Det är ju si och så med min sömn. När jag var supertrött klockan halv fyra härom morgonen somnade jag ändå inte på en och en halv timme (trots tre sorters sömnpiller i kroppen). Så jag har typ resignerat inför tanken/faktumet att just nu somnar jag inte förrän vid sextiden på morgonen. Men eftersom jag får sova tills ett och två så klarar jag mig. Försöker vara uppe före tre, för annars blir dygnet bara så vansinnigt bakvänt, som härom kvällen när jag ville börja laga mat klockan 23 och inte fattade varför M inte ville ha (han var inte hungrig, han var sömnig.) Hade varit värre om jag skulle upp och jobba, eller om några småparvlar skulle väcka mig vid sextiden och vilja ha frukost eller lekkamrat... Men nu överlever jag, även om det är otrevligt att vara ensam uppe mitt i natten när alla andra får sova. Och man blir migränig av att sova på fel tider. Och deppig när man är vaken på natten, och får extra ont när man får för få timmar sömn, och ..... Jaja, men jag klarar mig, var kontentan.Det är väl detta som kallas separata liv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar