Oj, vad sur jag blev plötsligt

Upptäckte plötsligt att jag var riktigt sur. Arg på allt, småsint och förfärlig -- arg på folk som det går väl för, på trevligheter som fina hem och söta barn, på att jag är så hiiiiimla fet, på min värdelösa kropp som inte ens kan gå till VH centrum och som har glömt bort hur man gör när man sover, på att jag har ont i huvudet av en veckas sömnbrist och smarthövvet tar då och dricker ett stort glas o'boy och äter vitt bröd. Tröstäta kolhydrater är precis vad huvudvärk vill, och figurproblem... Och så blir jag ännu mer sur på mig själv, självföraktet frodas i nattimmarna, och så fortsätter det.

Snart kommer jag nog att upptäcka att jag egentligen inte alls är sur, utan jätteledsen. Underläppen börjar darra, det svider i ögonen och bakom bihålorna och det blir alldeles förtjockat i bröstet. Man får liksom andas försiktigt, annars väller det fram. Börja inte gråta! Jag hoppas istället kunna slå bort tankarna på min lekamen, både storleken och hur kass den är, och hur tunn min plånbok är, och på hur misslyckad jag lätt kan anses vara. Och mest av allt på att det är nästan fem timmar kvar till klockan 06.00, då jag brukar kunna somna. Hur slår man bort tankarna på sånt? Verkligheten??? Ska man säga till sig själv: "Men det är inte så här varje natt" och "Jag klarar av det här"?? Helst vill jag säga bugger och bollocks. Jag är ju sur sa jag! Inte medgörlig! Sur och ledsen och orättvist behandlad och tycker mest synd om mig i hela världen. Fast folk svälter! Så är jag tydligen självisk och egocentrerad också. Sicka fina tankar jag har. Sömnbrist sucks.

Det måste väl vara värt eventuellt ökade biverkningar och tillvänjning att jag inte sitter ensam och gråter mitt i natten? Så jag får ta full dos istället för halv av min insomningstablett? Jag var uppe i dubbel dos förra sommaren och har nu gått ner till halv, men utan melatoninet går dygnsrytmen tillbaka till vansinnig, och jag orkar inte med en sån natt till. Sov bara sex timmar i natt, efter en vecka med två timmars för lite sömn varje natt, så är jag nära randen. För det bottnar i sexton års sömnbrist! OK, så har småbarnsmammor det jämt. Men det skiter jag i!

Nu är jag till och med irriterad på att det står två tomma plastflaskor på matbordet, och när jag skriver så skramlar de lite mot varandra. Fy vilket irriterande ljud. Har göront i benen också. Så ont att jag vill ta Alvedon. Men jag har mått så illa i magen på sistone av alla värktabletter. Pest eller kolera? Svar: ME!!!

Men det är i alla fall snart jul. Sissel sjunger: "Välkommen från din himmelssal till denna världens tåredal, där man dig intet annat bjöd, än stall och krubba, kors och död."

Skriver under på tåredal.

Nej, nu sätter jag gränsen på 03.00. Då tar jag full dos av allt jag har. Måste sova!!!!!!!!!!!!

Och mamma behöver inte oroa sig. Imorgon kvittrar jag nog igen. Det är bara nattdemonerna.