Satt och tänkte på Jubileumskonserten, som den hette. Den var så grymt bra! Fett bra, till och med! Och så började jag sjunga lite för mig själv: "Suddenly the world seems such a a perfect place...". Och så. Sen, efter kanske 20 sekunder, hör jag det välbekanta ljudet från originalet strömma från Mikaels dator. Vi sitter här på varsin sida bordet, med varsin dator. Men han tänkte på mig och vad som skulle göra mig lycklig: att få höra den romantiska låten som jag hörde inne i huvudet. Hade inte ens kommit på själv att lyssna på den.
Jag vet att jag före mitt bröllop inte kunde komma på vilket jag helst ville, älska eller bli älskad. De kanske rentav är odelbart förenade, de två. Jag vet fortfarande inte vilket jag mest vill. Men det är förunderbarligt att känna sig älskad. I det lilla, i ögonblicket. Stora åthävor i all ära, men om han gör så så har jag redan fått mitt bästa kärlekspris.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar