Jag är ju lite oklädsamt motvillig att inmundiga alltför mycket svensk kultur. Har ju en faiblesse för det anglosaxiska, gärna ett par århundraden gammalt. Så för att skola mig lite i det svenska lånade jag förutom fem deckare skrivna i USA och England också en blågul Karin Alvtegen. Första gången jag skulle läsa nåt av henne. Sparade den till och med till sist (den där näst sista Donna Leon gick så fort att läsa och dessutom var den likadan som alla de andra, på ett bra sätt, som en favoriträtt man gärna äter igen, att det inte riktigt finns nåt att skriva om den). Nu känns det som sommar på riktigt, när jag har läst sex låneböcker, och det har varit midsommar.
Alvtegen, då. Psykologisk thriller stod det på framsidan. Det är ovanligt att jag läser böcker där ingen dör (sorry, spoiler) och visst hade det kunnat vara mer thriller i boken. Nu var det en inåtvänd spänning, inte en spänning som bestod i yttre händelser, och det blir ju aldrig riktigt lika halsbrytande så. Men den inre resan man gjorde i sitt eget liv, och karaktärernas, var faktiskt ändå rätt halsbrytande, om jag får använda ordet igen. Eller i alla fall mindblowing. Mycket food for thought. Och jo, det var faktiskt ett mord med, men det var så perifert i händelserna att jag hade glömt det för ett ögonblick. Tja, nästan ett mord, eller två. Nu ska jag inte skvallra mer.
Men ändå, boken var helt klart njutbar att läsa. Det var förresten Svek jag läste. Boken var lättläst -- inte för att den var lättsmält och banal, utan för att den var välskriven. Jag kan absolut rekommendera den.
Det var också lite roligt att den utspelar sig i Stockholm. Mitt nya hem. Fast å andra sidan, jag är mer gäst i storstan, bofast som jag är här på landsbygden. Men jag bor i alla fall inte utanför pendelnätet.
Läs Svek! Jag ska låna fler böcker på s :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar