Den där hunden

Vi har inte haft hunden sen i torsdags kväll. Då var hon helt tokig, jätteleksugen, och jag var inte riktigt medveten om hur lätt hon är så jag råkade sprätta iväg henne över köksgolvet som en vante en meter eller två. Men hon ville fortsätta leka, så hon blev inte skrämd i alla fall. Sen när jag råkade köra in min nagel i hennes framtänder tyckte jag det räckte. Vill inte ha sönder henne! Men nu saknar jag henne i alla fall. Man behöver inte ha varmvattenflaska med henne i huset! 

Mikael och jag har innerst inne länge velat ha hund, men inte velat ha de förpliktelser som följer med en hund -- gå ut morgon, middag, kväll (nu tar Mikael bara middagsturen och det är perfekt), mat-, försäkrings-/veterniärkostnader mm. Och alltid behöva ha hundvakt om man ska nånstans osv. Men hittills verkar det här vara den perfekta kompromissen. Måste komma ihåg att ta ett kort på henne. Hon är en liten hund (fråga mig inte om vilket märke hon är, "liten" vet jag bara) men inte som en sån där skämthund/långbent råtta som Paris Hiltons hund är. Hon ser ut som en riktig hund, fast hon är liten. Och hon luktar bara lite, lite hund. Släpper i princip inga hår alls (vi hari nte sett några i alla fall). Är supertrevlig till sin personlighet och inte farlig alls (fråga min hundfobiska mamma!). Det sägs att små hundar lätt kan bli lite argsinta, men hon är jättemjuk till sin läggning. Behöver inte hävda sig eller nåt sånt. 

Pappa föreslog att jag skulle ta med henne på en tur i kometen, men jag tror vi måste vänta på bättre väder. Hon fryser lätt.

Måste sätta in ett kort på henne.

O hjälp. Jag börjar bli som en gammal tant, som ska ta fram och visa foton på barnbarnen för alla, vare sig de vill eller inte. Ni kan ju söka på Neo, Mia och Bella i den här bloggen om ni vill se världens sötaste barn. Världens sötaste hund finns inte här än. Men snart!

(P.S. Höll på att tagga inlägget Familjen. Hon är ju vårt fosterbarn! Vanna heter hon, det vet ni va? Nä, nu lovar jag att jag ska sluta. För den här gången.)