Han dog inte i sängen utan i sin arbetsstol i Afrikarummet. Hade han mått dåligt hade han gått och lagt sig. Hade han haft symptom på hjärnblödning, vilka han känner till bra nu, hade han ringt ambulansen. Allt detta talar för att han dog snabbt och plötsligt och utan förvarning. Poliserna analyserade hur han hade hängt över stolen och sa mamma sak.
Och eftersom han hade haft en hjärnblödning 11 månader före det, så är han inte så dum att han ignorerar ifall han får varningssignaler. Alltså var det inte nåt att göra. Han dog bara.
Även om det här är fruktansvärda fakta är det ändå bättre att veta. Jag mår bättre när jag vet än når jag måste gissa, för min fantasi är lite mer på språng än den borde vara.
Och jag har kramat Mikael så många gånger idag. Så fort han kommer i närheten måste jag hålla honom i handen. Jag sov nära honom inatt även när han snarkade på mig. Jag vill inte byta min Mikael mot Ellens Rob, men det är ju så orättvist. Hon förtjänar sin Rob lika mycket som jag förtjänar min Mikael. Och ändå är det bara jag som har min. Hennes andra halva av sängen är tom. Han ska aldrig nånsin öppna garderoben och ta på sig någon av de 20 jeansen eller 40 slipsarna.
Ååååå, vad jag önskar att jag var lite piggare, då skulle jag ta några av hans slipsar och göra armband och halsband av dem. Så Ellen kunde ha en bit av honom hos sig, jämt:
Sen finns det massa tips på hur man syr både det ena och det andra av en mansskjorta.
Det är i situationer som dessa jag är rent heligt vred på att jag inte är pigg och duglig. Men det är klart, kusin J & J, som kom förbi med blommor till mig, sa att jag kan göra mycket fast jag är här. Och jag hoppas de hittar några papper att förbereda eller något att skriva, eller någon att meddela. Eller några saker om begravningen att tänka ut. Det känns så mycket bättre när man kan underlätta för lillan.
Å, nu kan jag inte få idén ur mitt huvud att göra olika saker till Robs familj av hans skjortor och slipsar.
1 kommentar:
Många kramar till dig och din familj...
Skicka en kommentar