga upp en ny skogarderob med höga klackar den gång jag blir frisk.

P.S. På besök i Danmark en gång hördes min kompis, morgonen efter en fest i högklackat, prata med sina fötter på spanska inifrån badrummet: "Jag vet att ni hade det jobbigt igår i högklackat, men tyvärr är det sånt man får ta. Men nu ska jag vara snäll mot er och ni ska få gå i platta, fotriktiga skor."

Och bara för att jag inte orkar bestämma mig så får ni här en hel drös med vackra fötter:

Källa. Jag gillar tanken på varannan tå-nagellack. Om man har t ex både rött och cerise så behöver man inte måla om naglarna för att matcha sånt som annars skär sig. Coolt.

Källa.

Källa.

Källa.

Källa. Nån tjejs nöjda fötter i Thailand plus en kille i speedos. Bara sådär.

Får man skämta om det här?

After 37 years of marriage, a husband and wife came for counseling.
When asked what the problem was, the wife went into a passionate, painful tirade listing every problem they had ever had in the years they had been married.

On and on and on: neglect, lack of intimacy, emptiness, loneliness, feeling unloved and unlovable, an entire laundry list of unmet needs she had endured.
Finally, after allowing this for a sufficient length of time, the therapist got up, walked around the desk and after asking the wife to stand, he embraced and kissed her long and passionately as her husband watched-with a raised eyebrow.

The woman quietly sat down as though in a daze. The therapist turned to the husband and said, 'this is what your wife needs at least 3 times a week. Can you do this?'

'Well, I can drop her off here on Mondays and Wednesdays, but on Fridays, I fish.'
 

Olika dagar

Två av sakerna jag brinner för har haft egna dagar under den senaste veckan:

12 maj var ME/CFS Awareness Day och igår den 15 maj var det FN:s internationella familjedag.

ME-dagen höll jag reda på själv för att det var så många inlägg på fejan om det, men familjedagen missade jag helt. (Vilken ironi.)

En av mina favvoMEbloggare skrev ett mycket läsvärt inlägg om familjen. Om inte annat, se det som dagens övning i norsk. Här.

Vardagsglädje

Låg kvar i sängen länge i "morse". Spejade lite på fejan, spelade yatzy och leta ord, glodde på några bloggar, tog det lugnt. (Tack, E, för världens bästa födelsedagspresent -- telefonen!)

Apropå telefoner måste jag bara citera Robs son som sa att det kom in en gammal tant i affären med sin sladdlösa hemtelefon och ville uppgradera den till en smartphone. Gulligt :)

Men när jag började bli hungrig och gick upp såg jag världens finaste meddelande på en lapp som låg på min dator. Alltså, Mikael är uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuunderbar. Skulle ringa och tacka, men jag blev så till mig att jag inte visste vilket nummer jag slog, och ringde mamma istället och blev snopen.

Mer vardagsglädje, idag i alla fall, är att hitta en liten bit lakritssnöre under filten i soffan.

Och mer är att äntligen, efter några år, använda sin värdecheck på Interflora och komma hem med en bukett pioner som är så maffiga att vasen nästan välter! En är utslagen och den är stor som Mikaels knytnäve. Minst. Blir seriöst orolig för att jag måste hitta en tyngre vas. En pion kostade 85:-, så det är sannerligen ingen vardagsglädje utan festglädje snarare! Att ha levande blommor på köksbordet är fantastiskt! De behöver inte alltid vara så dyra som importerade pioner. En sån där floristkyl är nog förresten det vackraste som finns i hela världen, förutom en älskad nacke.

Sen gick jag som vanligt ut barfota och hämtade posten. Lite kallt. Men spännande.

Fick ett par bruna långa shorts eller 3/4-byxor eller vad de egentligen var, i linne från Monsoon, men de var stora som hus. Kändes 1-2 storlekar för stora. Det var ju kul, eftersom det var min vanliga storlek. Men jag inbillar mig inte att det var jag som var för smal utan byxorna för stora. Men det är ändå trevligt att dra ner ett par byxor utan att knäppa upp dem först. Man känner sig väldigt nätt.

När jag kom hem efter florist och Apotek hade jag haft en trevlig åktur. Hade åkt lite långsammare och tittat in på kyrkogården och njutit av luft och lukt. Men när jag kom hem frös jag om öronen. Också en sensation. Kanske inte vardagsglädje, men något upplevde jag i alla fall!

Och just det, jag fick också höra att man inte ens ser håren på mina ben (de är mycket ... hrm, vintriga). Är inte det vardagsglädje, så vet jag inte vad. Det är rätt bra att vara gift. Det var värt att vänta på.

Fortfarande irriterad

Ni vet kjolen från Monsoon som jag nämnde för ett par inlägg sen? Som jag hade frågat om säljaren kunde sänka portokostnaden på och som hon gick med på? Den glömde jag av, så nån köpte den genom att bjuda över mig med 10 pence. Just det. 10 p!

Jag är fortfarande irriterad.

Men nu ser jag att det är marijuanaplantor på kjolen. Då så.

Dagens klokord

Hade maratonsamtal med mamma igår kväll. Vi funderade lite över självkänsla och sånt, och så hittar jag den här på ... jag kallar henne min svägerska för jag vet inte om hon är "nåt" till mig -- systers mans syster -- min svägerskas fb-wall. Genialiskt!!

Until we accept and approve of ourselves, no amount of approval from others will keep us permanently secure.

Ibland är jag jätteduktig på det, att bara tänka Vad duktig jag är, vad smart jag är, vad snygg jag är, vad charmig jag är. Hybris är bara förnamnet. Men ibland annars tänker jag att jag gör inget, kan inget, är tjock och kan inte tänka.

Hur gör man så att de goda budskapen blir fler och fler, och man tror mer och mer på dem, och att man mindre ofta spelar skivan med "puckade-jag"?

Friskt vågat, hälften vunnet

Såg en fin somrig kjol från Monsoon på eBay där frakten var hutlös och ungefär dubbelt så hög som den borde. Jag funderade lite och skrev sen till säljaren och påtalade detta och sa att om hon halverade den skulle jag bjuda på kjolen. Det kändes lite snålt att göra det, men 30 spänn vill man ju inte slänga bort hur som helst :)

Fick nyss svar och det visade sig att hon hade skrivit fel, eller att frakten från saken hon satte in som annons före det hängde med till nästa. Om det nu är sant bryr jag mig inte om, för hon sänkte frakten till vad jag föreslog, och ingen annan har bjudit på kjolen än och den går ut imorgon.

Dessutom har jag köpt en vit kortärmad bolero som skulle vara 2-3 storlekar för stor för mig (men den var i jersey och jag är rätt framtung så jag hade räknat ut att det skulle bli lagom) men den kom fram och var mer lagom till Ellen. Jag och säljare käbblade lite, men till slut erkände hon att hon visste borde ha skrivit in måtten (ryggmåttet var 42 cm, vilket gör underbystmåttet till 84, och det är INTE storlek 52) och att hennes misstag bidrog till att jag inte blev nöjd med mitt köp. "Men vad vill du att jag ska göra" frågade säljaren artigt och erbjöd sig att gå med på nästan vad som helst. Jag föreslog att jag skulle stå för frakten och hon för boleron. Men hon gav tillbaka alla pengarna. Och jag ska skänka den till charity.

Man kanske inte ska vara så feg. Om man är snäll och har några vettiga argument på fötterna kan det gå riktigt bra för en.

Men nu är det snart vår på riktigt befarar jag, och jag behöver klippa benen, fila fötterna och måla tånaglarna. Vem vet hur länge till man kan gå med 60 den färgade strumpbyxor? Jag har redan gått barnfota i två dar, och fötterna är INTE redo för det.

Så vad ska jag göra imorgon? Tvätta kanske, definitivt sitta i fotbad. Välja nagelfärg. Mmm. Och definitivt köra den där maskinen som drar ur hårstrån ur roten i ett kvickt drag. Vilket är ungefär lika smärtsamt som det låter. Värre på vissa ställen än andra. Prova t ex inte under några omständigheter underarmarna. Men vader och sånt går bra, särskilt om man har gjort det förr, för hårstråna blir typ lite immuna mot smärtan. Och detta är min het ovetenskapliga slutledning. Men det gör faktiskt mindre ont, även när man noppar ögonbrynen.



Källa

Ja, fler kläder. Jag missade en jättefin tunnstickad tröja i bomull/siden, även den från Monsoon -- anar ni ett mönster här?!?! -- men den blev bara för dyr. Fast jag vill hemskt gärna ha nåt i sån där blå som hette kornblå på 80-talet, när jag hade en hel vinterkappa i det. Jag och Karin Lindblom, übercool. Det och grönt är så sommarfriskt!

Tänker på min hastigt annalkande ålderdom

Älskade hund

Idag har jag träffat vovven för första gången på jättelänge. Jag är helt såld på henne.

Tog med henne på tur med kometen. Lämnade en grej hos mamma och hon satt i mitt knä med en filt i hammocken. Tittade sig omkring när vi gungade. Nästan hela vägen dit ville hon åka med istället för gå själv. Hon ser så rolig ut där hon sitter och kikar fram. Eftersom det inte är jag som lärt henne "kometvett" (mattes mamma hade en sån) är jag fortfarande lite orolig för att hon ska springa framför den eller sånt, men hon är jätteduktig. Mamma är för första gången i sitt liv inte rädd för en hund, och gillar henne snarare till och med. Även om hon inte gärna blir slickad. Men vem blir det, det är ju bara att man förstår att det är hundens sätt att pussas, typ, så man tackar för komplimangen men har inte glömt att den tungan slickade sig i rumpan för fem minuter sen...

Jaja, på hemvägen vad hon alldeles lycklig. Luktade på vartenda träd mellan Prästallen och Ribby Allé. Och varje lyktstolpe också tror jag. Och från sista övergångsstället (hon får alltid sitta på kometen när vi ska gå över gatan, särskilt som hon inte hade något halsband idag så jag inte kunde ha henne i koppel) sprang hon hem i princip hela vägen. Verkligen sprang, som en raket! Typ så fort att jag fick köra kometen på max! Hennes små ben gick som trumpinnar och öronen fladdrade. Vad hon är söt.

Hon klev på mammas mage och gullade lite med henne också. Hon är allt en gosemaskin.

När vi skulle gå hem och öppnade ytterdörren hos mamma stod det en MC-kille utanför, och när hans son gick följde vovven bara med honom. Undrar om nån av C:s familj är MC-killar?

Nu ska jag skratta åt några som slår sig, som man kan säga om America's Funniest Home Videos. Jag älskar det.

Är lycklig efter min Vanna-dos.

P.S. För att inte nämna de senaste bilderna och filmerna från andra sidan pölen. Bella som citerar Fader vår i badet (har ni hört den kombinationen förr?) är helt dunderskön. Se själva. Fast det går inte, bloggen säger ifrån att koden inte är godkänd. Kanske kan jag inte kopiera videon för att Bettans blogg inte är allmän? Whatever. Men det var en härlig syn. Blöt unge, Fader vår. Helt otippat. De går visst i Lutheran preschool.

Vilka äventyr

Har börjat sova sämre, vaknar flera gånger så sömnen blir hackad och rätt dålig. Har varit alldeles deppig på dagarna, inte för att jag är ledsen för nåt (annat än det gamla vanliga) utan bara för att det blir så när man inte får sova. Idag föreslog Mikael att jag skulle ta kometen och handla saft (som jag glömt att messa och be honom köpa). Igår var det ju så fint väder, så jag tyckte det var en bra idé.
Det var det väl också, men det blev inte riktigt som jag tänkt mig:



Montalbano

* När jag har åkt i ca 30 sekunder får jag den första regndroppen i ögat. Men det luktade gott och blev aldrig nåt riktigt regnväder, så det var OK.

* Släpade mig runt Hemköp med en kundvagn som stöd. Glömde att jag egentligen var för trött för det här. Men jag köpte inget godis och inga bullar, så det gick ändå rätt bra.
* Såg massa värdelösa före detta uthyrningsfilmer för 29:-/st. Men mitt bland alla B-filmerna fanns två Montalbano-filmer! Jag blev överlycklig! Det blir nog ingen Italien-resa i sommar (jag har ju längtat tillbaka konstant sen vi kom hem från Sicilien) men jag kan få ligga i soffan och låtsas i flera timmar! Jätteglad!


Sicilien

* Nästan ända hemma -- så skööööönt! -- ser jag nåt vitt på marken. Jag åker förbi. Inser sen att det var baksidan på ett kuvert. Tänkte att jag nog borde titta vad det var. Vänder. Det blåser så luvan på min vinterjacka (ja, det blev vinterjacka, vantar och filt på benen denna vackra vårdag...) blir som en ballong och mitt huvud ett vindspel. Det var ett brev, utan avsändare och utan frimärke, men med mottagaradress och bildäcksmärken. Eftersom jag kan åka till brevlådan tänkte jag göra någon en tjänst, så jag plockade upp brevet och vände. Det blev ju inte precis varmare, men jag hade försökt vara snäll, och det värmde. Inte som en mössa, men i hjärtat. Duger också.

* Och på hemvägen andra gången insåg jag att jag inte orkade mer. Stannade kometen, vilade mig, lutade huvudet mot nackstödet (vilket jag inte kan när jag kör) och andades lite. Sen när jag körde igen saktade jag farten, kom ihåg att det är när jag är trött som jag gör misstag, och kom hem utan att det hände nåt. Det är en seger för hetsiga, glömska mig! Och så firade jag med ett egeninköpt glas svartvinbärssaft. Är dags för ett till. Mmm, så gott!

Gok Wan: Gok's Fashion Fix

Och nu ska jag lägga mig i soffan och kolla på precis vad som helst på TV förutom Top Gear. Jag har inget specifikt emot det, men nu ska här tittas på tjej-TV! Mikael är inte hemma ikväll, så jag ska ha på ljudet jättetyst och inte titta på något som flimrar mycket. (Jag har nog förresten inte sagt hur duktig jag var härom natten, när det var läggdags på samma gång som de började visa Gok-avsnitt som jag inte hade sett, och jag ändå gick och lade mig! Fattar ni att jag offrar mode-TV för min hälsa. Väntar på att sånt ska löna sig...)


Och trots att jag har superont i nacken nu (det är nog inte meningen att jag ska åka två gånger till centrum på samma gång! utan nackstöd!!) så känner jag mig ändå nöjd. Nån sorts tillfredsställelse av att köpa saker att äta (bring home the bacon och så), att utföra normala saker, och att få luft och himmel och naturlukt. Och har jag tur så sover jag bättre i natt för att jag har varit ute och blivit fysiskt trött. Det är en balansgång -- att inte göra så mycket att man ligger och försöker sova med feber och extraont, utan bara är lite lagom, hälsosamt trött. Jag hoppas jag hamnar på rätt sida. Jag känner mig i alla fall glad nu.