Lockades till en för övrigt ointressant Sex & the city-anspelningskrönika av denna sentens:
Jag är inte bara populär och framgångsrik – jo jag har även ett brinnande intresse för höga klackar.
Fast jag hade givetvis satt ett komma efter jo. Men annars är det sååååå jag.
Tveksamt kön?
Läste nyss med visst roat intresse en artikel i DN om ett Tourettesliknande utbrott i en skola i New York. Självaste Erin Brokovich är med och utreder nån gammal tågolycka med kemikalieutsläpp.
De två sista styckena i artikeln lyder, respektive:
Enligt sjukhusorganisationen Mayo Clinic löper kvinnor betydligt större risk än män att utveckla konversionssyndrom och det är också mycket vanligare hos ungdomar än hos vuxna.
Konversionssyndrom är ett nyare namn på masshysteri. Ni hallänningar kanske minns den mystiska Bua-sjukan i början av 80-talet.
Jaha, så det är masshysteriska tonårstjejer som har börjat rycka och svära okontrollerat.
Det ska jag väl inte säga nåt om.
Men artikeln slutar med följande clou:
Av de 15 eleverna är åtminstone 14 flickor.
Vad i hela världen betyder det???
De två sista styckena i artikeln lyder, respektive:
Enligt sjukhusorganisationen Mayo Clinic löper kvinnor betydligt större risk än män att utveckla konversionssyndrom och det är också mycket vanligare hos ungdomar än hos vuxna.
Konversionssyndrom är ett nyare namn på masshysteri. Ni hallänningar kanske minns den mystiska Bua-sjukan i början av 80-talet.
Jaha, så det är masshysteriska tonårstjejer som har börjat rycka och svära okontrollerat.
Det ska jag väl inte säga nåt om.
Men artikeln slutar med följande clou:
Av de 15 eleverna är åtminstone 14 flickor.
Vad i hela världen betyder det???
Världens bästa Ellen?
Ja, eller förlåt, det borde inte vara nåt frågetecken i den där rubriken.
Blev igår påmind om att jag har lovat att skriva ett ode till min syster på hennes 30-årsdag. Det var bara nåt halvår sen. Det där med Nobelklänningarna får vi ta en annan dag.
Problemet är att jag precis har tittat igenom T&P:s förlovningsbilder. Och efter nog mycket smör behöver man några grimaser för att normalisera det hela, som P gjorde på några av fotona. Och på samma sätt, hur ska jag kunna sjunga min systers lov utan att göra några grimaser emellanåt? Det är svårt att smöra på befallning :) Jag får försöka börja och så får vi se hur långt jag kommer.
Ellen har många goda egenskaper. Hon har lika många goda färdigheter också. En uppräkning i random order skulle bli ungefär att hon är smart men också ambitiös. Vill alltid göra sitt bästa. Hon är musikalisk och har till skillnad från till exempel undertecknad verkligen gjort något med sin gåva. Det ligger tusentals timmar i hennes händer. Hon är grym på piano. Och annat. Grimas. Och både apropå smart och musik så kommer jag ihåg hur flitig hon var när hon gick två gymnasielinjer på samma gång. Ofta var det visserligen bara hon och Ninni med Dan L i klassen, men det gör på ett sätt att man bara kan gömma sig mindre.
Hon är lite som en lång pinne, på ett bra sätt. (Säger jag avundsjukt.) Håller figuren på rätt sida kilona, fast kanske inte att Mariekex är den bästa dieten. Hon har också introducerat mina smaklökar för aubergine och sånt. Ja, det här var lite konstiga meningar bredvid varandra, eller bara konstiga period, men nu blir det så.
Ja, det måste jag också nämna. Hon flyttade till Italien, ensam, utan jobb, direkt efter gymnasiet. Hittade både jobb och erfarenheter. Och ett rejält flyt på italienskan. Dov'è la barba di Fabio? (Var är Fabios skägg?) är fortfarande frasen jag minns bäst från när jag hälsade på henne. Och alla italienare som doooooooog för hon hade så blåa ögon. Och så åt jag den mest fantastiska lasagne jag smakat, och den godaste sallad, med tomater som mognat i paradiset (och som var så söta att jag inte ens var allergisk mot dem), och tiramisú, och vad nu vi fick mer. Vänta, oj, jag kom visst från ämnet. Hon flyttade, lika orädd, till Frankrike (och sen tillbaka till Italien), och sen till Tyskland. Förutom att hon i sista sekunden hittade Rob där var väl det där med Tyskland mer ett bevis på uthållighet och kämparanda än njutning och kärlek till en kultur, som i Italien. När hon opererade ena handleden och jag kom dit (till Frankfurt alltså) och fönade hennes hår och skrev saker på lappar, kände jag att jag i någon mån betalade tillbaka när hon matade mig med smörgås på Getholmsgatan eller putte upp mig för trappor, överallt.
Vi har varit på några ställen tillsammans, förutom på ställena hon har bott. I Prag fick vi höra den mest effektiva mansbortjagande kommentaren nånsin: "When you have your period, does it trickle or does it gush?" Klassiskt. Var det Lucy hon hette? Och han italienaren som vi skrämde bort med den kommentaren, honom minns vi nog bägge två. Vi har också varit på Kanarieöarna tillsammans, en gång själva och en gång med pappa. Två veckor i egen bungalow är inga problem med Ellen. Vi fyllde resväskorna med böcker, läste ut våra egna och varandras, och kom hem nästan lika vita som vi åkte. Det kallar jag semester, det! Vi har också varit en sommar i USA tillsammans. Tredje gången vi ringde hem och ville låna mer pengar tvingade jag henne att ringa. Det gick bra. Efter den resan har Ellens bagage aldrig kommit fram, på samma gång som hon, till samma flygplats som hon. Men det gick också bra till slut, den gången. Vi fick alla noter, alla böcker, och alla kläder vi shoppat och sex rullar film som betydde en hel sommar. Sen när hon hälsade på mig på Skeppsbron, åt kinamat i en timme, faxade, och kallade mina kompisar för oförskämdheter, det kallar jag minnen. Alla skulle ha en tioårig assistent på jobbet. Hon var lite som en smart slav. Ungefär som hon är nu, bara med annan arbetsgivare.
Grimas. Inte för nån särskild anledning. Men nu känner jag hur mycket jag älskar min Ellys, så jag måste harkla mig lite.
En nackdel med Ellen är att hon är lite mer ambitiös och plikttrogen än vad som är bäst för henne. Jag varnar henne för ME, och hon svarar att hon är för lat för att få det. Men jag är inte säker.
Nu kommer jag plötsligt ihåg hur Ellen och jag var på Borås central och pappa ser nån kollega (antar vi, för hon såg för gammal ut för att vara elev) och går fram till personen och pratar. När vi tyckte att det började bli långtråkigt kom vi halvt fram till dem, varpå kvinnan kastar en blick på oss och säger: Dem där kan du inte svära dig fri från. Det är på nåt sätt tryggt att vara lik någon. Att höra ihop, utseendemässigt. Att ens ansikte talar samma dialekt som nån annan. (Så länge den dialekten inte är boråsiska då, såklart!) Jag drömde alltid om en tvilling när jag var yngre, och på ett sätt fick jag det till slut.
Sen är jag förresten väldigt sur å hennes vägnar också. På folk som har varit dumma mot henne. Dem är jag inte ens vän med på Facebook, som straff.
Sen har hon sån fin len hy. Utan rynkor. Men så är det när det är som att titta mig i spegeln minus 10 år, när jag tittar på henne. "Har du bytt kläder?" frågade nån som såg först henne, sen mig.
Ja, vi har faktiskt bytt kläder. I julas gav vi varandra en svart-vit-mönstrad kjol var, vilket vi inte visste om. En sommar träffades vi tre dar i rad på stan, när vi bägge bodde i Borås, och alla tre dagarna hade vi likadana kläder. Som varandra alltså, inte samma kläder tre dar i rad. Förresten, allt skryt om mig själv pekar automatiskt på min syster, eftersom hon är som jag, om ni undrar vad det här har men hyllningen av Ellen att göra.
Jag har bytt blöjor på Ellen. Ett tveksamt nöje, men ändock. Hon var min lilla docka när hon föddes och jag var 11 år. Sen blev hon den som kletade med mitt smink och förstörde aaaaaaaallt, men sen växte hon till sig och blev den bästa systern jag nånsin haft. Grimas igen. Hon var väl den enda i klassen som inte längtade efter att bli stor och få mens, för att jag tröttsamt många gånger hade upplyst henne om vilken smäääärta det är. Det kan väl diskuteras om det var min viktigaste insats nånsin. Som väl är hade hon sina bröder som lärde henne om musik, så hon fick någon nytta av sina storasyskon.
Ellens största sorg i livet var annars när jag flyttade hemifrån. Stackarn var ju inte ens tio år då, och att bli lämnad ensam och veta att till slut blir det bara man själv kvar med de där gamla föräldrarna, det var nog en hård erfarenhet. Fast hon räddade ändå livet på mig, som hon säger, när jag sov bredvid henne på Sämgatan och fick blindtarmsinflammation. Jag minns inte vad dödsfaran bestod av, men jag är tacksam ändå.
Det blev inte så bra, det där med långa listor på hur underbar hon är. Det är liksom inte så lätt att sätta ord på varför en människa är ypperlig, och varför man älskar dem. Egentligen älskar jag nog henne för att hon är min syster, och hur hon än var skulle jag älska henne, men nu har hon ju också den goda smaken att ha blivit en superförträfflig människa. Lite olik mig (modig, kan prata med folk, har hårda naglar) men nog lik för att jag ska ta åt mig det som en komplimang. Mmmm, just det.
När hennes Rob fick hjärnblödning i höstas var den hemskaste tanken inte att han kanske skulle dö, utan att om han dog så skulle min Ellen bli änka. 30 år och änka. Jag kunde inte stå ut med den tanken. Som så många gånger förr försökte jag förhandla med Gud. Men jag kom inte riktigt på något bra att erbjuda honom i byte -- min egen man var jag inte villig att offra för sakens skull -- och mina vädjanden räckte tydligen. Mina, och mångas. Årets bästa bedrift det där, att överleva.
Det är i kris man känner som starkast. När nån är dum mot Ellen så blir jag rent hatisk. När det krisade med Rob var jag villig att göra vad som helst för att han skulle överleva för Ellens skull. Jag köpte sex klädesplagg till Ellen i julklapp. Hon fick mest och bäst presenter av alla jag gav julklappar till (sorry, till exempel min make, som väl borde fått bäst present av mig...). Hon är liksom... en del av mig som ingen annan på jorden. Jag har bara en syster, så det är Ellen eller ingen för mig. Vi har så mycket DNA gemensamt, och så många minnen som binder oss samman. Och förbund, som binder oss samman som familj, för evigt.
Den som har en syster som Ellen, den är rik.
Sköt om dig!
Kram!
Blev igår påmind om att jag har lovat att skriva ett ode till min syster på hennes 30-årsdag. Det var bara nåt halvår sen. Det där med Nobelklänningarna får vi ta en annan dag.
Problemet är att jag precis har tittat igenom T&P:s förlovningsbilder. Och efter nog mycket smör behöver man några grimaser för att normalisera det hela, som P gjorde på några av fotona. Och på samma sätt, hur ska jag kunna sjunga min systers lov utan att göra några grimaser emellanåt? Det är svårt att smöra på befallning :) Jag får försöka börja och så får vi se hur långt jag kommer.
Ellen har många goda egenskaper. Hon har lika många goda färdigheter också. En uppräkning i random order skulle bli ungefär att hon är smart men också ambitiös. Vill alltid göra sitt bästa. Hon är musikalisk och har till skillnad från till exempel undertecknad verkligen gjort något med sin gåva. Det ligger tusentals timmar i hennes händer. Hon är grym på piano. Och annat. Grimas. Och både apropå smart och musik så kommer jag ihåg hur flitig hon var när hon gick två gymnasielinjer på samma gång. Ofta var det visserligen bara hon och Ninni med Dan L i klassen, men det gör på ett sätt att man bara kan gömma sig mindre.
Hon är lite som en lång pinne, på ett bra sätt. (Säger jag avundsjukt.) Håller figuren på rätt sida kilona, fast kanske inte att Mariekex är den bästa dieten. Hon har också introducerat mina smaklökar för aubergine och sånt. Ja, det här var lite konstiga meningar bredvid varandra, eller bara konstiga period, men nu blir det så.
Ja, det måste jag också nämna. Hon flyttade till Italien, ensam, utan jobb, direkt efter gymnasiet. Hittade både jobb och erfarenheter. Och ett rejält flyt på italienskan. Dov'è la barba di Fabio? (Var är Fabios skägg?) är fortfarande frasen jag minns bäst från när jag hälsade på henne. Och alla italienare som doooooooog för hon hade så blåa ögon. Och så åt jag den mest fantastiska lasagne jag smakat, och den godaste sallad, med tomater som mognat i paradiset (och som var så söta att jag inte ens var allergisk mot dem), och tiramisú, och vad nu vi fick mer. Vänta, oj, jag kom visst från ämnet. Hon flyttade, lika orädd, till Frankrike (och sen tillbaka till Italien), och sen till Tyskland. Förutom att hon i sista sekunden hittade Rob där var väl det där med Tyskland mer ett bevis på uthållighet och kämparanda än njutning och kärlek till en kultur, som i Italien. När hon opererade ena handleden och jag kom dit (till Frankfurt alltså) och fönade hennes hår och skrev saker på lappar, kände jag att jag i någon mån betalade tillbaka när hon matade mig med smörgås på Getholmsgatan eller putte upp mig för trappor, överallt.
Vi har varit på några ställen tillsammans, förutom på ställena hon har bott. I Prag fick vi höra den mest effektiva mansbortjagande kommentaren nånsin: "When you have your period, does it trickle or does it gush?" Klassiskt. Var det Lucy hon hette? Och han italienaren som vi skrämde bort med den kommentaren, honom minns vi nog bägge två. Vi har också varit på Kanarieöarna tillsammans, en gång själva och en gång med pappa. Två veckor i egen bungalow är inga problem med Ellen. Vi fyllde resväskorna med böcker, läste ut våra egna och varandras, och kom hem nästan lika vita som vi åkte. Det kallar jag semester, det! Vi har också varit en sommar i USA tillsammans. Tredje gången vi ringde hem och ville låna mer pengar tvingade jag henne att ringa. Det gick bra. Efter den resan har Ellens bagage aldrig kommit fram, på samma gång som hon, till samma flygplats som hon. Men det gick också bra till slut, den gången. Vi fick alla noter, alla böcker, och alla kläder vi shoppat och sex rullar film som betydde en hel sommar. Sen när hon hälsade på mig på Skeppsbron, åt kinamat i en timme, faxade, och kallade mina kompisar för oförskämdheter, det kallar jag minnen. Alla skulle ha en tioårig assistent på jobbet. Hon var lite som en smart slav. Ungefär som hon är nu, bara med annan arbetsgivare.
Grimas. Inte för nån särskild anledning. Men nu känner jag hur mycket jag älskar min Ellys, så jag måste harkla mig lite.
En nackdel med Ellen är att hon är lite mer ambitiös och plikttrogen än vad som är bäst för henne. Jag varnar henne för ME, och hon svarar att hon är för lat för att få det. Men jag är inte säker.
Nu kommer jag plötsligt ihåg hur Ellen och jag var på Borås central och pappa ser nån kollega (antar vi, för hon såg för gammal ut för att vara elev) och går fram till personen och pratar. När vi tyckte att det började bli långtråkigt kom vi halvt fram till dem, varpå kvinnan kastar en blick på oss och säger: Dem där kan du inte svära dig fri från. Det är på nåt sätt tryggt att vara lik någon. Att höra ihop, utseendemässigt. Att ens ansikte talar samma dialekt som nån annan. (Så länge den dialekten inte är boråsiska då, såklart!) Jag drömde alltid om en tvilling när jag var yngre, och på ett sätt fick jag det till slut.
Sen är jag förresten väldigt sur å hennes vägnar också. På folk som har varit dumma mot henne. Dem är jag inte ens vän med på Facebook, som straff.
Sen har hon sån fin len hy. Utan rynkor. Men så är det när det är som att titta mig i spegeln minus 10 år, när jag tittar på henne. "Har du bytt kläder?" frågade nån som såg först henne, sen mig.
Ja, vi har faktiskt bytt kläder. I julas gav vi varandra en svart-vit-mönstrad kjol var, vilket vi inte visste om. En sommar träffades vi tre dar i rad på stan, när vi bägge bodde i Borås, och alla tre dagarna hade vi likadana kläder. Som varandra alltså, inte samma kläder tre dar i rad. Förresten, allt skryt om mig själv pekar automatiskt på min syster, eftersom hon är som jag, om ni undrar vad det här har men hyllningen av Ellen att göra.
Jag har bytt blöjor på Ellen. Ett tveksamt nöje, men ändock. Hon var min lilla docka när hon föddes och jag var 11 år. Sen blev hon den som kletade med mitt smink och förstörde aaaaaaaallt, men sen växte hon till sig och blev den bästa systern jag nånsin haft. Grimas igen. Hon var väl den enda i klassen som inte längtade efter att bli stor och få mens, för att jag tröttsamt många gånger hade upplyst henne om vilken smäääärta det är. Det kan väl diskuteras om det var min viktigaste insats nånsin. Som väl är hade hon sina bröder som lärde henne om musik, så hon fick någon nytta av sina storasyskon.
Ellens största sorg i livet var annars när jag flyttade hemifrån. Stackarn var ju inte ens tio år då, och att bli lämnad ensam och veta att till slut blir det bara man själv kvar med de där gamla föräldrarna, det var nog en hård erfarenhet. Fast hon räddade ändå livet på mig, som hon säger, när jag sov bredvid henne på Sämgatan och fick blindtarmsinflammation. Jag minns inte vad dödsfaran bestod av, men jag är tacksam ändå.
Det blev inte så bra, det där med långa listor på hur underbar hon är. Det är liksom inte så lätt att sätta ord på varför en människa är ypperlig, och varför man älskar dem. Egentligen älskar jag nog henne för att hon är min syster, och hur hon än var skulle jag älska henne, men nu har hon ju också den goda smaken att ha blivit en superförträfflig människa. Lite olik mig (modig, kan prata med folk, har hårda naglar) men nog lik för att jag ska ta åt mig det som en komplimang. Mmmm, just det.
När hennes Rob fick hjärnblödning i höstas var den hemskaste tanken inte att han kanske skulle dö, utan att om han dog så skulle min Ellen bli änka. 30 år och änka. Jag kunde inte stå ut med den tanken. Som så många gånger förr försökte jag förhandla med Gud. Men jag kom inte riktigt på något bra att erbjuda honom i byte -- min egen man var jag inte villig att offra för sakens skull -- och mina vädjanden räckte tydligen. Mina, och mångas. Årets bästa bedrift det där, att överleva.
Den som har en syster som Ellen, den är rik.
Sköt om dig!
Kram!
Två glada utrop!
1) Färsk tagliatelle med köttfärssås. Ovanligt god och snabb (bara köttfärs, vitlök, Dolmio tomatsås, två skvättar grädde) middag. Favoritmat!
2) Igår ringde Jocke K och sa att min stol är -- lika mysteriskt som den försvann -- uppdyken. Han såg den i källaren i kyrkan igår morse. Tänkbar teori: Någon av de äldre tempelmissionärerna, som inte har fått vartenda ord översatt för sig och därför inte förstått att stolen efterlysts i två månader, har lånat hem den för att de har haft typ ont i ryggen och tyckt att stolen var käck? Men det är en sak att låna hem t ex en psalmbok, som det finns hundra av, och en annan att låna hem en specialstol, som det bara finns en av. Men om de såg den i källaren kanske de inte trodde att den används varje söndag. Men hur som helst är jag suuuuuperglad. Det gör stor stor skillnad på om jag orkar gå till kyrkan eller inte att jag får sitta/ligga i den stolen istället för sitta på en vanlig stol/bänk. Har haft två eller tre söndagar hemma på raken, inte kul.
Förresten mår jag inte så dåligt idag. Fick migrän igår, ovanpå allt. Det var visst rekord för årstiden i vädertryck. Sånt märks. Men idag känns huvudet alldeles tomt, som det ska. Och om jag har gått över gränsen för vad jag orkar fast bara lite, kommer effekterna med en gång, och igår tog jag i lite för häftigt, så då mår jag OK idag men imorgon kommer det. Så idag får jag njuta.
Så nu blir det pasta framför TV:n. Hoppas det är Qi nu.
2) Igår ringde Jocke K och sa att min stol är -- lika mysteriskt som den försvann -- uppdyken. Han såg den i källaren i kyrkan igår morse. Tänkbar teori: Någon av de äldre tempelmissionärerna, som inte har fått vartenda ord översatt för sig och därför inte förstått att stolen efterlysts i två månader, har lånat hem den för att de har haft typ ont i ryggen och tyckt att stolen var käck? Men det är en sak att låna hem t ex en psalmbok, som det finns hundra av, och en annan att låna hem en specialstol, som det bara finns en av. Men om de såg den i källaren kanske de inte trodde att den används varje söndag. Men hur som helst är jag suuuuuperglad. Det gör stor stor skillnad på om jag orkar gå till kyrkan eller inte att jag får sitta/ligga i den stolen istället för sitta på en vanlig stol/bänk. Har haft två eller tre söndagar hemma på raken, inte kul.
Förresten mår jag inte så dåligt idag. Fick migrän igår, ovanpå allt. Det var visst rekord för årstiden i vädertryck. Sånt märks. Men idag känns huvudet alldeles tomt, som det ska. Och om jag har gått över gränsen för vad jag orkar fast bara lite, kommer effekterna med en gång, och igår tog jag i lite för häftigt, så då mår jag OK idag men imorgon kommer det. Så idag får jag njuta.
Så nu blir det pasta framför TV:n. Hoppas det är Qi nu.
Färger
Jag börjar -- av födsel och ohejdad vana -- vilja ändra nåt hemma. Vill inte ha färger längre, orkar liksom inte med något högenergiskt, inte ens några kuddar i soffan, utan vill bara ha det milt och lugnt. Det har jag i alla fall inbillat mig på sistone.
Och tester på Internet, det vet vi ju att de alltid har rätt! Härom dagen gjorde jag nåt test på telefonen i sängen, och har ingen aning om var det var, men jag fick fem färger som "svar" och när jag klickade på den jag tyckte bäst om kom det upp en färgskala som består av beige, grå och vintervit. Precis som jag vill ha det hemma just nu. Mer grå, mindre beige.
Och det här testet gjorde jag nyss, och fick i princip samma resultat. Det här är två av förslagsbilderna. Och färgerna är ljuvliga. Jag blir alldeles lugn. Jag som alltid varit en starka-färger-människa. Jag gillar fortfarande färger på kläder, men inte hemma. Tror det är för att jag vill, som Dorro kallar det, skala -- skala av, skala ner, lugna ner. Världen måste snurra långsammare om jag ska kunna hänga med. Så då börjar jag med att snurra långsamt hemma. (Se det framför er om ni vill fnissa lite.)
Och tester på Internet, det vet vi ju att de alltid har rätt! Härom dagen gjorde jag nåt test på telefonen i sängen, och har ingen aning om var det var, men jag fick fem färger som "svar" och när jag klickade på den jag tyckte bäst om kom det upp en färgskala som består av beige, grå och vintervit. Precis som jag vill ha det hemma just nu. Mer grå, mindre beige.
Och det här testet gjorde jag nyss, och fick i princip samma resultat. Det här är två av förslagsbilderna. Och färgerna är ljuvliga. Jag blir alldeles lugn. Jag som alltid varit en starka-färger-människa. Jag gillar fortfarande färger på kläder, men inte hemma. Tror det är för att jag vill, som Dorro kallar det, skala -- skala av, skala ner, lugna ner. Världen måste snurra långsammare om jag ska kunna hänga med. Så då börjar jag med att snurra långsamt hemma. (Se det framför er om ni vill fnissa lite.)
Modellbarn
Det går nåt värdelöst program på TV om mammor som försöker få sina barn till modeller. "Värdelöst" sa jag innan jag hade sett mer än vinjetten, men nu i veckan såg jag ett helt avsnitt.
Marcus Birro har skrivit att det är barnmisshandel. Han brukar vara vettig, men på sistone verkar han ha blivit mer och mer överpassionerad om saker. Om man uttrycker sig för emotionellt tenderar man att inte tas på allvar i debatter. Det vore jättesynd om Birros i många fall sunda åsikter försvann på grund av hans italienska (?) uttryckssätt och graden av upprördhet.
Själv tycker jag det är värre att flickorna fostras av sina mammor, för mammorna verkar rätt rudis allihopa (eller så är det så man gör TV nuförtiden). Tjejerna kommer ju att bli som sina mammor, och det tycker jag är värre än att de fotas. Ingen speciell pun intended, men det blev visst en ändå.
Dessutom, vad är det för skillnad på tjejerna i svenska TV-såpan, mammor och flickor, och Cindy Crawford, vars 10-åriga dotter Kaia Gerber just debuterat som modell för Versace. Döm själva, jag tycker inte det ser ut som ett barn. Men det har jag inte hört nån mediestorm om.
Däremot, och som det borde bli mediestorm om, har hon strumpor i sandalerna. Hjälp!
Marcus Birro har skrivit att det är barnmisshandel. Han brukar vara vettig, men på sistone verkar han ha blivit mer och mer överpassionerad om saker. Om man uttrycker sig för emotionellt tenderar man att inte tas på allvar i debatter. Det vore jättesynd om Birros i många fall sunda åsikter försvann på grund av hans italienska (?) uttryckssätt och graden av upprördhet.
Själv tycker jag det är värre att flickorna fostras av sina mammor, för mammorna verkar rätt rudis allihopa (eller så är det så man gör TV nuförtiden). Tjejerna kommer ju att bli som sina mammor, och det tycker jag är värre än att de fotas. Ingen speciell pun intended, men det blev visst en ändå.
Dessutom, vad är det för skillnad på tjejerna i svenska TV-såpan, mammor och flickor, och Cindy Crawford, vars 10-åriga dotter Kaia Gerber just debuterat som modell för Versace. Döm själva, jag tycker inte det ser ut som ett barn. Men det har jag inte hört nån mediestorm om.
Däremot, och som det borde bli mediestorm om, har hon strumpor i sandalerna. Hjälp!
Vad är det med S?
Mikael roar mig här hemma med att emellanåt häva ur sig ett helt random ord. Ofta börjar det på s, och är ofta flerstavigt.
Härom dagen hade han varit och spelat in två översättningar och satt där i tolkrummet med de vanliga kollegerna CGE och GW. Och, nu kommer det, jag fnissar vilt när jag tänker på det, så säger han: "Och när jag satt där kunde jag inte låta bli att undslippa ett litet 'sätesbjudning'". Blickarna han fick från de andra måste ha varit rätt gulliga -- oförstående. I kubik.
Han roar mig, mannen.
Härom dagen hade han varit och spelat in två översättningar och satt där i tolkrummet med de vanliga kollegerna CGE och GW. Och, nu kommer det, jag fnissar vilt när jag tänker på det, så säger han: "Och när jag satt där kunde jag inte låta bli att undslippa ett litet 'sätesbjudning'". Blickarna han fick från de andra måste ha varit rätt gulliga -- oförstående. I kubik.
Han roar mig, mannen.
Världens bästa Mikael 52 år
Ja, jag vet, det var igår, men då hade jag fullt upp med att göra min man lycklig. Jag avslutade dagen med att torka av köksbänken, och han blev helt till sig: Du har gjort disken!!!!! Ni förstår vilken usel hemmafru jag har nödgats bli.
Mikael är annars bäst i världen, det är ju ingen nyhet. Vi får det liksom bättre och bättre hela tiden. Det är som när jag flyttade till Dragspelsgatan i Frölunda, och gick över berget bakom huset till kyrkan. I början gick jag lite här och var, på olika ställen varje gång, eftersom det inte fanns någon stig. Men efter ett tag hade jag lärt mig var det var lättast att gå med kjol och högklackat, och hamnade på exakt samma, egna stig varje söndag. Mikael och jag har också börjat hitta vår stig.
Idag har M varit borta några timmar idag, vid flera tillfällen. Första gången han gick hemifrån låg jag fortfarande och sov, men då kom hunden och lade sig hos mig i sängen. Lite blygt kom hon som för att fråga, han har gått, får jag vara med dig? Andra gången han gick hemifrån låg hon en meter från ytterdörren och bara längtade efter honom. Hon lät sig gosas med ett tag och satt på stolen bredvid mig också, men sen gick hon tillbaka till sin plats vid ytterdörren. Det är nåt med Mikael och hundar. Kanske de älskar honom för att de tycker så mycket om att gå ute, och det får de ju med honom. Pappa blev ju bästis med Blighty Klarin av samma anledning.
P.S. Nu har jag utfört ett matmässigt experiment. Jag har ätit pesto ur en nyöppnad burk. Vi får se om jag får sån där pestomun eller vad det hette -- att man efter att ha ätit pesto får en äcklig metallisk smak i munnen och som varar cirka en vecka. Det har jag fått de tre senaste gångerna jag har ätit pesto. En rätt otrevlig upplevelse annars. Men nu var det en oöppnad burk och inget utgånget datum eller för gammal ost eller ruttnade pinjenötter. Så detta känns som det ultimata testet. Tur att jag inte är galen i pesto. Jag kan överleva att stryka det från min repertoar.
Och apropå repertoar, jag tycker det är superskönt att de där två fredagarna med auditions på The Voice är över, så att vi förhoppningsvis får se Ninni sjunga och gå vidare nu :)
Mikael är annars bäst i världen, det är ju ingen nyhet. Vi får det liksom bättre och bättre hela tiden. Det är som när jag flyttade till Dragspelsgatan i Frölunda, och gick över berget bakom huset till kyrkan. I början gick jag lite här och var, på olika ställen varje gång, eftersom det inte fanns någon stig. Men efter ett tag hade jag lärt mig var det var lättast att gå med kjol och högklackat, och hamnade på exakt samma, egna stig varje söndag. Mikael och jag har också börjat hitta vår stig.
Idag har M varit borta några timmar idag, vid flera tillfällen. Första gången han gick hemifrån låg jag fortfarande och sov, men då kom hunden och lade sig hos mig i sängen. Lite blygt kom hon som för att fråga, han har gått, får jag vara med dig? Andra gången han gick hemifrån låg hon en meter från ytterdörren och bara längtade efter honom. Hon lät sig gosas med ett tag och satt på stolen bredvid mig också, men sen gick hon tillbaka till sin plats vid ytterdörren. Det är nåt med Mikael och hundar. Kanske de älskar honom för att de tycker så mycket om att gå ute, och det får de ju med honom. Pappa blev ju bästis med Blighty Klarin av samma anledning.Och apropå repertoar, jag tycker det är superskönt att de där två fredagarna med auditions på The Voice är över, så att vi förhoppningsvis får se Ninni sjunga och gå vidare nu :)
Är jag lite sen?
Jag hade gammalrosa, spets och ljusblåblommigt i min första etta i Frölunda nån gång på 90-talets början.
Nästa lägenhet var i beige, grönt och vinrött och allt gärna Laura Ashley. Typ 1998.
Sen var jag lite mer varierad och hade en beige vinkelsoffa för att kunna byta färger precis hur jag ville. Men fortfarande var det triaden marin, vin och grön som rådde.
Sen var det beige, guld och marin, och mörkt trä, 2008.
Sen beige med inslag av cerise och lime. Så ser det ut nu.
Men egentligen vill jag ha det gustavianskt grått (kolla det här bildspelet i DN!). Kanske är den stilen lite för krävande för en liten lägenhet.
Skulle faktiskt gärna ha ett soffbord av vitmenade EUR-pallar, men med lite svängda ben i stål. Och ett lammskinn på soffan. En grå soffa. Och alla bokhyllorna skulle vara vita, och hälften så fulla som idag. Men inte bara modernt och "rufft" utan med tydliga spår av det gustavianska, men inte i överkant så man blir kräksbenägen. Det får liksom inte vara för fint, för flådigt. Eller för rufft. (I can't believe I just used that word!!)
"Här rivs för att få luft och ljus!"
P.S. Rubriken syftar på att jag verkar byta inredningssmak. Är det för att jag faktiskt gillar variation så mycket, eller att jag inte riktigt "hittat hem" än (Våååååge)?
Nästa lägenhet var i beige, grönt och vinrött och allt gärna Laura Ashley. Typ 1998.
Sen var jag lite mer varierad och hade en beige vinkelsoffa för att kunna byta färger precis hur jag ville. Men fortfarande var det triaden marin, vin och grön som rådde.
Sen var det beige, guld och marin, och mörkt trä, 2008.
Sen beige med inslag av cerise och lime. Så ser det ut nu.
Men egentligen vill jag ha det gustavianskt grått (kolla det här bildspelet i DN!). Kanske är den stilen lite för krävande för en liten lägenhet.
Skulle faktiskt gärna ha ett soffbord av vitmenade EUR-pallar, men med lite svängda ben i stål. Och ett lammskinn på soffan. En grå soffa. Och alla bokhyllorna skulle vara vita, och hälften så fulla som idag. Men inte bara modernt och "rufft" utan med tydliga spår av det gustavianska, men inte i överkant så man blir kräksbenägen. Det får liksom inte vara för fint, för flådigt. Eller för rufft. (I can't believe I just used that word!!)
"Här rivs för att få luft och ljus!"
P.S. Rubriken syftar på att jag verkar byta inredningssmak. Är det för att jag faktiskt gillar variation så mycket, eller att jag inte riktigt "hittat hem" än (Våååååge)?
Kom nyss på...
... att jag har gjort bort mig rejält. Okej, kanske inte gjort bort, och kanske inte rejält. Men pinsamt nog har jag:
stavat smash med sch i en kommentar på Gnilschens blogg. Ni fattar vad pinsamt!
Det kostar på att vara mänsklig.
stavat smash med sch i en kommentar på Gnilschens blogg. Ni fattar vad pinsamt!
Det kostar på att vara mänsklig.
Romney
Den största kritiken mot Presidentkandidat Mitt Romney verkar vara:
1) Han är mormon
2) Han vänder kappan efter vinden, politiskt
Som vanligt har jag åsikter om det.
1) Det påstås att det religiösa drevet gick redan när JFK skulle bli den förste katolske presidenten. Men det var ju för länge sen, typ när svarta fick sitta bak i bussen. Det är väl ingen i dagens samhälle som skulle håna en judisk presidentkandidat till exempel? Eller en svart, eller en kvinna? Men att nån är mormon -- en helt normal kristen kyrka dessutom, märker de som känner någon som är medlem och inte bara läser på om mormoner som f*an läser bibeln -- har tydligen med hans politik att göra. Vansinne. Att katoliker tror att nattvardens bröd och vin faktiskt BLIR Kristi kropp tycker jag är en svårförståelig lära. Nu vet jag inte ens om det är någon av kandidaterna som är katolik, men det skulle media inte driva med. Vilket är helt rätt, för det har inte med saken att göra. Romneys privata religion är inte samma sak som hans offentliga politik. Borde vara så självklart, så länge ens privata religion inte i hemlighet går ut på att planeten Zork ska få herravälde över jorden.
2) Kappvändare. Minns fortfarande Maud Olofsson i Skavlans fåtölj: Att vara framgångsrik politiker innebär att kunna kompromissa. Den som bara ropar: Så här tycker jag, och jag kommer aldrig att ändra mig, kommer inte att åstadkomma något i samhället. Massachusetts är en högst liberal stat, och för att styra den som medborgarna vill måste man sköta saker rätt liberalt. Att han nu visar sig vara mer konservativ än så, tycker jag inte är konstigt. Det är som en VD som inte sköter ett bolag i kris på samma sätt som ett bolag på plus.
Alltså, jag är inte så insatt och så smart (jo, rätt så), men det här är inte hjärnkirurgi. Är media en skock får som rapar upp vad nån annan tjatar om så att man "är med", utan att tänka efter själv? Vem som helst borde väl komma på ovanstående?
1) Han är mormon
2) Han vänder kappan efter vinden, politiskt
Som vanligt har jag åsikter om det.
1) Det påstås att det religiösa drevet gick redan när JFK skulle bli den förste katolske presidenten. Men det var ju för länge sen, typ när svarta fick sitta bak i bussen. Det är väl ingen i dagens samhälle som skulle håna en judisk presidentkandidat till exempel? Eller en svart, eller en kvinna? Men att nån är mormon -- en helt normal kristen kyrka dessutom, märker de som känner någon som är medlem och inte bara läser på om mormoner som f*an läser bibeln -- har tydligen med hans politik att göra. Vansinne. Att katoliker tror att nattvardens bröd och vin faktiskt BLIR Kristi kropp tycker jag är en svårförståelig lära. Nu vet jag inte ens om det är någon av kandidaterna som är katolik, men det skulle media inte driva med. Vilket är helt rätt, för det har inte med saken att göra. Romneys privata religion är inte samma sak som hans offentliga politik. Borde vara så självklart, så länge ens privata religion inte i hemlighet går ut på att planeten Zork ska få herravälde över jorden.
2) Kappvändare. Minns fortfarande Maud Olofsson i Skavlans fåtölj: Att vara framgångsrik politiker innebär att kunna kompromissa. Den som bara ropar: Så här tycker jag, och jag kommer aldrig att ändra mig, kommer inte att åstadkomma något i samhället. Massachusetts är en högst liberal stat, och för att styra den som medborgarna vill måste man sköta saker rätt liberalt. Att han nu visar sig vara mer konservativ än så, tycker jag inte är konstigt. Det är som en VD som inte sköter ett bolag i kris på samma sätt som ett bolag på plus.
Alltså, jag är inte så insatt och så smart (jo, rätt så), men det här är inte hjärnkirurgi. Är media en skock får som rapar upp vad nån annan tjatar om så att man "är med", utan att tänka efter själv? Vem som helst borde väl komma på ovanstående?
Vad har han med saken att göra???
Vad har Gud och Jesus med saken att göra? Beroende på vem man är, får man olika svar. Läste i morse om Anna, en humanist: "I Uganda såg jag sju döda spädbarn ligga i handfatet på patienttoaletten, de hade avlidit därför att vården är så bristfällig där. Var fanns Gud då? Borde inte Gud finnas i de situationer där människor har det svårast?"
Jag förstår hennes fråga, även om jag ger ett annat svar. Gud finns som allra närmast i situationer där människor har det svårast, men han ingriper inte alltid i de situationerna:
Den största orsaken till olyckor, katastrofer och elände är inte att Gud har valt att sitta med ryggen åt sin värld och sina barn, utan att han har gett oss frihet att handla, självbestämmanderätt om man så vill. Därför gör människan ibland rätt usla val som också drabbar oskyldiga, och ibland är det bara så att tingens ofullkomlighet eller naturens kynne drabbar oss.
Och det där med att Gud ingriper kan man ju också se så här. Med ironi blir det så tydligt:
Flera av presidentkandidaterna, både i år och under andra valkampanjer, har hävdat att Gud har sagt till dem att de ska satsa på att bli president. Så här svarade någon på det:
"God could not be reached for comment by press time, because, a spokesman says, he was helping a baseball player hit a game-winning home run, giving an old churchgoing lady the winning lottery numbers, making sure that a plane made it through the turbulence okay, helping someone survive a heart attack, and also, just for fun, creating a new animal that's like a cross between a leopard and an alligator."(Källa)
För kanske två veckor sen läste jag om nån av kandidaterna som hade problem och till slut hoppade av (det torde ha varit Herman Cain, men jag är inte säker). Hur klarar du av allt? var journalistens ungefärliga fråga, och svaret blev, lika ungefärligt: Jag har Gud med mig.
Det har han INTE. Inte nåt särskilt beskydd som presidentkandidat i alla fall.
Jag är ju mormon, precis som Mitt Romney, som kanske blir USA:s nästa president till och med. Så man får gott anse mig religiös. Men stat och kyrka, eller politik och religion, har INGET med varandra att göra! Jag tycker det är vansinne att någon särskild presidentkandidat ska hänvisa till att Gud har hjälpt honom i hans kampanj. För betyder inte det att man säger att Gud har ignorerat alla de andra? Och är då din tro så mycket bättre, är det därför just du har fått hjälpen? Nej, såvida inte en Hitler försöker bli ledare för att begå onda brott -- eller ens då; folk får ju använda huvudet när de röstar -- så väljer Gud inte ut vissa politiker och stöder dem och tvärtom. Som troende ser jag det som helt befängt. Det är väl det svenska i mig, det att stat och kyrka inte hör ihop. Men är de inte ännu mer noga med det i USA? Det var ju liksom hela anledningen till att själva landet blev till.
Hur som helst. Lillnisse i USA, Gud har inte hjälpt dig i presidentkampanjen. Men du får gärna känna att du tror på Gud, att han är god och att han älskar dig som en far och vill ditt bästa. Du får till och med gärna ha erfarit den kärleken manifesterad i ditt eget liv. Men Gud styr inte presidentkampanjen.
Jag förstår hennes fråga, även om jag ger ett annat svar. Gud finns som allra närmast i situationer där människor har det svårast, men han ingriper inte alltid i de situationerna:
Den största orsaken till olyckor, katastrofer och elände är inte att Gud har valt att sitta med ryggen åt sin värld och sina barn, utan att han har gett oss frihet att handla, självbestämmanderätt om man så vill. Därför gör människan ibland rätt usla val som också drabbar oskyldiga, och ibland är det bara så att tingens ofullkomlighet eller naturens kynne drabbar oss.
Och det där med att Gud ingriper kan man ju också se så här. Med ironi blir det så tydligt:
 |
| Källa |
"God could not be reached for comment by press time, because, a spokesman says, he was helping a baseball player hit a game-winning home run, giving an old churchgoing lady the winning lottery numbers, making sure that a plane made it through the turbulence okay, helping someone survive a heart attack, and also, just for fun, creating a new animal that's like a cross between a leopard and an alligator."(Källa)
Hur går detta ihop? Jag har själv känt Guds ledning i mitt liv. Är det bara påhitt? Inbillning?
Så här tror jag.
Jag tror INTE att Gud har något intresse av att påverka vilken sorts ris jag köper, eller om jag köper det på Ica eller Hemköp.
Jag tror att presidentkandidaterna kan ha känt NÅT, men inte att det de kände som ett budskap från Gud var: DU ska bli president, jag stödjer dig som USA:s framtida president.
Jag tror att de kan ha haft ett eget intresse av en politisk karriär, inte nödvändigtvis en önskan efter makt och status, även om jag inte utesluter det. De kan ha velat vara med och påverka världen på ett större plan. De kan ha kommit fram till att presidentfåtöljen skulle kunna passa dem, och de den. Gud kanske sa: Sure. Sure som i "Prova du. Du skulle säkert kunna göra något gott för världen." Precis som en ganska stor skara människor skulle kunna, backade av rätt mängd pengar, för så funkar ju delvis det amerikanska presidentvalsystemet.
Det har han INTE. Inte nåt särskilt beskydd som presidentkandidat i alla fall.
Jag är ju mormon, precis som Mitt Romney, som kanske blir USA:s nästa president till och med. Så man får gott anse mig religiös. Men stat och kyrka, eller politik och religion, har INGET med varandra att göra! Jag tycker det är vansinne att någon särskild presidentkandidat ska hänvisa till att Gud har hjälpt honom i hans kampanj. För betyder inte det att man säger att Gud har ignorerat alla de andra? Och är då din tro så mycket bättre, är det därför just du har fått hjälpen? Nej, såvida inte en Hitler försöker bli ledare för att begå onda brott -- eller ens då; folk får ju använda huvudet när de röstar -- så väljer Gud inte ut vissa politiker och stöder dem och tvärtom. Som troende ser jag det som helt befängt. Det är väl det svenska i mig, det att stat och kyrka inte hör ihop. Men är de inte ännu mer noga med det i USA? Det var ju liksom hela anledningen till att själva landet blev till.
Hur som helst. Lillnisse i USA, Gud har inte hjälpt dig i presidentkampanjen. Men du får gärna känna att du tror på Gud, att han är god och att han älskar dig som en far och vill ditt bästa. Du får till och med gärna ha erfarit den kärleken manifesterad i ditt eget liv. Men Gud styr inte presidentkampanjen.
Present till Mikael
Jag vet att man inte kan ge sin man världens vackraste plåtaskar till tvättmedel på hans 52-årsdag, men han förtjänar dem. Eller så är det jag som förtjänar dem och jag fyller inte år på ett halvår. Jag skulle inte alls bli förnärmad om jag inte fick rosor och choklad 14 februari utan två plåtaskar till tvättmedel från Dixie istället, en till vittvättmedel och en till color. Endast 249:- styck. Ett fynd.
Äsch, vems leg am I pulling? 500 spänn för nåt att att förvara tvättmedel i? När folk svälter???
På årets deppigaste dag
(Alltså jag är inte särskilt deppig idag, men det sägs att det här är årets allmänt sett deppigaste dag. Jag sov många timmar så jag är rätt OK till lynnet. Orkar inte laga middag, men det har vi lösningar på. Finns typ nio burkar soppa till Mikael i skafferiet. Han älskar dem! Jag kan alltid äta mackor.)
Men var var jag? Jo, hittade följande på Goodreads på twitter. Smartaste på länge:
"She refused to be bored chiefly because she wasn't boring."
Men var var jag? Jo, hittade följande på Goodreads på twitter. Smartaste på länge:
"She refused to be bored chiefly because she wasn't boring."
En halv kortlek med dåliga skämt
Alla är Vågeskämt. Det är nästan så jag måste be om mer än ursäkt för detta...
1. The fattest knight at
King Arthur's Round Table was Sir Cumference.
He acquired his size from too much pi.
2. I thought I saw an eye doctor on an Alaskan island.
It turned out to be an optical Aleutian.
3. She was only a whiskey maker, but he loved her still.
4. A rubber band pistol was confiscated from algebra class,
because it was a weapon of math disruption.
5. No matter how much you push the envelope, it'll still be stationery.
6. A dog gave birth to puppies near the road . . . and was cited for
littering.
7. A grenade thrown into a kitchen in France would result in Linoleum
Blownapart.
8. Two silk worms had a race. They ended up in a tie.
9. A hole has been found in the nudist camp wall. The police are looking
into it.
10. Time flies like an arrow. Fruit flies like a banana.
11. Atheism is a non-prophet organization.
12. Two hats were hanging on a hat rack in the hallway.
One hat said to the other: 'You stay here; I'll go on a head.'
13. I wondered why the baseball kept getting bigger.
Then it hit me.
14. A sign on the lawn at a drug rehab center said: 'Keep off the Grass.'
15. The midget fortune-teller who escaped from prison was a small medium
at large.
16. The soldier who survived mustard gas and pepper spray is now a
seasoned veteran.
17. A backward poet writes inverse.
18. In a democracy it's your vote that counts.
In feudalism it's your count that votes.
He acquired his size from too much pi.
2. I thought I saw an eye doctor on an Alaskan island.
It turned out to be an optical Aleutian.
3. She was only a whiskey maker, but he loved her still.
4. A rubber band pistol was confiscated from algebra class,
because it was a weapon of math disruption.
5. No matter how much you push the envelope, it'll still be stationery.
6. A dog gave birth to puppies near the road . . . and was cited for
littering.
7. A grenade thrown into a kitchen in France would result in Linoleum
Blownapart.
8. Two silk worms had a race. They ended up in a tie.
9. A hole has been found in the nudist camp wall. The police are looking
into it.
10. Time flies like an arrow. Fruit flies like a banana.
11. Atheism is a non-prophet organization.
12. Two hats were hanging on a hat rack in the hallway.
One hat said to the other: 'You stay here; I'll go on a head.'
13. I wondered why the baseball kept getting bigger.
Then it hit me.
14. A sign on the lawn at a drug rehab center said: 'Keep off the Grass.'
15. The midget fortune-teller who escaped from prison was a small medium
at large.
16. The soldier who survived mustard gas and pepper spray is now a
seasoned veteran.
17. A backward poet writes inverse.
18. In a democracy it's your vote that counts.
In feudalism it's your count that votes.
19. When cannibals ate a
missionary, they got a taste of religion.
20. If you jumped off the
bridge in Paris, you'd be in Seine.
21. A vulture boards an airplane, carrying two dead raccoons.
The stewardess looks at him and says, 'I'm sorry, sir, only one carrion
allowed per passenger.'
22. Two fish swim into a concrete wall.
One turns to the other and says 'Dam!'
23. Two Eskimos sitting in a kayak were chilly, so they lit a fire in the
craft. Unsurprisingly it sank, proving once again that you can't have your
21. A vulture boards an airplane, carrying two dead raccoons.
The stewardess looks at him and says, 'I'm sorry, sir, only one carrion
allowed per passenger.'
22. Two fish swim into a concrete wall.
One turns to the other and says 'Dam!'
23. Two Eskimos sitting in a kayak were chilly, so they lit a fire in the
craft. Unsurprisingly it sank, proving once again that you can't have your
Kayak and heat it too.
24. Two hydrogen atoms meet. One says, 'I've lost my electron.'
The other says 'Are you sure?'
The first replies, 'Yes, I'm positive.'
25. Did you hear about the Buddhist who refused Novocain during a root
canal?
His goal: transcend dental medication.
26. There was the person who sent ten puns to friends,
with the hope that at least one of the puns would make them laugh.
No pun in ten did.
24. Two hydrogen atoms meet. One says, 'I've lost my electron.'
The other says 'Are you sure?'
The first replies, 'Yes, I'm positive.'
25. Did you hear about the Buddhist who refused Novocain during a root
canal?
His goal: transcend dental medication.
26. There was the person who sent ten puns to friends,
with the hope that at least one of the puns would make them laugh.
No pun in ten did.
Rik eller inte?
Jag tänker ibland på hur olika betydelser vi alla lägger i orden rik och fattig. Mikael och jag känner daglig tacksamhet för att vi har tak över huvudet (som inte ens läcker!) och fullt med mat i skåpen. Vi kan till och med äta olika mat varje dag. Robs son åt ris och banan varje dag i ett år när han var på mission i Kenya. Det sätter liksom saker i perspektiv. Så visst är vi rika. Enormt rika.
Dessutom har vi lägenheten full med prylar. Lite väl full, men sånt är livet. Vi rensar pö om pö, och jag är inget energiknippe, så det tar sin tid. Men vi har korsordstidningar, böcker, spel, till och med saker som inte ens är nyttiga utan bara vackra. Och till råga på allt, rostfria hushållsapparater. En dusch med bra sprutt. Och så mycket kläder i garderoben att man måste sortera bort dem som inte är i säsong för att få plats. I alla fall jag. Och ändå får de inte riktigt plats. Riiiiiiiiiiiiika!
Men samtidigt är vi ganska fattiga med svenska mått mätt. Båt och sommarstuga drömmer vi inte ens om. Bil, ja, jag ska inte säga nåt illa om Forden, den har tjänat oss väl, medan den gick av sig själv. Vi har också ganska små inkomster jämfört med en del, och jämfört med oss själva förr också, för den delen.
Men ändå är vi så innerligt rika. Staten har GETT mig en elrullstol. Den har ersatt mina ben. Jag kan posta brev själv (det har jag gjort idag -- och Ellen, paketet var så tjockt att det tog fem minuter av hårt pushande att få in det genom hålet -- allt helt tvärtom mot en förlossning). Jag får pengar varje månad för att vara sjuk. Staten har medkänsla med mig, som inte kan själv. Det är en rikedom som man ska vara tacksam för. (Och den som missbrukar den skjuter jag i foten!) Jag har tillgång till läkare och en uppsjö av mediciner, allt till det numera lite höjda men ändå facila priset av 3 100:- om året. Visserligen kan ingen bota mig, men det är ett senare problem. Hade jag bott nånstans i Afrika där jag varit tvungen att gå en mil för att hämta vatten varje dag, hade jag varit död. Och Mikael också, som behöver insulin.
Vi lever. Vi har det bra. Vi är så rika. Rikt välsignade. Dues where dues are due.
Dessutom har vi lägenheten full med prylar. Lite väl full, men sånt är livet. Vi rensar pö om pö, och jag är inget energiknippe, så det tar sin tid. Men vi har korsordstidningar, böcker, spel, till och med saker som inte ens är nyttiga utan bara vackra. Och till råga på allt, rostfria hushållsapparater. En dusch med bra sprutt. Och så mycket kläder i garderoben att man måste sortera bort dem som inte är i säsong för att få plats. I alla fall jag. Och ändå får de inte riktigt plats. Riiiiiiiiiiiiika!
Men samtidigt är vi ganska fattiga med svenska mått mätt. Båt och sommarstuga drömmer vi inte ens om. Bil, ja, jag ska inte säga nåt illa om Forden, den har tjänat oss väl, medan den gick av sig själv. Vi har också ganska små inkomster jämfört med en del, och jämfört med oss själva förr också, för den delen.
Men ändå är vi så innerligt rika. Staten har GETT mig en elrullstol. Den har ersatt mina ben. Jag kan posta brev själv (det har jag gjort idag -- och Ellen, paketet var så tjockt att det tog fem minuter av hårt pushande att få in det genom hålet -- allt helt tvärtom mot en förlossning). Jag får pengar varje månad för att vara sjuk. Staten har medkänsla med mig, som inte kan själv. Det är en rikedom som man ska vara tacksam för. (Och den som missbrukar den skjuter jag i foten!) Jag har tillgång till läkare och en uppsjö av mediciner, allt till det numera lite höjda men ändå facila priset av 3 100:- om året. Visserligen kan ingen bota mig, men det är ett senare problem. Hade jag bott nånstans i Afrika där jag varit tvungen att gå en mil för att hämta vatten varje dag, hade jag varit död. Och Mikael också, som behöver insulin.
Vi lever. Vi har det bra. Vi är så rika. Rikt välsignade. Dues where dues are due.
Glädjetårar
Såg delvis på nån romantisk film medan jag målade naglarna. Den hette nog Tidsresenärens fru. Utan att bli långrandig dog en kvinnas man alltför ung. Jag grät lite. Men glädjetårar. En tanke slog mig nämligen, eller om det var ångorna: Om Mikael dog imorgon skulle vårt liv tillsammans ändå ha varit det bästa som hänt mig. Visserligen vill jag inte nöja mig med två år som gifta, men om vi så hade varit gifta bara en dag, så hade det varit det bästa i livet.
Känner mig lite skyldig som har en så fin familj, och goda vänner, som har ställt upp för mig rent fysiskt under dessa många år av sjukdom, samt lyssnat på evigt tjöt om grumstickor och andra felaktiga idéer. Just det, tappade tråden. Skyldig för att Mikael med en sekund av sin existens kan komma på första plats i mitt liv, när de mina gjort och betytt -- BETYDER -- så mycket för mig. Men jag antar att det är så när den Stora Kärleken drabbar en.
I mitt liv kom Kärleken inte en dag för sent, men inte en dag för tidigt heller. Allt blev så bra för just mig. Jag tror verkligen att Gud inte glömmer sina barn och att det blir bättre om man försöker följa hans agenda snarare än sin egen. Och om man sen smetar på lite tålamod på toppen, så får man en finfin bakelse, som smakar ljuvligare än allt man tidigare smakat. Man är inte mindre värd om man får vänta lite. Och i ett evigt, gudomligt perspektiv är vad vi upplever som lång väntan ändå inte mer än typ tre minuter. Tre minuter?! Man hinner ju knappt kissa på tre minuter.
Känner mig lite skyldig som har en så fin familj, och goda vänner, som har ställt upp för mig rent fysiskt under dessa många år av sjukdom, samt lyssnat på evigt tjöt om grumstickor och andra felaktiga idéer. Just det, tappade tråden. Skyldig för att Mikael med en sekund av sin existens kan komma på första plats i mitt liv, när de mina gjort och betytt -- BETYDER -- så mycket för mig. Men jag antar att det är så när den Stora Kärleken drabbar en.
I mitt liv kom Kärleken inte en dag för sent, men inte en dag för tidigt heller. Allt blev så bra för just mig. Jag tror verkligen att Gud inte glömmer sina barn och att det blir bättre om man försöker följa hans agenda snarare än sin egen. Och om man sen smetar på lite tålamod på toppen, så får man en finfin bakelse, som smakar ljuvligare än allt man tidigare smakat. Man är inte mindre värd om man får vänta lite. Och i ett evigt, gudomligt perspektiv är vad vi upplever som lång väntan ändå inte mer än typ tre minuter. Tre minuter?! Man hinner ju knappt kissa på tre minuter.
Den där hunden
Vi har inte haft hunden sen i torsdags kväll. Då var hon helt tokig, jätteleksugen, och jag var inte riktigt medveten om hur lätt hon är så jag råkade sprätta iväg henne över köksgolvet som en vante en meter eller två. Men hon ville fortsätta leka, så hon blev inte skrämd i alla fall. Sen när jag råkade köra in min nagel i hennes framtänder tyckte jag det räckte. Vill inte ha sönder henne! Men nu saknar jag henne i alla fall. Man behöver inte ha varmvattenflaska med henne i huset!
Mikael och jag har innerst inne länge velat ha hund, men inte velat ha de förpliktelser som följer med en hund -- gå ut morgon, middag, kväll (nu tar Mikael bara middagsturen och det är perfekt), mat-, försäkrings-/veterniärkostnader mm. Och alltid behöva ha hundvakt om man ska nånstans osv. Men hittills verkar det här vara den perfekta kompromissen. Måste komma ihåg att ta ett kort på henne. Hon är en liten hund (fråga mig inte om vilket märke hon är, "liten" vet jag bara) men inte som en sån där skämthund/långbent råtta som Paris Hiltons hund är. Hon ser ut som en riktig hund, fast hon är liten. Och hon luktar bara lite, lite hund. Släpper i princip inga hår alls (vi hari nte sett några i alla fall). Är supertrevlig till sin personlighet och inte farlig alls (fråga min hundfobiska mamma!). Det sägs att små hundar lätt kan bli lite argsinta, men hon är jättemjuk till sin läggning. Behöver inte hävda sig eller nåt sånt.
Pappa föreslog att jag skulle ta med henne på en tur i kometen, men jag tror vi måste vänta på bättre väder. Hon fryser lätt.
Måste sätta in ett kort på henne.
O hjälp. Jag börjar bli som en gammal tant, som ska ta fram och visa foton på barnbarnen för alla, vare sig de vill eller inte. Ni kan ju söka på Neo, Mia och Bella i den här bloggen om ni vill se världens sötaste barn. Världens sötaste hund finns inte här än. Men snart!
(P.S. Höll på att tagga inlägget Familjen. Hon är ju vårt fosterbarn! Vanna heter hon, det vet ni va? Nä, nu lovar jag att jag ska sluta. För den här gången.)
Skrattmusklerna har nästan träningsvärk
Mikael har lite svårt för namn, som en del av er känner till. Det är en väldigt speciell och avgränsad sorts afasi, tillika helt olik min afasi som drabbar allt, när som helst. Men ni har rätt, det är er han brukar kalla Nisse. Idag skulle han säga en sak och följande kom ur hans mun. Nån som fattar?
Gylfen i Venedig.
skrolla
skrolla
skrolla
skrolla
skrolla
skrolla
skrolla
skrolla
skrolla
Facit:
Oraklet i Delfi.
Jag måste medge att jag inte tog den.
Gylfen i Venedig.
skrolla
skrolla
skrolla
skrolla
skrolla
skrolla
skrolla
skrolla
skrolla
Facit:
Oraklet i Delfi.
Jag måste medge att jag inte tog den.
Veckans skratt
Läst på Facebook, publicerat med tillstånd:
Johanna Olergård tar ut alla sina hundra nagellack för att göra den stora årliga utrensningen. Efter att ha sorterat alla i färg och nogrannt valt ut favoriter lägger hon sedan tillbaka dem i burken och säger: "Mehh .. slängde jag inga nu?". Bra rensat! Haha.
Johanna Olergård tar ut alla sina hundra nagellack för att göra den stora årliga utrensningen. Efter att ha sorterat alla i färg och nogrannt valt ut favoriter lägger hon sedan tillbaka dem i burken och säger: "Mehh .. slängde jag inga nu?". Bra rensat! Haha.
Right back at ya!
Livsvisdom
Courage does not always roar. Sometimes, it is the quiet voice at the end of the day saying, "I will try again tomorrow".
Vinterdeppig? Testa detta:
1. Sluta jämföra. Alla andra är inte lyckliga, lyckade, smala, snygga, smarta, käcka. Du ser inte deras personliga depp.
2. Försök inte tvinga bort deppigheten. Den blir kanske bara starkare av kampen. Behandla den däremot vänligt, och den lugnar sig.
3. Ditt humör är som vädret. Ibland snöar det, ibland skiner solen. Vädret kommer och går, som din deppighet. Ebb och flod i livet.
4. Om du kan, var utomhus. Det är nåt särskilt med att inte ha tak emellan sig själv och naturen, luften, utomhusljuden. Det kan också funka att tröstshoppa, även om affärer teoretiskt sett är inomhus. Men att göra nåt, se nåt annat, köpa nåt fint kan hjälpa (en penna eller anteckningsbok går bra, man måste inte ha ett par Louboutin).
5. Hjälp nån som har det svårt.
6. Gör nåt kul. Deppigheten kan följa med. Den mår också bättre av glädje. Om det nu är en stund med en ny sudokutidning, stans största kanelbulle eller bollhavet på Ikea. (Jag vet att de har även en övre åldersgräns där, men det är en sån bra drömaktivitet att jag måste skriva ner den som exempel.)
7. Om ni kan, gosa med en hund också. Det luktar lite illa efteråt om den har varit i sängen, men det är ändå trevligt.
Dessa tips, ungefär dessa i alla fall, läste jag att de bottnar i buddhistiska hälsotips. Heja buddhismen. Den om hunden lade jag till själv. Men den funkar lika bra! -- De ser väl inte hundar som mat i buddhistiska länder?! (Förlåt att jag ens skriver såna hemskheter, Stina. Självklart finns det inga länder där man äter djur.)
P.S. Just det, dessa tips påstås självklart inte bota riktig, rejäl vinterdepression. Då rekommenderar doktor Anja rejäla piller och ljusterapi. Men det var därför jag skrev vinterDEPPIG i rubriken, så man skiljer de två åt.
2. Försök inte tvinga bort deppigheten. Den blir kanske bara starkare av kampen. Behandla den däremot vänligt, och den lugnar sig.
3. Ditt humör är som vädret. Ibland snöar det, ibland skiner solen. Vädret kommer och går, som din deppighet. Ebb och flod i livet.
4. Om du kan, var utomhus. Det är nåt särskilt med att inte ha tak emellan sig själv och naturen, luften, utomhusljuden. Det kan också funka att tröstshoppa, även om affärer teoretiskt sett är inomhus. Men att göra nåt, se nåt annat, köpa nåt fint kan hjälpa (en penna eller anteckningsbok går bra, man måste inte ha ett par Louboutin).
5. Hjälp nån som har det svårt.
6. Gör nåt kul. Deppigheten kan följa med. Den mår också bättre av glädje. Om det nu är en stund med en ny sudokutidning, stans största kanelbulle eller bollhavet på Ikea. (Jag vet att de har även en övre åldersgräns där, men det är en sån bra drömaktivitet att jag måste skriva ner den som exempel.)
7. Om ni kan, gosa med en hund också. Det luktar lite illa efteråt om den har varit i sängen, men det är ändå trevligt.
Dessa tips, ungefär dessa i alla fall, läste jag att de bottnar i buddhistiska hälsotips. Heja buddhismen. Den om hunden lade jag till själv. Men den funkar lika bra! -- De ser väl inte hundar som mat i buddhistiska länder?! (Förlåt att jag ens skriver såna hemskheter, Stina. Självklart finns det inga länder där man äter djur.)
P.S. Just det, dessa tips påstås självklart inte bota riktig, rejäl vinterdepression. Då rekommenderar doktor Anja rejäla piller och ljusterapi. Men det var därför jag skrev vinterDEPPIG i rubriken, så man skiljer de två åt.
På dödens rand?
En sjuksköterska som arbetat i palliativ vård avslöjar (vilket Aftonbladet-ord!) de fem vanligaste sakerna som döende människor ångrar angående sitt liv. Ni kan läsa hela artikeln här om ni vill.
1. I wish I’d had the courage to live a life true to myself, not the life others expected of me.
2. I wish I didn’t work so hard.
3. I wish I’d had the courage to express my feelings.
4. I wish I had stayed in touch with my friends.
5. I wish that I had let myself be happier.
Tål att tänkas på.
24? Nej tack
Skummade nåt om en 55-åring som, av olika anledningar som inte är nog intressanta att ta upp här, fick ett piller som gjorde henne 24.
Vad säger ni om det?
Jag säger: ALDRIG I LIVET!!!!!!!
För det första blev jag sjuk när jag var 24, och även om de här 17 åren av stor och liten plåga har varit pestiga på sitt sätt, är jag hellre på den här sidan om dem, än på begynnelsesidan. Aldrig att jag skulle orka gå igenom allt detta en gång till. Framtidens plågor är i alla fall okända!
Men för det andra -- jag är ju inte bara min sjuka kropp -- tycker jag mycket mer om mig själv nu. Mina erfarenheter har gjort mig mer av vissa saker och mindre av andra. Och jag är inte lika rädd. Kan rycka på axlarna åt saker nu som jag tog på stort allvar när jag var 24. Hade aldrig kunnat med att åka i min komet när jag var 24. Visserligen behövde jag det inte då, men ni fattar.
Min mamma har betytt mycket för att jag inte har åldersnoja. (Ska jag verkligen säga att jag inte har åldernoja, när jag aldrig i livet skulle vilja låta mina 20 gråa hårstrån frodas, utan obarmhärtigt rycker ut dem så fort jag ser dem?!). Hon har berättat om fördelar med att bli äldre, ungefär som jag säger själv nu, att man är mindre rädd för saker, att man gillar sig själv mer, och att man inte tar allt på så blodigt allvar. Att fylla år har aldrig skrämt henne, eller mig. Det låter väl inte precis kul att bli 50 (nästa jämna, fast det är evigt lång tid kvar dit), men Mikael är ju mer än så, och honom gillar jag. Så det blir nog bra. 41, som jag är nu, är helt klart bättre än 24. Med rynkor och allt.
Vad säger ni om det?
Jag säger: ALDRIG I LIVET!!!!!!!
För det första blev jag sjuk när jag var 24, och även om de här 17 åren av stor och liten plåga har varit pestiga på sitt sätt, är jag hellre på den här sidan om dem, än på begynnelsesidan. Aldrig att jag skulle orka gå igenom allt detta en gång till. Framtidens plågor är i alla fall okända!
Men för det andra -- jag är ju inte bara min sjuka kropp -- tycker jag mycket mer om mig själv nu. Mina erfarenheter har gjort mig mer av vissa saker och mindre av andra. Och jag är inte lika rädd. Kan rycka på axlarna åt saker nu som jag tog på stort allvar när jag var 24. Hade aldrig kunnat med att åka i min komet när jag var 24. Visserligen behövde jag det inte då, men ni fattar.
Min mamma har betytt mycket för att jag inte har åldersnoja. (Ska jag verkligen säga att jag inte har åldernoja, när jag aldrig i livet skulle vilja låta mina 20 gråa hårstrån frodas, utan obarmhärtigt rycker ut dem så fort jag ser dem?!). Hon har berättat om fördelar med att bli äldre, ungefär som jag säger själv nu, att man är mindre rädd för saker, att man gillar sig själv mer, och att man inte tar allt på så blodigt allvar. Att fylla år har aldrig skrämt henne, eller mig. Det låter väl inte precis kul att bli 50 (nästa jämna, fast det är evigt lång tid kvar dit), men Mikael är ju mer än så, och honom gillar jag. Så det blir nog bra. 41, som jag är nu, är helt klart bättre än 24. Med rynkor och allt.
3 miljoner mot 8
Fotot ovan hittade jag på Beyond Sizes, en "plus-blogg". Blev rätt kär i den Barbien. Det är ju typ jag!
Jag går fortfarande omkring och tror att jag är en rätt okej pingla. Fläska på med lite smink, gärna nagellack, och fina (men inte nödvändigtvis dyra) kläder och skor och väskor och smycken/accessoarer, så kan man lura vem som helst. Hade inte haft nåt emot att väga 30 kg mindre, men så länge jag inte tittar mig i spegeln så väger jag 30 kg mindre, i min självbild! Varför känna sig fulare än man är, när man kan känna sig finare?
Idag skulle jag backa in kometen, eller rättare sagt skulle jag flytta den från mitten av hallmattan närmare kanten intill väggen. Det tog sin lilla tid och jag hade inte per automatik nån aning om vilket håll jag skulle svänga på "ratten" för att bakhjulen skulle åka närmare väggen osv, men efter en stunds långsamt trixande och efter lite körskollärarhjälp stod den bra och Mikael gav mig en komplimang. Med en gång började jag säga det ena och det andra som jag hade gjort fel. Men så stoppade jag mig själv och sa: Varför måste jag räkna upp allt jag gjorde fel, när du just har sagt att jag var duktig??? Och så gick jag in i köket och tittade, och det var verkligen en snygg parkering!
Så håll huvudet högt! Inte så näsan skrapar i taket, men högt.
Genial lösning, om jag får säga det själv
Vårt sovrum är precis på håret för litet för sängen. Den får plats, det är inte så --och sängborden också -- men man kan inte öppna och stänga dörren, för att ena sängstolpen är 1-2 cm i vägen. Vi hade beslutat oss för att göra något åt detta i år. Har INTE lust att köpa ny säng bara för en centimeter. Mikael funderade på att göra ett hörn av stolpen diamantformat istället för rätvinkligt. Men såga/slipa och måla om lät inte lockande, även om det inte var jag som skulle göra arbetet.
Men så kom JAG på den smått geniala idén att ta bort golvlisten vid huvudändan. Då skulle sängen kunna stå ända in till väggen. Skulle det göra nån skillnad? Tillräckligt? Min man fixade det igår. Och nu kan vi stänga dörren! Det gjorde gott för min sömn, kan jag lova. Och stackars Mikael behövde inte känna sig som en fånge i påbjuden timslång tystnad. Han har inte klagat, det är mest jag som har tyckt syn om honom. Att inte få göra ljud i sitt eget hus är ju snudd på misshandel. Men nu är allt fixat. Så jag är glad, nöjd, lättad och TACKSAM.
Dessutom är jag grymt glad över att jag ibland kan bidra med något. Jag glömmer så mycket, lagar aldrig mat, handlar aldrig, att det är väldigt gott för min känsla av att vi är ett team, inte en sjukling och en vårdare.
Men så kom JAG på den smått geniala idén att ta bort golvlisten vid huvudändan. Då skulle sängen kunna stå ända in till väggen. Skulle det göra nån skillnad? Tillräckligt? Min man fixade det igår. Och nu kan vi stänga dörren! Det gjorde gott för min sömn, kan jag lova. Och stackars Mikael behövde inte känna sig som en fånge i påbjuden timslång tystnad. Han har inte klagat, det är mest jag som har tyckt syn om honom. Att inte få göra ljud i sitt eget hus är ju snudd på misshandel. Men nu är allt fixat. Så jag är glad, nöjd, lättad och TACKSAM.
Dessutom är jag grymt glad över att jag ibland kan bidra med något. Jag glömmer så mycket, lagar aldrig mat, handlar aldrig, att det är väldigt gott för min känsla av att vi är ett team, inte en sjukling och en vårdare.
Good is the new black
Halvrolig video på temat Good or Bad.
Själv har jag gjort en stor god gärning idag. Så jag har fått poäng i himlen, och det kan nog behövas.
M spelade ett grävmaskinsspel på datorn härom dagen och fick 500 poäng. Dem kan man köpa nya maskiner för. Det kan han behöva, för han var tvungen att köra bulldozer jättelänge innan de lät honom gräva.
Undrar om man kan köpa nåt för sina god gärning-poäng? I så fall tar jag god natts sömn för 300 och skriker BANK på 200.
Själv har jag gjort en stor god gärning idag. Så jag har fått poäng i himlen, och det kan nog behövas.
M spelade ett grävmaskinsspel på datorn härom dagen och fick 500 poäng. Dem kan man köpa nya maskiner för. Det kan han behöva, för han var tvungen att köra bulldozer jättelänge innan de lät honom gräva.
Undrar om man kan köpa nåt för sina god gärning-poäng? I så fall tar jag god natts sömn för 300 och skriker BANK på 200.
Nobelpris på min nivå
MIT i Boston har tydligen egen Nobelprisutdelning -- Ig Nobel Prize -- där vinnarnas kreativitet i vetenskapen premieras. (Jag råkade på artikeln från 2009 av en helt annan anledning, men läs den gärna. Här.) Deras upptäckter ska få folk att skratta, sen tänka efter. Helt i min smak! En pristagare hade knäckt knogarna, eller vad man nu säger, på ena handen hela sitt liv men inte på den andra, utan effekter, och hade sålunda motbevisat sin mor om att man inte alls förstör händerna genom att knäcka dem. Skönt att höra, eftersom jag har börjat få mustumme, eller pektelefontumme, och har börjat knäcka högertummen. Men bara ett par gånger i veckan. Det låter väl inte som nån allvarlig misshandel? Varken av min tumme eller Mikaels öron.
Sista stycket i den intressanta artikeln om evenemanget lyder:
"And in keeping with the 'academic' tone of the ceremony, Nobel and Ig Nobel laureates alike educated the audience about their projects with 24-second explanations of their work and seven word generalized summaries of their topic. Paul Krugman, the 2008 Nobel Prize winner in economics, concisely described his research as, 'greedy people competing make the world go round'."
Och just det, jag har inte recenserat klänningarna än! Ska ta mig i kragen (haha -- Våge!).
Sista stycket i den intressanta artikeln om evenemanget lyder:
"And in keeping with the 'academic' tone of the ceremony, Nobel and Ig Nobel laureates alike educated the audience about their projects with 24-second explanations of their work and seven word generalized summaries of their topic. Paul Krugman, the 2008 Nobel Prize winner in economics, concisely described his research as, 'greedy people competing make the world go round'."
Och just det, jag har inte recenserat klänningarna än! Ska ta mig i kragen (haha -- Våge!).
Torsdag på en pinne
Har idag varit ute en tur med Komeeeten. Jag lär mig tekniker för att ta mig upp för trösklar/trottoarkanter. Det går bättre. Trots två par byxor frös jag dock om benen. Kanske inte lätt att klä sig rätt för snö. Men jag är så glad för första riktiga snön för säsongen! Hoppas det får ligga lite vitt nu och glittra.
Sen har jag träffat Vanna, vårt nya fosterbarn. Eller ska man säga fosterhund. Vi ska passa en liten hund åt en läkarstuderande i området. Mikael ska gå ut med henne en gång varje dag, vilket han är glad för, och så ska hunden bara vara hos oss på dagarna. Det är en väluppfostrad och snäll hund. Som bara luktar liiiiite hund. Och som gillar att gosa. Det blir nog bra! Vi provar och ser.
Trots så spännande saker har dagens höjdpunkt ändå varit denna: En kopp varm oboy och skogaholmslimpmackor med hushållsost och gurka. Visst är det härligt att vara svensk. Fast jag vet att macka och oboy är förkastligt. Och inte är det bättre att äta dem kl 19. Till frukost... Inte konstigt att jag har huvudvärk när jag missköter blodsockret så. Tur att jag kan vara min egen mamma. Men jag lyder mig lite för dåligt!
Nu ska jag få igång vårt trådlösa nätverk på mobilen (vet inte varför telefonen inte hittar det), så att jag kan läsa bloggar medan jag ser på The Voice. Tycker programmet är inte ens måttligt intressant, men jag tänker inte missa Ninni. Och när hon vinner hela alltet (för det borde hon ju!) så kan jag säga: Henne har jag sjungit med.
Sen har jag träffat Vanna, vårt nya fosterbarn. Eller ska man säga fosterhund. Vi ska passa en liten hund åt en läkarstuderande i området. Mikael ska gå ut med henne en gång varje dag, vilket han är glad för, och så ska hunden bara vara hos oss på dagarna. Det är en väluppfostrad och snäll hund. Som bara luktar liiiiite hund. Och som gillar att gosa. Det blir nog bra! Vi provar och ser.
Trots så spännande saker har dagens höjdpunkt ändå varit denna: En kopp varm oboy och skogaholmslimpmackor med hushållsost och gurka. Visst är det härligt att vara svensk. Fast jag vet att macka och oboy är förkastligt. Och inte är det bättre att äta dem kl 19. Till frukost... Inte konstigt att jag har huvudvärk när jag missköter blodsockret så. Tur att jag kan vara min egen mamma. Men jag lyder mig lite för dåligt!
Nu ska jag få igång vårt trådlösa nätverk på mobilen (vet inte varför telefonen inte hittar det), så att jag kan läsa bloggar medan jag ser på The Voice. Tycker programmet är inte ens måttligt intressant, men jag tänker inte missa Ninni. Och när hon vinner hela alltet (för det borde hon ju!) så kan jag säga: Henne har jag sjungit med.
Livet och döden
1 · I used to eat a lot of natural foods until I learned that most people die of natural causes.
2 · There are two kinds of pedestrians: the quick and the dead.
3 · Life is sexually transmitted.
4 · Healthy is merely the slowest possible rate at which one can die.
5 · The only difference between a rut and a grave is the depth.
6 · Health nuts are going to feel stupid someday, lying in hospitals dying of nothing.
7 · Have you noticed since everyone has a camcorder these days no one talks about seeing UFOs like they used to?
8 · Whenever I feel blue, I start breathing again.
9 · All of us could take a lesson from the weather. It pays no attention to criticism.
10 · In the 60's, people took acid to make the world weird. Now the world is weird and people take Prozac to make it normal.
11 · How is it one careless match can start a forest fire, but it takes a whole box to start a campfire?
12 · Who was the first person to look at a cow and say, 'I think I'll squeeze these dangly things and drink whatever comes out'?
13 · If Jimmy cracks corn and no one cares, why is there a song about him?
14 · Why does your Gynacologist leave the room when you get undressed if they are going to look there anyway?
15 · If quizzes are quizzical, what are tests?
16 · If corn oil is made from corn, and vegetable oil is made from vegetables, then what is baby oil made from?
17 · Do illiterate people get the full effect of Alphabet Soup?
18 · Does pushing the elevator button more than once make it arrive faster?
19 · Why doesn't glue stick to the inside of the bottle?
2 · There are two kinds of pedestrians: the quick and the dead.
3 · Life is sexually transmitted.
4 · Healthy is merely the slowest possible rate at which one can die.
5 · The only difference between a rut and a grave is the depth.
6 · Health nuts are going to feel stupid someday, lying in hospitals dying of nothing.
7 · Have you noticed since everyone has a camcorder these days no one talks about seeing UFOs like they used to?
8 · Whenever I feel blue, I start breathing again.
9 · All of us could take a lesson from the weather. It pays no attention to criticism.
10 · In the 60's, people took acid to make the world weird. Now the world is weird and people take Prozac to make it normal.
11 · How is it one careless match can start a forest fire, but it takes a whole box to start a campfire?
12 · Who was the first person to look at a cow and say, 'I think I'll squeeze these dangly things and drink whatever comes out'?
13 · If Jimmy cracks corn and no one cares, why is there a song about him?
14 · Why does your Gynacologist leave the room when you get undressed if they are going to look there anyway?
15 · If quizzes are quizzical, what are tests?
16 · If corn oil is made from corn, and vegetable oil is made from vegetables, then what is baby oil made from?
17 · Do illiterate people get the full effect of Alphabet Soup?
18 · Does pushing the elevator button more than once make it arrive faster?
19 · Why doesn't glue stick to the inside of the bottle?
Sjuk i huvudet, eller frisk?
Nu har tre psykologer sagt att Breivik är frisk. Tidigare hade en rättspsykiatriker sagt att han är/var sjuk.
Jag har nån sorts åsikt.
Jag tycker pedofili är sjukt. Men samtidigt är det inte en sjukdom, som psykos. Man kan inte ta ett piller och så blir man frisk från sina pedofila böjelser. Om man däremot är psykotisk, så försvinner de psykotiska tankarna, om jag har förstått saken rätt, när man tar medicin. Ungefär som att cancer försvinner när man tar medicin mot det. Lite förenklat.
Och vad gäller en persons ansvar för sina brottsliga handlingar så ser jag det såhär: Om man får medicin -- behöver medicin -- och då blir av med de konstiga tankarna, då är det psykisk sjukdom. Men bara för att man tycker att man borde döda massa socialdemokratiska ungdomar, vilket är sjukt, så är man inte sjuk. Han har fel, men är inte sjuk. Är antagligen knäpp, men inte sjuk.
Tror jag, tycker jag.
Jag har nån sorts åsikt.
Jag tycker pedofili är sjukt. Men samtidigt är det inte en sjukdom, som psykos. Man kan inte ta ett piller och så blir man frisk från sina pedofila böjelser. Om man däremot är psykotisk, så försvinner de psykotiska tankarna, om jag har förstått saken rätt, när man tar medicin. Ungefär som att cancer försvinner när man tar medicin mot det. Lite förenklat.
Och vad gäller en persons ansvar för sina brottsliga handlingar så ser jag det såhär: Om man får medicin -- behöver medicin -- och då blir av med de konstiga tankarna, då är det psykisk sjukdom. Men bara för att man tycker att man borde döda massa socialdemokratiska ungdomar, vilket är sjukt, så är man inte sjuk. Han har fel, men är inte sjuk. Är antagligen knäpp, men inte sjuk.
Tror jag, tycker jag.
Inte längre tvillingar???
Här är Mia och Bella hos Mias Marfan-doktor (t v). Mia ska till hjärtspecialist om nån månad och se hur det har utvecklats det senaste året. Men det verkar bra hittills. Hon är ett litet (???) underverksbarn. Hon verkar ta sig ur alla knipor läkarna diagnosticerar henne med!
Även om de ser mindre och mindre ut som tvillingar har de i alla fall samma sneda fotomin.
Är det för övrigt NÅT SOM HELST tvivel om vem som är den svenska Klarinen respektive den italienska Angerosan? Och är det säkert att Mia inte har platådojjor på sig?!?!?
Även om de ser mindre och mindre ut som tvillingar har de i alla fall samma sneda fotomin.
Är det för övrigt NÅT SOM HELST tvivel om vem som är den svenska Klarinen respektive den italienska Angerosan? Och är det säkert att Mia inte har platådojjor på sig?!?!?
Brukar inte gilla dukar...
...men det här är ju tidernas gör-det-själv-idé.
Har tyvärr glömt vad jag såg bilden. Troligtvis på Pinterest...
Det vackraste
Ta er en tur på YouTube; om ni just har sett nån smeka flygeln blir den vackrare. Såg just ett Jon Schmidt-klipp. Såg, hörde. Hjälp.
Min åsikt bara
Inte konstigt att ingen hittar bot mot ME/CFS
"Research has been scattered and funded grudgingly at such low levels that Dr. Fred Volinsky of Boston has calculated annual federal funding for ME/CFS at only $1.25 per patient compared to $400 for multiple sclerosis."
Källa
Källa
Årets ord 2011
Årets läskigaste ord: Hjärnblödning. Eller kanske änka.
Årets vackraste ord: Mikael.
Årets pensionistord: Komet...
Årets finaste ordpar: Moffa och Angja.
Årets ångestöverdriftsord: Tandläkarbesök.
Årets sinnesupplevelse: Luktöverdos, december: Hyacinter, nagellack, tulpaner.
Årets tidsslösarord: Pinterest. Nej, Facebook.
Årets mesta, bästa fyndord: eBay.
Årets julklapp: Mordmiddag.
Årets födelsedagspresent: Xperia.
Årets längtan: Hemhjälp. Strand. Viktminskning. Energi.
Årets brudpar: Thomas & Pernille. (Se även Årets midja.)
Årets mest lockande: DIY.
Årets besvikelse: Vit jul.
Årets mest skrämmande ord: Äktenskapsproblem. (Inte vi!)
Årets skönaste: Antidecubitusmadrass.
Årets trevligaste känsla: Tack.
Årets vackraste ord: Mikael.
Årets pensionistord: Komet...
Årets finaste ordpar: Moffa och Angja.
Årets ångestöverdriftsord: Tandläkarbesök.
Årets sinnesupplevelse: Luktöverdos, december: Hyacinter, nagellack, tulpaner.
Årets tidsslösarord: Pinterest. Nej, Facebook.
Årets mesta, bästa fyndord: eBay.
Årets julklapp: Mordmiddag.
Årets födelsedagspresent: Xperia.
Årets längtan: Hemhjälp. Strand. Viktminskning. Energi.
Årets brudpar: Thomas & Pernille. (Se även Årets midja.)
Årets mest lockande: DIY.
Årets besvikelse: Vit jul.
Årets mest skrämmande ord: Äktenskapsproblem. (Inte vi!)
Årets skönaste: Antidecubitusmadrass.
Årets trevligaste känsla: Tack.
Spegel
Det finns många coola, runda speglar som ser ut som solar. Jag gillar dem. De finns på allt ifrån Target till Sears till otaliga DIY-versioner. De här hittade jag under sunburst mirror på google:
Ikea:s Figgjo (199:-) är en badrumsspegel och lite för benig för min smak:
Mio har inte hakat på trenden, Ilva har en snygg, Golden sun, som tyvärr kostar 1699:- på rea och en ful, Sydney, för 949:-
Men har ni sett vad nån har gjort för nåt superläckert med gamla bestick?! Ojojoj, undrar om Mikael skulle gå med på att ha en sån här ovanför soffan?
Källa: Curbly med DIY-instruktioner här.
Ikea:s Figgjo (199:-) är en badrumsspegel och lite för benig för min smak:
Mio har inte hakat på trenden, Ilva har en snygg, Golden sun, som tyvärr kostar 1699:- på rea och en ful, Sydney, för 949:-
Men har ni sett vad nån har gjort för nåt superläckert med gamla bestick?! Ojojoj, undrar om Mikael skulle gå med på att ha en sån här ovanför soffan?
Källa: Curbly med DIY-instruktioner här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)