Mera lip

Skulle bara gå upp och kissa. Har sovit dåligt (vem blir förvånad) men har som väl är inte drömt massa jobbigt. Inte i natt, tack för det.

Men trots att jag har sovit dåligt är jag alldeles för vaken. Går mot allt förnuft in på fejan och kollar på lite bilder. Och så sitter jag här och lipar igen. De var så fina, så glada, så lyckliga. En sak de hade kämpat med länge föll så makalöst på plats härom dagen.

Man ska inte vara änka när man är 31 år.

Jag har mindre styrka än de flesta, men ändå vill jag ge ALL MIN till henne. Nej, okej, jag har mindre energi än de flesta, men kanske inte mindre styrka. Luttrad, tvingad att hitta svar till situationer som ännu inte fått bli uppfyllda. Men det är ju en sån särskild sorts sorg.

Men att mista sin make, jag kan inte komma över det. Hur ska hon stå ut?!? Bara det att sitta på en flygplats så långt bort i världen man kan komma, undantaget Australien. Inte veta om man får komma med, när man bara har standby-biljett. Och bara en sån fråga: Hur vet man om man ska till bårhuset och titta på honom? Man kanske vill ge honom en sista puss, titta på hans vackra ansikte, smeka hans kinder en sista gång. Säga ett hörbart farväl. -Eller är det värre att se en likblek, kall kroppsmassa som saknar det där som egentligen var Rob? Jag blir ju livrädd för att det ska ha börjat komma vätskor eller flugor. Sånt ska man verkligen inte behöva se. Man jag antar att personalen begriper väldigt väl dels vad den efterlevande har för behov, och hur de behoven går ihop med den döde. Men vilket totalt surrealistiskt beslut att behöva fatta! Den mentala kostnaden för det beslutsunderlaget måste vara enorm. Så att man inte orkar nåt mer den dagen utan måste gå och lägga sig.

Jag är rena lipmaskinen. Och hur ska jag kunna hjälpa till? Sjuk, dassig, 60 mil bort. Hon fattas mig!

Han fattas mig! Hans uncanny förmåga att komma hem till oss precis när jag bara har underkläder på mig. Fem gånger på sju år. Jag tror Mikael är skyldig Ellen en rejäl näckning. Och alla hans skämt, som jag (nästan tyvärr) inte går på längre. När han sjunger Happy birthday på Afrikaans, i tisdags, och alla var så lyckliga. Och Kirstis kantarellsås var middagens hödpunkt och vi fick en särskild och fin måltid för att vi alla (förutom familjens jänkare) var med och var finklädda inför det vackra. Ellen var så vacker, så lycklig, och de var så kära. Jag kan inte stå ut med att hon inte är sådär lycklig fortfarande. Mamma och pappa är snart där nere. De åker i sin snigelfart med mamma till sängs där bak i bilen. Jag vet inte precis vad de ska göra förutom laga mat, se till att hon får i sig nåt. Svara i telefon så Ellen får sitta ifred och gråta. Om jag hade varit där hade min duktigaste roll bara varit, som den söta historien: to help her cry. Jag fick Vannas matte att börja störtgråta när vi talade om hennes döda mamma, så nog är jag bra på att få folk att bli ikastade sin sorg med huvudet först. Kanske borde förfina mitt förfarande.

Min bror som inte kom över sin skilsmässa på många, många år, har lärt sig en hel del om vad som funkar och inte. Man måste prata, mycket och ofta, säger han. Och så borde man inte vara ensam. Men det lärde han sig the hard way, och levde med sin sorg som en konstant skugga i många år.

Vi vill ju lära oss av varandras felsteg, sätt som inte funkar osv. Nu måste vi hjälpa lillan att gråta, att sörja, att böla rejäl fulgråt. Hon kanske gör det helt av sig själv, men annars måste vi hjälpa henne med det. Vi måste nog också ha stora upplag av mjuka nässervetter -- nu kan hon ju ta Robs allerginäsdukar.... Och huvudvärkstabletter. Så hon kan sova. Vi måste också hjälpa henne att prata, mycket och ofta, säger hennes själsfrände i familjen om sina erfarenheter. Det blir svårare. Men vi får se.

Man skulle haft nån Dr Phil som kunde säga de rätta sakerna och sätta igång processen. Vet man som familj om hur man egentligen ska stötta en 31-årig änka?!?!

Rob berättade om vakhunden i SA och som när han kom i poolen snabbt sjönk ner till botten (hans muskler var för tunga) men fann sig, och började promenera på botten av poolen. Hans son fick dyka ner och hämta upp hunden.

Vi har också hört om vansinniga pranks, som när de lurade varandra med vilken thatmat som var beställd och några stackars polacker trodde de fick högsta styrkeklassen i sin mat och nästan blev gråtfärdiga. Jag har efter de här sju åren vant mig vid att ta mycket av det han säger som skämt. Men han är snabb. Han kan säga en lögn lika omedelbart och troligt som en sanning. Men så får man börja tänka och inser att han skämtar med en.

För när han mår bra skämtar han. Och därför var det så härligt för oss att han var skämthumör hela långhelgen. Han måste ju vila extra efter ColdPlay-konserten och hade öronproppar på sig och så starka värktabletter att mamma eller jag bara med nöd och näppe kände igen namnet. Men så blev han sen sitt gamla jag och slogs med Mikael om att vara bästa svärsonen och när den ene tog Makula bass (Big boss = pappa):s tallrik kontrade den andra med att duka av svärmors (eller mammsen som Rob kallar henne). They love their Klarin girls and would do everything to be in good standing with the in-laws. (Ursäkta att jag blandar språk. Ofta tänker jag på Rob på engelska och då kommer det ut som det var tänkt.)

Vi har de senaste dagarnas skämtsamma inlägg på Ellens facebook. För den invigde tog det inte många minuter att fatta att den telefonen befann sig i Robs hand: "I am the best husband in the world. My wife is so lucky." And she was so lucky to be his wife. They loved eachother from the tips of their toes up to every spikey strand of hair on Rob's head. Jag undrar bara om de som ska kamma honom inför - jag vågar inte säga ordet än, begravningen- gör hans friss lika ungdomlig som den var. Har de sånt mörkt puder att en sydafrikan kan se ut som sig själv? Han har nog samma färg som en italienare. Han måste se ut som en snygg skådis. Även om han är en något bleknad, försvenskad version.

Ändå är det inget annat sätt jag hade velat ha det på. Förutom 10 år till kanske.

Hans Makula bass och Mammsen, jag fick alltid heta Honla. Vill nästan byta till det, av respekt för en man som jag älskar, inte bara för den han är, utan den han är för min syster. Hennes drömprins, lång, mörk, snygg, rolig, andlig, intelligent, fast envis. Ordningsam. Men min syster är bara halv! Hur ska hon klara sig ur det här? Jag förstår inte hur hon ska kunna överleva. Jag bara lipar. Folk har ju överlevt sånt här förr, men hur de har gjort det vet jag inte riktigt. Johans svar är att prata ofta och mycket, och att inte vara ensam. Mitt knep är kanske mer en personlighetsgrej: Släpp ut sorgen när den kommer, så har du gråtit färdigt till slut. Fast det börjar om många gånger. Många gånger måste kroppen hinna göra nya tårar för alla de gamla var slut. Och då kommer en ny gråtperiod. Min nuvarande har precis slutat, så jag borde nog också sluta och sova mina sista nattatimmar.

Dessutom hoppas jag att personalen på bårhuset gör en ordentlig undersökning. Han var bara 52 år gammal. Det kan ju ha varit en andra hjärnblödning, som kom från ingenstans. Antagligen medan han låg och vilade, för huset såg inte stängt ut för natten, utan bara som för en liten nap. Jag hoppas han dog direkt, inte låg och led i sin ensamhet. Det känns väldigt viktigt att få veta vad, var, när och hur.

Och trots att man inte önskar nån att dens man dör, så var det kanske bättre att inte befinna sig i samma säng och vakna med en kall kropp bredvid sig. Usch, fast jag vet inte.

Igår medan jag gick och kissade för natten och tog mina piller kom plötsligt ljudet på tv:n tillbaka. Det hade varit på mute en stund. Jag var så slut och så skärrad, men jag lyckades komma på att det kanske var Rob som ville säga nåt. Det gick inte så bra, jag var så skärrad och slut både i kroppen men än mer i huvudet av alla känslostormar under kvällen, att jag inte förmådde koncentrera mig och lyssna. Tänk om han ville säga nåt till Ellen men jag kunde inte koncentrera mig för att höra det. Jag kanske kan säga att om du ville nåt så hörde jag inte vad du sa. Kan du ta det igen medan jag sover?

Eller så var det bara TV:n. Det kanske inte kommer döda som vill lämna budskap hela tiden. Men Madlèn gjorde det. Och jag skulle för Ellens skull önska att han sa nåt, sista, to hang on to.

Fast vi har alla ett sista budskap att glädjas genom. Som troende tror jag inte det här är slutet. Ellen och Rob är gifta i templet, d v s inte "tills döden skiljer er åt" utan "för tid och all evighet". Vi tror att när kroppen ligger i graven så går anden/själen till Gud. Så han finns fortfarande, Rob. Det är bara att han är lite längre bort än vi har lust med. Vi hade gärna haft kvar honom på armlängds avstånd eller så. För som det nu är så saknar vi honom. Fattar inte att himlen inte faller ihop som en misslyckad sufflé nu när han inte är här.

Ellen, jag ääääääääääääääääääääääääääälskar dig!