Begravningen

Ellen har fått så mycket kärlek. Massa blombuketter med bud hem till huset under den här tiden, presenter på posten, massa begravningsblommor vid kistan, och fullt av folk, både långväga och andra, på begravningen. Hoppas att hon kan lagra den kärleken i hjärtat och ta fram den så småningom.

Det var den bästa/finaste begravning jag varit på. Don efter person. Ninni spelade Albinonis Adagio som preludium, redan där öppnades alla tårkanaler på vid gavel. Lille (inte så liten längre visserligen) Robin Åkebr ledde begravningen med den äran. Personligt men "värdigt". Mammas tal var grymt. Inte så mycket gråt, men många minnen och en fin homage to Rob. Ninni sjöng Herren är min herde (en av mina absoluta favoriter, särskilt i Nordqvists sättning). Hjälp. Och så sjöng vi Be still my soul (Sibelius melodi) som inledning, på engelska, och det var Robs favoritpsalm. Ja, varenda programpunkt var som en slägga, i brist på bättre ord. Inga transportsträckor, bara huvudpersoner. Kusin Terez talade också, så fint som bara hon kan, och sen brast det rejält när Ninni sjöng Audens dikt Stop all the clocks. Kan inte minnas att jag hört melodin förr. Skakar bara på huvudet vid minnet. Vilken sångprestation, vilken text, vad underbart vackert, vad förfärligt. Sist talade Thomas Wiklöf. På engelska, med tanke på Robs släktingar. Det var gulligt gjort. Han avslutade fint med tankar på vad Rob hade sagt om han var där. Han hade fångat honom så perfekt. Sen sjöng alla Blott en dag, och det var ju inte heller lätt. Mikael hade avslutningsbön, jättefint. Sen kom alla fram och la blommor på kistan, och de allra flesta gav också Ellen en kram. Vilken tåreflod. Sen hördes U2 i högtalarna och sex starka män skulle bära ut kistan. Usch, det är inte rätt. Jo, jag säger inte att Gud har gjort fel, men, ja, ni fattar.

På kistan fanns förutom en stor blomsteruppsättning en bil, en MC, en tabascoflaska och en giraff. Det var jättefint, så personligt.

Jag tyckte däremot inte det var så emotionellt jobbigt när de hissade ner kistan i graven och vi gick fram och la blommor i. Själva begravningen handlade om Rob, som man saknar, men gravsättningen handlade om Robs kropp, som faktisk bara är som ett hölje. Och det var väldigt vackert med den sydafrikanska traditionen att männen i följet tog en spade och började täcka kistan med jord. Det var speciellt och inte alls makabert.

Sen åt vi smörgåstårta (Robs favoritmat och det enda -- ? -- som Rob inte hade tabasco på??) som Samantha blev förälskad i. Vi fick också kanelbullar och kladdkaka, även de Robs favoriter som han gärna åt till frukost... Jag hade trevligt med kusiner jag inte sett på länge. Tyvärr insåg jag efteråt att jag inte fick pratat med alla jag hade velat. Och dem jag pratade med fick jag inte frågat allt jag hade velat. Har massa frågor nu om folks liv och vardag och hur saker och ting går, men vi får väl catch up när det går.

Pratade länge med Samantha. Kände ansvar för henne, på grund av den betydelse hon har haft i Ellens liv den här veckan. Och när Ellen pratade med sina gamla barndomsvänner tyckte jag att hon måste ha det roligt också. Så vi satt och underhöll henne så gott vi kunde. Med noll italienskastudier bakom oss men med tre kloka huvuden kunde vi säga och förstå en hel del!

Min Mikael var som min snuttefilt hela dagen. Han var vid min sida och jag kunde hämta styrka och trygghet från honom som om vi har en slang emellan oss. Orättvist att Ellen har mist sin slang, men hon får ju inte tillbaka Rob mer för att jag inte har Mikael, så jag använde honom.

Jag fick en del riktigt fina kärleksbevisningar den här dagen och jag ska försöka komma ihåg att tacka ordentligt för dem.

Den första veckan eller så efter att Rob dog var jag nervös när Mikael inte var hos mig. Hörde ambulanssirener och hjärtat började bulta. Och konstigt nog är det ju faktiskt så att varje dag med Mikael också innebär en dag mindre innan han dör. Han kommer också att försvinna från mig, för ett tag i alla fall. Jag försöker vara tacksam för varje dag vi har tillsammans, försöker uppskatta de små sakerna, försöker tänka på varje liten kommentar han fäller som en gåva. Men man blir liksom för full i huvudet om man tar alla saker som så stora. Det är ansträngnande att leva som om varje dag är den sista. Men ändå vill jag ju göra det. Vi får se.