Ett intressant argument

För ett par veckor sen hade vi en politisk diskussion med en gäst vars politiska åsikter jag inte är helt på det klara med. Vi pratade en del om abort. Att det inte ska vara OK att komma 3:e och 4:e gången, för då behöver personen i fråga lära sig med om preventivmedel, eller ens dagen-efter-piller. Att abort ska få vara lagligt, men inte så generöst tillåtet som det är idag. För alternativet att abort är olagligt leder till så mycket dåligt, t ex hur folk försöker sticka in en strumpsticka och abortera fostret själv, hemma. Låter helt vansinnigt och desperat och livsfarligt och borde aldrig förekomma. Och folk blir ju våldtagna och sexuellt utnyttjade. Om de vill adoptera bort barnet, bra för dom, men om man inte orkar ha påminnelsen om vad som hände rakt framför händerna i större delen av ett år, så förstår jag det absolut. Så det är klart att abort inte ska vara helt förbjudet, men inte heller helt tillåtet.

Sen om abortfrågan ska avgöra ett lands politik för övrigt, det är också en invecklad fråga. Jag är helt såld på att politik måste vara samma sak som pengahantering -- hur landet hanterar pengarna till skolor, vård och omsorg, och till samhälleliga institutioner som SJ och reklamfria tevekanaler osv. Om man inte har pengar till mat för dagen, är det ingen idé att man sätter sig ner och planerar bufféer för 200 gäster. Ibland är det så i politiken. Vi kan inte uppehålla oss vid sådant vi inte har täckning för ekonomiskt. Landets finanser skulle skötas som en persons plånbok. Jaha, nu är pengarna slut, då kan vi tyvärr inte ta in fler från andra länder och ge dem en bil eller ens köpa en kasse mat till dem. Eller bjuda hem våra egna vänner. Vi har inte råd med löneförhöjning åt folk bara för att vi gillar dem. Eller vi har tyvärr inte råd att betala in skatten för firman, för den har vi gått på restaurang för -- "jag är värd att skämmas bort." Det finns så mycket vansinnigheter. Och fler lär de bli om jag sitter kvar här. Tog sömnpiller för 50 minuter sen och jag börjar känna mig konstig i huvudet.

Men därför, för att ekonomin är viktigast, är jag tveksam till när folk röstar baserat på en av de "små" frågorna. Minkfarmar till exempel. Minkar måste anses komma lägre ner på listan än skola och sjukvård. Fast å andra sidan är ju ett lands etik ett mått på hur civiliserat landet är, så det är inte helt enkelt att bara avfärda saker som inte är ekonomiskt livsviktiga frågor.
Tycker att det passar nu med ä lita getaböck.

P.S. När jag skulle lämna Vanna efter vår "promenad" (jag kör kometen, hunden går bredvid, travar brevid, springer bredvid, alternativt hoppar upp och sätter sig på golvet i kometen och ser ut över nejden från en högt belägen plats) så kom vi vanliga vägen från skolan och när vägen svängde vänster till oss gick hon dit utan att kolla att jag var med och också skulle dit. Hon ville bara dit. Det tog en stund att lirka med henne hem till Charlotte, som inte var hemma än, så då blev hon glad att hon fick komma tillbaka. Gosa med Mikael en stund till, och stå på min bröstkorg för att vara riktigt nära, och sen när hon hade fått sina människo-gos-doser gick det OK att följa med matte hem. Men alla pensionärerna på Prästallén, som sitter ute och njuter av vädret, kan inte låta bli att ge henne komplimanger för att hon är söt och fin och gullig, när jag kommer dit för att hälsa på m&p. Först var de också imponerade av att hon gick efter mig och kometen och verkligen följde med mig, utan koppel, utan att man behöver ropa. Men sen hade hon tröttnat och hoppade upp på kometen och satte sig på golvet. Då steg de förtjusta utropen och alla blev helt till sig och skrattade så glatt.

Jaja, det är kanske slut med Vanna-passningen, så jag får passa på. Hur ska jag kunna leva utan henne? Jag har blivit en hundälskare. Det började redan med Blighty, Johan & Beths hund (de säger ju att man blir gravid så fort man skaffar hund, men det är inte sant). Den var jag lite rädd för först, men när Johan förklarade vad den gjorde och vad hundens rörelser betydde, blev jag mycket mindre rädd och tyckte till slut om henne. Och jag var nog aldrig rädd för Angerosas stora hundar eller Syrran Jenns hund. C-G:s Fanny var nog annars den stora vändpunkten. Henne var jag inte rädd för fast hon var rätt stor och jag kunde sätta henne på plats, om det krävdes. Man kände sig som en mamma till ett halvstort barn. Med Vanna är det mer som en bebis. Jag säger saker till henne, men jag räknar med att hon inte förstår det, men att hon kan läsa röstläge och kroppsspråk bättre än human lingo i alla fall. Så jag fortsätter prata.

Ja, lilla Vanna, som vickar alldeles lagom med rumpan när hon går, som viftar med plymen så graciöst, som torkar fötterna när hon har kissat, som blir oerhört entusiastisk över att träffa människor hon känner -- t ex hoppade hon upp i soffan för att säga ett riktigt hej till mamma idag (jag tror mamma tog det som en komplimang). Om min hundrädda mamma inte bara tolererar hunden utan gillar henne, då förstår ni va?
Fast jag vet inte om jag skulle kunna ha en hund. Jag skulle älska den så mycket och göra mycket mer än jag orkar för att få rolig tid tillsammans. Det har jag gjort idag.

Och tänk att ha haft Vanna i 10 år, och så dör hon en dag. Fy _bubbelan_, vad jobbigt att komma över. De blir ju som familjemedlemmar, en särskild status långt ner i arvelistan visserligen, men likväl en familjemedlem.