Konserten är en trappa ner i Operacaféet, eller Gustav III:s kafé. Idag satt vi lite sämre till än förra gången, men jag såg cellisten mellan alla pensionärerna (det verkar mest vara såna som är daglediga... go figure).
Man får först en matsallad med dressing som är så god att man vill äta den som soppa, idag var det sallad med skinka och två ostar (vitmögel). Skinkan smakade mer än nån annan skinka jag ätit. Vi har aldrig ätit på Operakällaren, men väl på Operacaféet :) Det märks att de kan det där med mat. Ja, och sen efter en halvtimmes ätning, vilket är perfekt för att hämta sin mat vid disken och njuta av den i lugn och ro, titta sig omkring i kandelabrarnas sken och kanske tjuvlyssna lite på vad bordsgrannarna fyller sina dagar med. Idag satt vi med två andra par och det ena paret hade varit på utställning på Slottet tror jag det var, och sett nåt om drottning Elizabeth och hennes kamera och resor hon gjort till exotiska resmål.
Sen kommer musiken. Vi valde dagens konsert för att det var en cello med. Lite roligare för mig. Spelades gjorde först ett pianostycke av Chopin (där får man hålla tungan rätt i mun som pianist!) och sen spelade de ett stycke för cello och piano, som är det enda Chopin skrev för ett annat instrument än piano. Chopin firar 200 år i år, så det har varit lite Chopin-tema på några av vårens konserter. Men vi ids inte lyssna på bara Chopin-piano, och har lyckats utomordentligt i våra val. Det som dessutom är så bra med konserterna är att de är relativt korta, ca 45 minuter musik, så om det är lite för hysteriskt hamrande på Chopinpianot, så kan man bara koncentrera sig på cellistens teknik och vänta på Largo-satsen. Och apropå Largo, så är det ingen bra sats att försöka öppna dragkedjan på handväskan. Men tillbaka till tidsordningen:
När cellisten hade satt sig och kollade att cellon fortfarande var stämd, satte hon ringfingret på A-strängen, löst, högt upp, och sen flyttade hon handen neråt och satte pekfingret löst på D-strängen. Om man tar på rätt ställe blir det samma ton, och det kan vara enklare att kolla av stämningen så än att lyssna av harmonierna mellan två olika toner. Jag hade helt glömt av det! Men när jag såg/hörde det, kom allt tillbaka. Det är därför det är extra kul, att se en livs levande cellist i verksamhet, och inte bara lyssna och njuta, utan också beundra tekniken! Inte en falsk ton, och man behöver inte ens vara rädd för det! Lite sorgligt att jag har spelat cello, rätt bra efter 6 år tror jag, och nu har jag inte tagit i instrumentet på fyrdubbla (?) den tiden. Önskar att vi hade bott i Borås så att jag hade kunnat fortsätta ta lektioner i gymnasiet också. Värdelösa Kba musikskola...
Jaja, jag skulle ändå inte bli yrkesmusiker. Fast det är roligt att drömma när man sitter där. Det är verkligen en upplevelse att inte bara höra utan se musikerna också -- helt annat än att köpa en CD och lyssna på hemma.
Första satsen av sonaten för cello och piano, Allegro något, var hårt arbete! Man kan ju räkna med att ett pianostycke av Chopin innebär hårt arbete för pianisten, men ävenså för cellisten! Tydligen är Chopins pianostycken inte bara ett uttryck för hans virtuositet, utan även hans musikstil, ty cellisten slet och bankade lika svettigt som pianisten. (Pianisten hade förresten inte ens slips, stryprisk tror jag). Vid nåt tillfälle trodde jag en sträng skulle brista och ingen av dem hade tid med några musikermanér (dvs vagga sådär konstnärligt fram och tillbaka och lyfta händerna demonstrativt högt i luften) utan det var bara att tuta och köra och inte släppa noterna med blicken.
Några saker som slog mig under konserten var att Chopin använde de två grova strängarna mer än jag är van vid att höra, och från det lilla jag har spelat. De är inte svårare att spela på, men skapar väl en annan känsla än de ljusa. Lite mer ominös klang. Men jag älskar det! Som när Anders Jalkeus tar i från tårna, då får man ju gåshud!
Dessutom tänkte jag på hur mycket en kompositör måste kunna av det instrument han skriver för. Man måste ju såklart veta omfånget, och kanske om det är några grejer man absolut inte kan göra. Men jag tyckte det verkade som om Chopin hade rätt bra pejl på en cello, och inte bara att han hade komponerat saker för vissa toner som råkar befinna sig i cellons omfång, utan faktiskt använd cellons egenskaper i sitt komponerande. Jag har lite svårt att förklara hur jag menar det, men varje sträng kan ju spela en ton t ex i två oktaver. Och då finns den ljusare tonen också på strängen bredvid, fast längre ner mot halsen (den riktning som normalt upplevs som upp, men som heter ner på greppbrädan). Och även om det är samma ton, så låter den lite olika. Klangen blir annorlunda, lite som om en alt och en sopran sjunger samma toner, så låter de ändå olika. Jag tyckte att det fanns en medvetenhet i musiken om de där klangskillnaderna, och att Chopin hade använt sig av dem. Ibland tog hon en ton i ett högt läge när det såg "rimligare" ut att ta den på nästa sträng, och effekten då blev en del av musiken. Men jag antar att det inte är konstigt att en pianovirtuos tänker på musiken -- för en cello -- även ur ett tekniskt perspektiv, och skapar sin musik under de förutsättningarna.
Hursomhelst, efteråt hade vi massor att säga varandra och var mycket entusiastiska. Våra bordsgrannar kom med fina praliner till kaffet och vi skulle inte vara sämre. M hämtade ett nytt glas vatten till mig och kom tillbaka med två supervackra praliner. Vi åt halva var av bägge, en med cocos och en med hallon. Typiskt hemmagjorda, på ett bra sätt.
När jag hade slukat mina (så fint man nu slukar något på Operacaféet) viskade M till mig: Pralinerna kostade 26 kronor styck! Jag stirrade på honom med extra mycket ögonvita, på samma gång som jag försökte se världsvan ut, och undslapp ett: Så fort har 50 spänn aldrig flugit sin kos -- såvida man inte tappar en femtilapp på marken.
Men nu har jag inget mer att säga. Det var gryyyyyyyyymt!
Alla bilder, såvitt jag kommer ihåg, från operans hemsida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar