Mera irritation

Hittar ett mail om att Två hungriga italienare (världens bästa matlagningsprogram, utan jämförelse. Kvalificerar sig också för final i kategorierna humor-, rese- och feel good-program) har kommit ut med en bok. Blir helt förvånad, för jag minsn itne att jag hört det alls.

Kollar på datumet mailet skickades. 11 augusti. Ja men då så, det var ju över ett år sen, itne så konstigt att jag inte har kommit ihåg det. Och förresten kanske jag oine har läst mailet utan det har svischat förbi för fort i mobilen eller nåt.

Men så ser jag att jag har svarat på mailet.

Den 11 augusti.

I år. Det är ju inte ens en månad sen? (Eller tänker jag fel nu? Jo, det är drygt en månad sen. En och en halv, va?)

Och jag har glömt att jag har fått jätterolig information om ett av mina topp-tre favoritprogram. Det är inte troligt, liksom. Och jag har inte glömt av det såtillvida att jag nu kommer ihåg att jag faktiskt har hört det förut. Det är helt borta, som om inga spår av det fanns kvar i min hjärna. Kanske minnet aldrig ens sparades in the first place? Det är en sak när kroppen inte fungerar som den ska, men när man inte vet om ens huvud är rätt påskruvat så är det faktiskt ganska skrämmande.

Undrar vad mer jag har glömt bort.

Rätt mycket tror jag, med tanke på att jag fick säga va tre gånger till läkaren idag, för jag inte hade fattat vad hon sa. Och inte för att hon är tysk, utan för att jag bara inte fattade. Händer ofta med Mikael också, att jag får fråga om, tror jag har hört en sak och svarar, och så inser Mikael att svaret är gallimattias och så ställer han frågan igen och det kan vara nåt helt annat. Jag är inte halvdöv, även om jag säkert är på god väg med de föräldrarna jag har. Det är bara så att saker och ting inte funkar så bra på mig. Hör inte, ser inte, fattar inte, kommer inte ihåg. Sen ser jag istället saker som inte finns, hör och känner också, och känner ofta lukter som inte finns. Kände grillad kyckling när Charlotte hämtade Vanna. (Det kom inte från henne.) Man blir ju lite knäpp när man inte kan lita på sina egna sinnen.

Och så intelligensen. Det är så många saker hos mig själv som jag använt för att hänga upp bilden av vem jag är och som plockas bort från mig, mer och mer ju längre sjukdomen fortgår. Det är en sak om man drabbas av nåt som är som det är, men sjukdomen förvärras ju hela tiden, med nya symptom och förvärrade symptom, så jag måste göra sorgearbete hela tiden, och anpassningsarbete, och allt det där psykiska med att älska mig själv fastän många av sakerna jag älskade från början inte finns längre.

Blaj.

Såg igår att de utlyser två doktorandtjänster i engelska med litteraturinriktning till Stockholms universitet. Hjälp, vad mitt nuvarande liv är långt borta från den som var mig själv och vad jag ville med livet. Min största realistiska dröm just nu är att laga middag (inte koka makaroner och äta ketchup till) en gång i veckan. Två gånger i veckan skulle vara underbart, men det brukar inte gå. Men tänk att få lagad mat varje dag. Vi måste göra nåt åt det här. Det är inte bra när man börjar längta efter middag som en livsdröm.

Skit, jag har det inte så bra idag.