En sån lyckad resa som när jag bodde i Schweiz har jag nog aldrig gjort. Jag och Andrea ville resa nånstans på två veckor, mellan att jag hade slutat jobbet och familjen skulle komma på besök när skolan hade slutat. Vi gick till ett ställe som heter L-Tur som visst specialiserar sig på sista-minutenresor. Jag minns så väl när vi satt och botaniserade mellan resmålstitlar som inte bara var exotiska men så pass okända för oss att vi måste gå till bokhandeln i närheten och kolla på resesektionen. Vi ville gärna åka till Asien, för vi hade fattat så mycket som att det var varmt i vattnet där. Det här var innan varenda Svensson åkte till Thailand. Men resorna dit och just då gick på torsdagarna, och då skulle vi bara hinna med en vecka. Däremot fanns det nåt som hette Antigua, och dit kunde vi hinna på två veckor. Bokhandeln, som sagt. När vi väl hittade Antigua-reseböckerna bland de andra i, just det, KARIBIEN, tog det inte många sekunder att bestämma sig!
Och den resan är ett av mina starkaste minnen. Klockan i storkyrkan i huvudstaden St John (stor som en mindre by) som inte hade haft visare på 300 år, eftersom ingen bryr sig om vad klockan är.
Husen hade starka färger och det såg exotiskt ut (det skulle våra röda stugor ha gjort för dem också).
Det där med brist på tidsuppfattning märkte vi också när vi frågade när bussarna slutade gå: "När ingen mer vill åka". Självklart... Och "bion" som vi fick utpekad för oss av en hjälpsam kille, dit de flög en film från grannön och så kunde man titta på den och sen flög de vidare den till nästa ö dagen efter. Jag fattar fortfarande inte vad det var som faktiskt var bion, för det såg mest ut som baksidan på en kinarestaurang, där han pekade och sa att bion låg.
Sen var det vattnet. Badkarsvarmt, rent, vackert. Vår strand hade vi för oss själva, förutom klockan 3 varje dag när en italiensk (tror jag det var) gästarbetarhustru kom dit med sina två barn och badade i en halvtimme eller så. Och den gången när ett förälskat lokalt par kom dit och pussades i vattnet.
Sen var det vattnet. Badkarsvarmt, rent, vackert. Vår strand hade vi för oss själva, förutom klockan 3 varje dag när en italiensk (tror jag det var) gästarbetarhustru kom dit med sina två barn och badade i en halvtimme eller så. Och den gången när ett förälskat lokalt par kom dit och pussades i vattnet.
Det första fotot nedan är åt vänster på stranden, där marinan utmynnar i havet. Det är också några stenar där som de italienska barnen älskade att leta efter djur i.
Och här ser man hur lååååååååååång och underbar stranden var.
Annars låg vi mest i solstolarna och latade oss, spelade Yatzy och lyssnade på musik. (För en gångs skull läste jag inte så mycket på semestern, men efter tre månader med nån sorts sjungande vacker tyska i öronen behövde jag vila intellektet lite.) Första dagen spelade vi badminton på stranden och då brände jag mig nåt så grymt!!!!! Sen fattade jag hur blekt mitt skinn verkligen var och hur vek solskyddsfaktorn faktiskt var (detta var förr i tiden när det inte var så noga med sånt, så tvåsiffrigt trodde jag räckte. Det var förresten det högsta som gick att köpa i maj i Basel), och hur stark solen faktiskt var, så sen låg jag mest i skuggan och fick ändå färg. Fick till slut också börja ha t-shirt när jag badade, och brände mig jätteilla i hårbotten, där luggen petar framåt. Några hjälpsamma individer smörjde in min likbleka men då grisrosa lekamen med Aloe vera, och det var fantastiskt! Deras plantor var stora som en halv människa, inte som våra små krukväxtliknande saker. Men det behövdes på mig! Funkade verkligen!!!
Vi bodde precis bakom stranden, i en villa med balkong och båtplats, hos en schweizisk tjej som vi aldrig såg för hon jobbade och åkte vattenskidor jämt.
Något specifikt måste också sägas om solnedgångarna. Vi är ju inte vana vid att det sommartid blir becksvart klockan 7 på kvällen. Och fort dessutom! Hos oss tar ju en solnedgång ett par timmar från början till slut, men där var det som att en trött kontorsnisse upptäcker att klockan är 5 i 5 en fredag eftermiddag och bara stänger av datorn och sticker. Tror det tog 20 min eller en halvtimme. Låg i "badet" varje kväll och såg på när solen lade sig.
Lite turistiga var vi såklart, och förutom att åka in till huvudstan var vi också med på en grillfest på Shirley Heights, högsta stället på ön. Man hade fin utsikt och åt och drack gott. Och var till sist de enda två vita på hela stället! Tills vi hittade en ensam kanadensare, som vi blev vänner med för att han var lika vit som vi. Hur underligt som helst!!! Det kanske inte var hudfärgen som avgjorde, utan att vi var turister. Det syns ju när folk är turister även här i Stockholm -- kamerorna i högsta hugg -- så jag ska låga bli att tolka in några antropologiska slutsater.
Sen tog vi också en dagstur med en katamaran, där jag också brände mig såklart, trots att jag hade t-shirt och leggings som gick över knät (fast jag rullade upp dem först, dum som jag var). Fast jag brände mig inte värst. Det var nån engelska som satt i bikini hela dagen och hon såg riktigt sjuk ut. Stackarn, det var kanske t o m första dagen för henne. Jag hade ju lärt mig min läxa...
Slutsats: Man ska åka till drömresmål, för det blir ofta en dröm. Efter detta känns ju alla bad lite enfaldiga på nåt vis, som om Gud har tränat sig över hela jorden på att skapa riktigt vackra stränder, och när han kom hit hade han tränat färdigt och detta var examensarbetet.
1 kommentar:
Vilket härligt inlägg med fina bilder och allt. Det är ju så härligt att drömma sig bort och kanske tillbaka dit man varit förr. Det behövs för att orka med...
Skicka en kommentar