Idag lyssnade jag på Hjälpföreningens allmänna möte från förra lördagen. Det finns här. Det var jättebra, tyckte jag. Särskilt mycket tyckte jag om profetens tal. Han var rolig (bra för hälsan och välmåendet att få såna där magskratt som knappt slutar på en minut) och vettig. Hans ämne var att vi ska döma varandra mindre och älska varandra mer. Han nämnde Moder Teresa, som säkert har fribiljett förbi Sankte Per. Men vi måste inte vara sådana för att vara kärleksfulla. Att inte döma någon för deras utseende, moderiktighet (eller brist därpå) eller vikt är att visa kärlek. Ett styng i hjärtat. Jag har gjort mig skyldig till alla tre. "Sten i glashus" comes to mind. Det går inte att vara kritisk och peka finger åt någon utan att tre fingrar pekar tillbaka på en själv. (Prova själva -- det är bokstavligen sant!)
Han berättade också en underbar historia om ett par som satt vid frukostbordet och såg grannens tvätt hänga på linan. Varje dag klagade frun på att grannen inte kunde tvätta ordentligt. En dag utbrast frun överraskat att nu måste grannen äntligen ha lärt sig att tvätta för tvätten såg ren ut! Mannen hade nyckeln till hemligheten: Jo, imorse steg jag upp tidigt och tvättade våra fönster.
En annan fin och rolig historia var när han nyss hade kallats som apostel. Det hade inte annonserats än, men skulle göra det på mötet som strax skulle börja i tabernaklet. Han satt på sin förväntade plats bland de andra medlemmarna i någon prästadömskommitté, som han var medlem i, men hans fru visste inte var hon skulle sitta. Det fanns knappt ens nån plats kvar att sitta på, så hon såg väl perplex ut. En kvinna "förbarmade sig" över henne och inbjöd henne att sitta med henne på nåt ställe som var reserverat för... jag minns inte. Som jag kommer ihåg historien var det då någon Snorkfröken som såg motvilligt på när en okänding fick sitta på de "fina" platserna. Skrattade frågade han sig sen hur den kvinnan mådde när hon fick reda på att den okända kvinnan var den senaste apostelns fru. Men de hyste inga avoga känslor mot henne för detta, försäkrade han :)
På ett sätt tycker jag, med anledning av det här talet, att det är oerhört sorgligt att backbiting ses som ett kvinnligt drag, om jag inte läser in för mycket i profetens tal. Att hålla på sitt, värna om sin egen framgång och fåfänga, och girigt trampa ner andra på samma gång, låter varken värdigt en människa eller en kvinna, och allra minst en Guds dotter.
Återigen påminns jag om vad jag bestämde mig för för många år sen i Borås, när jag efter ett tag insåg att jag fick minst en komplimang varje söndag i kyrkan, oftast av nån som hette Bautista i efternamn. Det var säkert inget de hade bestämt sig för, att utöva kärlek mot just mig, men tydligen låg generositeten så nära till hands att komplimangerna rann över glasets bildliga kant. Jag har sån lust att strunta i allt som sägs i kyrkan (inte för att jag inte vill höra det men för att jag bara kan ha en sak i huvudet på samma gång) och koncentrera mig på att tacka folk, ge komplimanger, säga något oväntat som kanske, kanske lyser upp deras dag. Inte bara i kyrkan givetvis, men eftersom jag inte arbetar är kyrkan den sociala situation där jag kan utöva sådana här experiment. Tänk vad lycklig jag skulle bli av att samla "solskensuttryck" hos människor, som jag hade skapat!
Mycke å tänka på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar