Insikt

I måndags när jag var så trött och sur och ville lägga mig ner på golvet och gråta, så jag hon den norska ME-tjejen sitta i sin rullstol och le och skratta och se helt pigg ut.

Igår kväll pratade vi länge. Jag har trott följande:
Om hon sitter i rullstol är hon sjukare än jag, för jag kan ju gå.

Följande är sant:
FÖR ATT hon sitter i rullstol är hon bättre än jag.

Hon lämnar energi över till sig själv, till sin personlighet, till sitt humör, och är därför den person hon är innerst inne (man kan såklart inte vara riktigt lika bubblande som man var när man var frisk, men i huvudsak en samma eller åtminstone liknande person). Jag tar däremot all energi jag har och använder den "utanpå" till disk, att gå mellan saker i huset (där hon åker rullstol), osv osv. Dessutom har hon en assistent 2 h om dagen, som ibland tvättar hennes hår eller duschar henne, ibland dammtorkar (det är Hanne Beates uppgift i hemmet) osv osv. Sen hon fick rullstolen (elektrisk, jätterolig att köra!!!) och assistenten har hennes tillfrisknandekurva gått upp som en linje för en grovtjänande persons skatteökning.

Men jag kan inte med att sitta i rullstol, även om nåt svenskt som har med detta att göra skulle få för sog att ge mig en. En assistent skulle jag kunna ha. Om man inte måste städa först för att man får främmande... Men så sa Hanne Beate det förlösande:

Alla använder inte upp all sin energi, alla har förråd kvar. Jag trodde henne knappt. Vaddå, alla gör ju allt varje dag [fyll i alla de tusen saker som vanliga friska människor gör under en dag som känns som en värld ifrån vad jag orkar. Min slutsats då är att de använder upp all sin energi på dagarna och får ny på natten]. Men så påminde hon mig om att alla har ett extraförvar av energi, som ska användas når nån dör, när man mister jobbet, när ens barn blir sjukt, när man genomgår en livskris. Om jag vill ligga på golvet och gråta och inte orkar leva längre för att jag har suttit upp i 7 timmar så har jag använt min livskrisenergi på att sitta på en stol. Insightful!

Och jag insåg att för Mikaels och familjens skull måste jag prioritera mig själv för att kunna ge mina närmaste det de behöver. De har inte bara rätt till spillrorna. De förtjänar en person med en trevlig personlighet, och inte en som bara är irriterad och dödstrött.

Så, varje gång jag frestas att göra nåt roligt som jag inte orkar ska jag tänka: Nu väljer jag att bli irriterad senare. Är det värt det? Jag måst lära mig att hitta roliga saker at göra hemma, som tnie tar nån energi av mig. Kanske bli närbibliotekets bästa deckarkund (när man inte orkar läsa "litteratur" kanske man orkar läsa Donna Leon i alla fall?) eller scrappa (fast då sitter man upp så det kasnke är snäppet värre. Klanske skulle jag ha en laptop i alla fall så jag kan halvsitta i sängen och skriva. BESLUT BESLUT!!! Hur lätt är det att väja sig vid en laptop när man har suttit vid stationär hela sitt liv?

Tillbaka. Och varje gång det är nåt jag borde göra men jag inte orkar, så ska jag sluta hitta på anledningar till att jag måste, som: "disken har ju legat där i två dar redan, tänk om nån ser", "Jag har ju redan lovat att..." Och när någon frågar mig om något (gå till Annette kl 2 idag, typexempel) ska jag aldrig svara bara nej eller ja. Jag SKA svara "nej" om jag vet att det är för mycket, men om jag kanske orkar ska jag säga, "ja, om jag orkar det då". Bägge dessa kommer att kräva oerhört mycket av mig, men jag är skyldig mig själv och mina närmaste det. Åratal av "javisst" ska ersättas med det hemska "om jag orkar" som är hemskt opålitligt och
inte sådär duktigt som jag tror att jag måste vara för att duga. Har aldrig trott att jag har nån dugagen i mig, men jag anar den nu ändå, trots allt vad jag trodde.

Ska gå och duscha nu. Om jag orkar.
Se, jag har redan börjat :)
Det där med mikro och makro behöver anpassas till min sjukdom. Jag behöver både sluta gå så långa sträckor "dolt", som om man glömmer nåt i mataffären och går tillbaka. Måste börja ha en perfekt lista i gångordning och inte frestas att gå och titta på "badringar" eller nåt. Och så får jag bli bättre på att be andra handla åt mig. Men jag behöver också makroanpassa genom att skära ner ALL MÖJLIG GÅNG och stående till ett minimum. Sitta och föna håret, sitta i duschen. Sitta och laga mat??? Kanske sätta mig vid stolen ofta. Fast det är jobbigt att reea sig också? Kanske jag skulle ha en sån där högstol vid spisen??? En sån som vaggar lite undertill så jag kan röra mig och inte ha samma ställning och dessutom får bättre balans?

Förresten har jag slutat vara så farligt yr som jag var i helgen. har nog lycjkasts ta ner akvitietsnivån ner förbi det hacket därman mår illa. Men däremot har jag två tydligt parallella bkåmärken som jag fick när jag HöLL benet mot bänken i söndags när nån skulle gå förbi. Kan fortfarande inte klia mig för då blir jag öm. Men so sagt, lyfkörtlarna har lugnat sig, jag kan se hela bilder utan skak och jag är inte yr. Men jag är fortfarande lite illamående. Kan bero på en vecka med mycket mediciner. Förresten sa Hanne Beate att hon bara får hon i huvudet vid väderomslag när hon är dålig... Ojdå, då är jag dålig jämt Fast det visste jag ju. Ska försöka komma på en riktig mål-lista med hur jag sla bnöärja uppföra mig för att inte må så dåligt. jag kan fortfarande vara lika sjuk, men lära mig att undvika att göra det som gör att talal de där symptomen kommer fram.