Idag gick jag för sista gången till min trotjänare sen många år. Det blir svårt att hitta nån liknande. Han är så kunnig och det är tryggt när man har en sjukdom som en del av den svenska läkarkåren misstror eller i alla fall missförstår med mening.
Han sa att han har tyckt om att ha mig som patient. Han sa att jag är en sån härlig människa, så varje gång jag har varit där blir han pigg! Har ni hört på maken??? En ME-sjuk person gör sin läkare pigg???!!! Men jag antar att han behöver det, han har ju tampats med cancer stackarn.
Mer och mer öppnas mina ögon för på vilka sätt vi kan påverka andra människor på goda sätt. Även vi som "inte kan göra nåt" för andra. Det känns jättebra.
På vägen ut såg jag att dörren till Ann-Christine var öppen (hon som hittar mina blodådror bättre än nån annan, förutom sköterskan på Infektionskliniken, som tappar blod hela dagarna) och jag avbröt ursäktande och sa att jag skulle bara säga hejdå för jag ska flytta till Stockholm. Hon reser sig och går fram till mig och ger mig en kram! Vilken go människa!!! Henne vill jag också fortsätta gå hos...
Den andra sköterskan är väl inte fullt lika varm till sin läggning även om hon är snäll hon också. Men ack, vilken bra service man får. Hon ringer en med provsvar och har all tid i världen att gå igenom frågor. Ofta ringer hon inte förrän vid halv sju-tiden på kvällen, och nån gång ringde hon på en helgdag. Trotjänare!
Jag hörde att kusin Maria går varannan vecka och tar prover för sin struma som visst är jättejättedålig. Hon får aldrig några besked alls. Jag inser hur bra jag har haft det med den här läkarmottagningen. Jag måste nästan göra nåt för dem! Och Pernilla, receptionisten, som jag tjingsade på med Mikael när vi såg på Rigmor Gustafsson, hon är också en sån där människa som har hamnat på rätt plats. Hur tackar man bäst sin privatläkarmottagning?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar