Världens bästa Ellen?

Ja, eller förlåt, det borde inte vara nåt frågetecken i den där rubriken.

Blev igår påmind om att jag har lovat att skriva ett ode till min syster på hennes 30-årsdag. Det var bara nåt halvår sen. Det där med Nobelklänningarna får vi ta en annan dag.

Problemet är att jag precis har tittat igenom T&P:s förlovningsbilder. Och efter nog mycket smör behöver man några grimaser för att normalisera det hela, som P gjorde på några av fotona. Och på samma sätt, hur ska jag kunna sjunga min systers lov utan att göra några grimaser emellanåt? Det är svårt att smöra på befallning :) Jag får försöka börja och så får vi se hur långt jag kommer.

Ellen har många goda egenskaper. Hon har lika många goda färdigheter också. En uppräkning i random order skulle bli ungefär att hon är smart men också ambitiös. Vill alltid göra sitt bästa. Hon är musikalisk och har till skillnad från till exempel undertecknad verkligen gjort något med sin gåva. Det ligger tusentals timmar i hennes händer. Hon är grym på piano. Och annat. Grimas. Och både apropå smart och musik så kommer jag ihåg hur flitig hon var när hon gick två gymnasielinjer på samma gång. Ofta var det visserligen bara hon och Ninni med Dan L i klassen, men det gör på ett sätt att man bara kan gömma sig mindre.

Hon är lite som en lång pinne, på ett bra sätt. (Säger jag avundsjukt.) Håller figuren på rätt sida kilona, fast kanske inte att Mariekex är den bästa dieten. Hon har också introducerat mina smaklökar för aubergine och sånt. Ja, det här var lite konstiga meningar bredvid varandra, eller bara konstiga period, men nu blir det så.

Ja, det måste jag också nämna. Hon flyttade till Italien, ensam, utan jobb, direkt efter gymnasiet. Hittade både jobb och erfarenheter. Och ett rejält flyt på italienskan. Dov'è la barba di Fabio? (Var är Fabios skägg?) är fortfarande frasen jag minns bäst från när jag hälsade på henne. Och alla italienare som doooooooog för hon hade så blåa ögon. Och så åt jag den mest fantastiska lasagne jag smakat, och den godaste sallad, med tomater som mognat i paradiset (och som var så söta att jag inte ens var allergisk mot dem), och tiramisú, och vad nu vi fick mer. Vänta, oj, jag kom visst från ämnet. Hon flyttade, lika orädd, till Frankrike (och sen tillbaka till Italien), och sen till Tyskland. Förutom att hon i sista sekunden hittade Rob där var väl det där med Tyskland mer ett bevis på uthållighet och kämparanda än njutning och kärlek till en kultur, som i Italien. När hon opererade ena handleden och jag kom dit (till Frankfurt alltså) och fönade hennes hår och skrev saker på lappar, kände jag att jag i någon mån betalade tillbaka när hon matade mig med smörgås på Getholmsgatan eller putte upp mig för trappor, överallt.

Vi har varit på några ställen tillsammans, förutom på ställena hon har bott. I Prag fick vi höra den mest effektiva mansbortjagande kommentaren nånsin: "When you have your period, does it trickle or does it gush?" Klassiskt. Var det Lucy hon hette? Och han italienaren som vi skrämde bort med den kommentaren, honom minns vi nog bägge två. Vi har också varit på Kanarieöarna tillsammans, en gång själva och en gång med pappa. Två veckor i egen bungalow är inga problem med Ellen. Vi fyllde resväskorna med böcker, läste ut våra egna och varandras, och kom hem nästan lika vita som vi åkte. Det kallar jag semester, det! Vi har också varit en sommar i USA tillsammans. Tredje gången vi ringde hem och ville låna mer pengar tvingade jag henne att ringa. Det gick bra. Efter den resan har Ellens bagage aldrig kommit fram, på samma gång som hon, till samma flygplats som hon. Men det gick också bra till slut, den gången. Vi fick alla noter, alla böcker, och alla kläder vi shoppat och sex rullar film som betydde en hel sommar. Sen när hon hälsade på mig på Skeppsbron, åt kinamat i en timme, faxade, och kallade mina kompisar för oförskämdheter, det kallar jag minnen. Alla skulle ha en tioårig assistent på jobbet. Hon var lite som en smart slav. Ungefär som hon är nu, bara med annan arbetsgivare.

Grimas. Inte för nån särskild anledning. Men nu känner jag hur mycket jag älskar min Ellys, så jag måste harkla mig lite.

En nackdel med Ellen är att hon är lite mer ambitiös och plikttrogen än vad som är bäst för henne. Jag varnar henne för ME, och hon svarar att hon är för lat för att få det. Men jag är inte säker.

Nu kommer jag plötsligt ihåg hur Ellen och jag var på Borås central och pappa ser nån kollega (antar vi, för hon såg för gammal ut för att vara elev) och går fram till personen och pratar. När vi tyckte att det började bli långtråkigt kom vi halvt fram till dem, varpå kvinnan kastar en blick på oss och säger: Dem där kan du inte svära dig fri från. Det är på nåt sätt tryggt att vara lik någon. Att höra ihop, utseendemässigt. Att ens ansikte talar samma dialekt som nån annan. (Så länge den dialekten inte är boråsiska då, såklart!) Jag drömde alltid om en tvilling när jag var yngre, och på ett sätt fick jag det till slut.

Sen är jag förresten väldigt sur å hennes vägnar också. På folk som har varit dumma mot henne. Dem är jag inte ens vän med på Facebook, som straff.

Sen har hon sån fin len hy. Utan rynkor. Men så är det när det är som att titta mig i spegeln minus 10 år, när jag tittar på henne. "Har du bytt kläder?" frågade nån som såg först henne, sen mig.

Ja, vi har faktiskt bytt kläder. I julas gav vi varandra en svart-vit-mönstrad kjol var, vilket vi inte visste om. En sommar träffades vi tre dar i rad på stan, när vi bägge bodde i Borås, och alla tre dagarna hade vi likadana kläder. Som varandra alltså, inte samma kläder tre dar i rad. Förresten, allt skryt om mig själv pekar automatiskt på min syster, eftersom hon är som jag, om ni undrar vad det här har men hyllningen av Ellen att göra.

Jag har bytt blöjor på Ellen. Ett tveksamt nöje, men ändock. Hon var min lilla docka när hon föddes och jag var 11 år. Sen blev hon den som kletade med mitt smink och förstörde aaaaaaaallt, men sen växte hon till sig och blev den bästa systern jag nånsin haft. Grimas igen. Hon var väl den enda i klassen som inte längtade efter att bli stor och få mens, för att jag tröttsamt många gånger hade upplyst henne om vilken smäääärta det är. Det kan väl diskuteras om det var min viktigaste insats nånsin. Som väl är hade hon sina bröder som lärde henne om musik, så hon fick någon nytta av sina storasyskon.

Ellens största sorg i livet var annars när jag flyttade hemifrån. Stackarn var ju inte ens tio år då, och att bli lämnad ensam och veta att till slut blir det bara man själv kvar med de där gamla föräldrarna, det var nog en hård erfarenhet. Fast hon räddade ändå livet på mig, som hon säger, när jag sov bredvid henne på Sämgatan och fick blindtarmsinflammation. Jag minns inte vad dödsfaran bestod av, men jag är tacksam ändå.

Det blev inte så bra, det där med långa listor på hur underbar hon är. Det är liksom inte så lätt att sätta ord på varför en människa är ypperlig, och varför man älskar dem. Egentligen älskar jag nog henne för att hon är min syster, och hur hon än var skulle jag älska henne, men nu har hon ju också den goda smaken att ha blivit en superförträfflig människa. Lite olik mig (modig, kan prata med folk, har hårda naglar) men nog lik för att jag ska ta åt mig det som en komplimang. Mmmm, just det.

När hennes Rob fick hjärnblödning i höstas var den hemskaste tanken inte att han kanske skulle dö, utan att om han dog så skulle min Ellen bli änka. 30 år och änka. Jag kunde inte stå ut med den tanken. Som så många gånger förr försökte jag förhandla med Gud. Men jag kom inte riktigt på något bra att erbjuda honom i byte -- min egen man var jag inte villig att offra för sakens skull -- och mina vädjanden räckte tydligen. Mina, och mångas. Årets bästa bedrift det där, att överleva.

Det är i kris man känner som starkast. När nån är dum mot Ellen så blir jag rent hatisk. När det krisade med Rob var jag villig att göra vad som helst för att han skulle överleva för Ellens skull. Jag köpte sex klädesplagg till Ellen i julklapp. Hon fick mest och bäst presenter av alla jag gav julklappar till (sorry, till exempel min make, som väl borde fått bäst present av mig...). Hon är liksom... en del av mig som ingen annan på jorden. Jag har bara en syster, så det är Ellen eller ingen för mig. Vi har så mycket DNA gemensamt, och så många minnen som binder oss samman. Och förbund, som binder oss samman som familj, för evigt.

Den som har en syster som Ellen, den är rik.

Sköt om dig!
Kram!