Kanske har Vanna satt igång det här. Jag kallar henne min bebis ibland och håller henne i famnen och då har hon ungefär samma form och känsla som en bebis. Med hundhövve.
Eller så kanske det är att det föds barn i församlingen och jag varken känner dem eller orkar barnvakta dem. Eller ens lyfta upp dem. Kanske på en bra dag, men det har man ju aldrig i kyrkan. Då har bebisarmarna fått ge vika för torka kroppen- och fixa håret-armarna. Jag säger bara en sak: Kan vi inte börja med burka? I lite fina färger, lite frivilligt när man har en bad hair day? Nä, man ska inte skämta med andras tro.
På ett sätt så visste jag att det här skulle hända när jag gifte mig. Före det var det en man jag ville ha, det brukar ju normalt gå i den ordningen. Men sen visste jag att jag säkert skulle börja längta mer efter barn, för att det är naturens ordning. Men den här naturen är i väldig oordning och det blir inga barn här förrän i en evighet som känns lite för avlägsen ibland.
Och att jag sitter här och gråter är säkert för att jag kraschade igår (eller var det förrgår?) och var dum nog att åka ut med Mikael idag. Men emotionellt sett var jag bara tvungen. Både att vara med om nåt roligt och att slippa lägenheten. Och jag var mycket duktig i de två affärerna vi var i, och gjorde bara det jag skulle och satte mig ner och vilade två gånger emellan. Men så hamnade vi bredvid lekplatsen på Max, och då var ju lugnet kört. Ville inte sitta inne för att slippa höra en full lokals alla ljud. Mikael var snäll och såg till att jag inte fick solen i ögonen, men lekplatsoljudet tänkte jag inte på. Och inte förrän nu kom jag på att vi ju kunde ha flyttat oss. Men just då hade jag fullt upp med att hantera, kunde inte komma så långt i förväg i tankarna att jag orkade agera.
Så jag är såklart mer än slut. Blev febrig för nån timme sen, och nu lipar jag. Som väntat. (Men den emotionella effekten av en PEM/krasch är på många sätt lika svår att hantera som de fysiska, det läste jag ju igår.)
Dessutom tror jag att jag stressar för att jag inser att jag inte kan laga mat längre. Jag orkar inte stå så länge. Jag gör det varannan vecka när barnen kommer, men det är i stort sett allt. Kanske blir det pasta nån gång emellan också. Men annars blir det mackor, utemat, eller om Mikael orkar laga när han kommer hem. Nån gång nyss åt jag popcorn till middag. Det är ju helt vansinnigt. Och så är det det där med duscha och tvätta håret. Som väl är torkar mitt nya korta hår superfort och det tär inte alls lika mycket på armarna som förr. Men jag orkar egentligen inte det heller.
De här två upptäckterna, som jag är fel ord för jag har märkt det länge, börjar nu bli svåra att fortsätta vägra inse fulla vidden av. Och jag är livrädd. Kommer läkaren eller kommunen att skratta ihjäl sig åt mig när jag kommer och frågar om man kan få en personlig assistent? Ska man vara lam och se riktigt sjuk ut? Då kan ni komma och titta på mig en annan dag... Och hur ska jag klara det, emotionellt? Att våga fråga? Att nån kommer och hjälper mig? Fy sjutton för att sitta och hulka vid datorn mitt i natten. Min nya sovregim fungerar förresten inte alls. Så det blir dubbla Z inatt, som läkaren blir galen på mig för. Men jag har i alla fall låtit bli att ta tre andra. Så slutresultatet är 2 piller istället för 4. Vi kan väl säga att det är bra? Jag struntar i vilket just nu, bara jag sover.
Jaja, det var inte bra att skriva blogginlägg när man redan från början sitter och gråter.
Nu tar vi en sak i taget. Ingen sjukdomsångest. Bara bebisledsnad. Det räcker för ikväll.
Och om nån vill bidra med nåt jobbigt som era barn/getter har gjort för att få mig på bättre humör och/eller inse att det är en hiiiiiiimla tur att jag inte har några barn, vänligen använd kommentarfältet, som last year, James.
Och till sist, om jag har någon läsare som ännu inte har kommit i min situation att han/hon längtar efter barn, så tror jag det här kan skjuta de känslorna framåt i tiden ett tag. Bilder och ord kan tala till alla. Varsågoda!
 |
| Källa |
 |
| Källa |
 |
| Källa |
You think you wanna have a baby? Think again :)
LESSON ONE:
1. Go to the grocery store. 2. Arrange to have your salary paid directly to their head office.
3. Go home and pick up the paper.
4. Read it for the last time.
LESSON TWO:
Before you actually have children, find a
couple who does and berate them about their...1. Methods of discipline.
2. Lack of patience.
3. Appallingly low tolerance levels.
4. Allowing their children to run wild.
5. Suggest ways in which they might improve their child's breastfeeding, sleep habits, toilet training, table manners and overall behavior. Enjoy it because it will be the last time in life you will have all the answers.
LESSON THREE:
A really good way to discover how the nights
might feel...1. Get home from work and immediately begin walking around the living room from 5PM to 10PM carrying a wet bag weighing approximately 8-12 pounds, with a radio turned to static {or some other equally obnoxious sound} playing loudly. Eat cold food with one hand for dinner.
2. At 10PM, put the bag down gently, set the alarm for midnight, and go to sleep.
3. Get up at 12 and walk around the living room again, with the bag, until 1AM.
4. Set the alarm for 3AM.
5. Since you can't get back to sleep, get up at 2AM, make a drink and watch an infomercial.
6. Go to bed at 2:45AM.
7. Get up at 3AM when the alarm goes off.
8. Quietly sing songs in the dark until 4AM.
9. Get up. Make breakfast. Get ready for work, go to work, work hard and be productive.
Repeat steps 1-9 each night. Keep this up for 3-5 years. Look cheerful and together.
LESSON FOUR:
Can you stand the mess children make? To find
out...1. Smear peanut butter onto the sofa and jelly onto the curtains.
2. Hide a piece of raw chicken behind the stereo and leave it there all summer.
3. Stick your fingers in the flower bed.
4. Then rub them on the clean walls.
5. Take your favorite book and/or photo album. Destroy it.
6. Pour milk all over your new pillows. Cover the stains with crayons. How does that look?
LESSON FIVE:
Dressing small children is not as easy as it
seems.1. Buy an octopus and a small bag made out of loose mesh.
2. Attempt to put the octopus into the bag so that none of the arms hang out.
Time allotted for this - all morning.
LESSON SIX:
Forget the BMW and buy a minivan. And don't
think that you can leave it out in the driveway all spotless and shiny. Family
cars don't look like that.1. Buy a chocolate ice cream cone and put it on the glove compartment. Leave it there.
2. Get a dime. Stick it in the CD player.
3. Take a family size package of chocolate cookies. Mash them into the back seat making sure you really take the time to shove them as far as you can down into the cracks. Sprinkle Cheerios all over the floor and proceed to smash them full force with your foot.
4. Run a garden rake along both sides of the car.
LESSON SEVEN:
Go to your local grocery store. Take with you
the closest thing you can find to a preschool child. {A full grown goat is an
excellent choice}. If you intend to have more than one child, then definitely
take more than one goat. No leashes allowed. Buy your week's groceries without
letting the goats out of your sight. Pay for everything the goat eats or
destroys. Until you can easily accomplish this, do not even contemplate having
children.
LESSON EIGHT:
1. Hollow out a melon.2. Make a small hole in the side.
3. Suspend it from the ceiling and swing it from side to side.
4. Now get a bowl of soggy Cheerios and attempt to spoon them into the swaying melon by pretending to be an airplane.
5. Continue until half the Cheerios are gone.
6. Tip half of the remaining into your lap. The other half, just throw up in the air.
You are now ready to feed a 9-month old baby.
LESSON NINE:
Make a recording of Fran Drescher saying
"mommy!" repeatedly. Important: no more than a four second delay between each
"mommy"; occasional crescendo to the level of a supersonic jet is required. Play
this tape in your car everywhere you go for the next four years. You are now
ready to take a car ride with a toddler.
LESSON TEN:
Start talking to an adult of your choice. Have
someone else continually tug on your skirt hem, shirt sleeve or elbow while
playing the "mommy" tape from Lesson Nine above. You are now ready to have a
conversation with an adult while there is a child in the room.
P.S. Det var i alla fall trevligt att vara på "dejt". Att få mat som nån annan lagat, att bara lämna disken efter sig, att träffa folk och småprata lite, och njuta av 19 grader kl 20.58. Och att se något annat. Ögonen kan också liksom känna sig i fängelse.
Jag hade smalrandig kråsblus med tre matchande blommor på bröstet samt Monsoon-kjol. M hade sina arbetskläder inklusive en veckas dieselångor och jordkokor. Vi är olika när det gäller kläder. Men hur ska man orka göra om nån? Att bara leva lyckligt räcker, tycker jag. Det finns viktigare saker att störa sig på. Eller att låta bli att störa sig på :) Och framförallt har man nog mycket hos sig själv som man inte tycker att den andra personen bör lida av och som man försöker fila bort, än att man ska ha tid med att pilla i hur den andre tänker, är och uppför sig. Det är så mycket lättare att känna så när man är 42 och inte 22.
Nej men vet ni vad, jag tror jag mår bättre! Ska passa på och ta mina torkade ögon i säng! Kram! Ni är de bästa bloggläsarna, det spelar ingen roll vad hon Kissie säger, det är ni! som är bäst!
5 kommentarer:
Jag hoppas att du sover när jag skriver det här. Och om du inte gör så hoppas jag att du sover snart och så kan jag säga att det är fantastiskt att ha barn, men de driver en verkligen till vaaaaaansinne ibland. Och de gör mig så ledsen som ingen annan. Och arg på mig själv. Och på dem. Och förstör min väl uppbyggda tro på min egen fantastiska kompetens. Men annars är de okej. :) Kramar!
Och somnade du inte 23:51 så hoppas jag du gjort det vid detta laget. Barn är fantastiska på många sätt. Men man kan sitta och gråta framför datorn mitt i natten över dem också... över otillräcklighet, trötthet, sömnlöshet, stök och smuts, sjukdomar, gnäll, tjat (gäller både dem och mig). Egentligen tror jag att du gjort ett kap: barn och barnbarn till låns som du slipper det tunga småbarn/tonårs-åren med och kan njuta av att få älska i allafall.
Tja... jag skulle ju kunna berätta om Jonathans senaste ovanor.. T.ex. att han målar på nya tapeter. Eller att han numera tagit sitt bajsande i badet till en helt ny nivå. Inte nog med att han bajsar i badkaret med allt meck det innebär, nu har han även börjat fånga upp bajset i vattnet och kasta ut det över hela badrummet om man inte är där snabbt som attan och hejdar honom...
Den där texten du satte in var underhållande, om än väldigt överdriven såklart. =) Stackars unge som sover så dåligt i 3-5 år.. =)
Det jobbigaste för mig vad gäller att ha barn är inte att de som små ställer till det överallt och att det är hårt arbete att passa dem. Det är snarare rädslan över att de kan komma att växa upp och inte må bra, med sig själva och livet. Visst vet man att alla behöver gå igenom svårigheter i livet, det är en nödvändighet. Men ändå kan känslan av att ens egna barn har så många prövningar som ligger och väntar på dem (eftersom livet väntar på dem) vara ganska överväldigande.
Skulle jag aldrig fått barn så skulle jag också sörjt oerhört, och jag skulle precis som du försöka ha ett evigt perspektiv och veta att även om de inte kommer nu, så kommer de sen. För så är det ju.
Men jag skulle nog också kanske känna lite, lite tröst över det faktum att i och med att jag inte hade barn så slipper jag faktiskt en del hjärtesorger. Förlorar naturligtvis mycket glädje också, men jag skulle aldrig behöva känna smärtan av att mitt barn mådde dåligt, att någon förgrep sig på mitt barn, att mitt barn förgrep sig på någon annan, hade ihjäl någon annan eller sig själv eller vad som nu kan hända. (Om vi nu fokuserar på mörkast möjliga..)
Jag känner att jag har ovanligt svårt att få ner mina tankar i ord idag, men du förstår säkert mina tankegångar i alla fall.
Kramar till dig!
Tja, vad gör man om ens barn blir utsatt för övergrepp?! Lägger sig ner och dör? Reser sig upp och slär ihjäl den som gjorde det? Hamnar på hispan? Inga av alternativen är bra för barnet. Så jovisst, man slipper en hel del. Men jag har ju Mikaels barn att oroa mig för. Fast de är rätt vettiga, som väl är.
Och sen har jag ju levt med mina syskon som min närmaste familj, och har inte riktigt släppt det, så där oroar jag mig också över diverse allvarliga "fel" på livet.
Men på det hela taget, jag längtar efter barn, men är faktiskt jätteglad att jag itne har några. Det skulle bara inte ha gått vägen. Och då är ju allt som det ska.
Jag menade naturligtvis inte att man inte har några bekymmer eller orosmoln om man inte har egna barn. Det förstod du. Självklart har man en massa älskade människor runt sig som man bryr sig om och oroar sig för. Det är bara det att för min egen oroliga själ har jag märkt att oro och rädsla fått en annan dimension sen jag fick barn.
Skicka en kommentar