Såg delvis på nån romantisk film medan jag målade naglarna. Den hette nog Tidsresenärens fru. Utan att bli långrandig dog en kvinnas man alltför ung. Jag grät lite. Men glädjetårar. En tanke slog mig nämligen, eller om det var ångorna: Om Mikael dog imorgon skulle vårt liv tillsammans ändå ha varit det bästa som hänt mig. Visserligen vill jag inte nöja mig med två år som gifta, men om vi så hade varit gifta bara en dag, så hade det varit det bästa i livet.
Känner mig lite skyldig som har en så fin familj, och goda vänner, som har ställt upp för mig rent fysiskt under dessa många år av sjukdom, samt lyssnat på evigt tjöt om grumstickor och andra felaktiga idéer. Just det, tappade tråden. Skyldig för att Mikael med en sekund av sin existens kan komma på första plats i mitt liv, när de mina gjort och betytt -- BETYDER -- så mycket för mig. Men jag antar att det är så när den Stora Kärleken drabbar en.
I mitt liv kom Kärleken inte en dag för sent, men inte en dag för tidigt heller. Allt blev så bra för just mig. Jag tror verkligen att Gud inte glömmer sina barn och att det blir bättre om man försöker följa hans agenda snarare än sin egen. Och om man sen smetar på lite tålamod på toppen, så får man en finfin bakelse, som smakar ljuvligare än allt man tidigare smakat. Man är inte mindre värd om man får vänta lite. Och i ett evigt, gudomligt perspektiv är vad vi upplever som lång väntan ändå inte mer än typ tre minuter. Tre minuter?! Man hinner ju knappt kissa på tre minuter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar