Dagens lipattack

Igår lipade jag mest hela dagen. Åkte till Apoteket (och där grät jag inte), men skulle sen till mamma och pappa och hämta post och vattna blommor. Närmaste vägen går förbi templet, genom den vackra trädgården, och jag fick stanna kometen och bara sätta mig och lipa. De var ju där så nyss, det är som om en dålig trollkarl har råkat trolla bort honom och han kommer inte upp ur lådan fast han säger Abrakadabra. Hjälp vad jag grät, fulgrät, skrek lite, när ingen hörde. Men det kom två personer förbi, en med hund och en med en liten flicka, Hon tittade på mig och undrade varför jag grät. Men hon var för stor för att våga fråga mig rent ut.

Sen spelade jag psalmer hos mamma och pappa i en timme. Lina Sandell måste ha känt till svåra saker i livet.

Och idag är det en vecka sen han dog. Även om vi inte fick reda på det förrän i fredags kväll. Det som ger mig hopp för Ellens skull är att nästan varje dag har varit lite annorlunda, känslomässigt. Berochdalbana är väl synd att kalla det, för det har inte precis gått upp, men det har varit olika. Och det är det som gör att jag inser att hon kommer att överleva, fast det känns nu som om allt är dött i hennes liv, inte bara Rob.

Vår fina Beth, gift med bror Johan, älskade Rob, som alla andra i fmailjen. Hon skrev inför idag den veckraste dikt jag läst. Ta en valium innan ni läser den, om ni är känsliga. Hon har skrivit den på fejan, så jag tror inte hon menar att den ska vara hemlig.

The Thin Veil
(for my sister-in-law Ellen, who lost her sweet husband a week ago today)

A week ago we lost him,
A week ago he passed,

A week ago, he left this earth,
And joined our Lord at last.
And for a week, we’ve mourned him,
And for a week, we’ve cried,
And for a week, we’ve missed the light
that went out, when he died.

But sunlight always comes again
To brighten up the gloom;
Springtime always blooms again
To spread its sweet perfume.
Though right now, all is dark and cold,
And feels an endless night,
God is guarding all of us,
and it will be alright.

Do not search for reasons why,
For God won’t always say,
At least not in the short term,
At least not right away.
But try instead to practice faith,
Believing in His plan
for happiness, and love, and peace
and joy for every man.

A week ago, he left us,
But he’s not really gone;
He’s but a veil away from us,
And his life still goes on.
And I believe he sees us,
And catches every tear,
And sends his love each moment,
And that he’s oh, so near.

For in the end, it’s only love
Our spirits carry home,
Which means we’re never separate,
Which means we’re not alone.
For love’s the thread that binds us all
From one world to the other,
And I’ll hold fast, and keep the tie
that binds me to my brother.

A week ago, he beat us all
Across the finish line,
But we will see him soon, my friends,
When God decides it’s time.