Passa Neo

Igår var Karolina och Paul i templet tillsammans och jag passade Neo. Mikael/morfar var och "skötte andra barn" så det var bara jag. Jag var aldrig nervös när jag skulle passa Kajsa eller Elsa, men det beror nog på att jag kände dem så mycket. Neo har jag ju bara träffat typ tre gånger. Och han har ju ingen instruktionsbok...

Men tipsen hans föräldrar gav dög rätt långt. Om han var trött skulle man lägga en virkad filt som en banan runt huvudet på honom, och då skulle han dra ner den över ansiktet och somna. Det gjorde han, fast jag fick ligga bredvid och hjälpa honom att lugna sig lite. Sen sov han en halvtimme och var så söt och glad och skrattade. Fast efter det blev han olycklig, av okänd anledning. Det enda som fungerade var att bära honom, gå omkring inne i lägenheten och studsa honom i famnen. Eller vad det kallas. Detta märkte jag genom trial and error, ty han gallskrek som en stucken gris när jag stannade, satte mig eller la ner honom (trodde att han kanske var trött i ryggen eller nåt sånt).

Jag visste inte heller riktigt hur man vet hur varm en unge är, men jag antog att han var varm (för han värmde ju mig efter en halvtimme i famnen), och om han är så lik sin morfar som han ser ut, så är han varmblodig av sig. Så vi gick ut på balkongen och svalkade oss. Det tog han faktiskt rätt bra, fast jag inte gick omkring längre, och han lyssnade på det smältande snöljudet, och på mig när jag sjöng Min tand é lös, den é jättelös av hjärtans lust. Det var den enda sång jag kunde komma på. Det är ju inte precis så att jag har tusen barnsånger on the tip of my tongue. Och så funderade jag på om jag har bytt en blöja på det senaste decenniet... Det kom också en trimmad joggare i neonväst som sa hej. Neo var mycket nyfiken och följde honom med blicken.

När han låg och sov och jag låg bredvid i min säng och vilade, tänkte jag givetvis: Jo, men kanske att jag kan få ett barn, om nån hjälper mig. När han var olycklig och skulle bäras tänkte jag ledset: Nä, det kan jag inte. Det är alltid jobbigt när jag tvingas möta den insikten.

Så jag tackar så mycket för lånet av Neo. Jag får nog vänta tills evigheten på att få egna barn, så jag är glad för de barn som kommer i min väg och stannar till nog mycket för att gullas lite med. Och döva tickandet från min biologiska klocka.

Dessutom insåg jag igen igår att det ligger i människans natur att göra saker för andra. Man mår liksom inte bra om man inte hjälper andra. Jag har inte gjort nåt för nån annan än Mikael på rätt länge (och en del av det är ju lika mycket för mig, som att laga mat), så det kändes jättebra att vara barnvakt. Men jag är ändå rätt ledsen inuti för att jag inte duger till mer än vad jag gör. Jag gör mitt bästa, men jag önskar att jag kunde spela i en lite högre division. Jag drömde lite jobbiga saker inatt, och vaknade och var ledsen, men då gosade jag bara in mig i Mikaels famn, och så gick det över. Det kanske är så att en halvtimme i någons famn botar ens olycka? Det funkade ju både på mig och Neo.

P.S. När jag håller Neo ser det ut som om han väger 40 kg. Jag bär honom liksom med hela kroppen. När Mikael håller Neo ser det ut som om han är en godispåse på 500 g. Det är nog nåt djuriskt, evolutionsmässigt med det där, att en man ser så sexig ut med en bebis.

(Fotot är nytaget hos Paul & Karolina, från deras blogg. Om ni har glömt hur han ser ut.)