Och eftersom jag är dålig på det, d v s inte har lätt för att göra det, och därmed inte gör det särskilt ofta (inte träffar jag folk heller särskilt ofta, men jag ska inte skylla helt på det), känns det som att allt eller inget är vad som gäller, och så har jag dåligt samvete för att jag inte har tro nog att göra som en del folk som berättar det i ICA-kön (fast om jag ska vara ärlig tycker jag det är lite underligt att göra så). Men idag gick det upp för mig, när jag för andra gången på en vecka berättar om M och mig för en halvfrämmande person (förra gången för sköterskan på min läkarmottagning och idag för frissan) och modigt svarar: Vi vill gifta oss först, när de frågar om vi ska flytta ihop. Att det inte följer med något "Vad vet du om mormonerna? tätt följt av Vill du veta mer???, ska jag faktiskt strunta i nu och bara vara glad när jag vågar vittna om sanna principer, i vilket sammanhang det än blir. Är man en baby får man väl ta baby steps!
Och medan vi är inne på ämnet kyrka och missionerande, kan jag berätta en fin sak om missionärerna. De blir ju bara yngre och yngre, och ibland verkar de dessutom lite oseriösa. Som härom veckan var de på UM och den ene hade stora plastiga vita solglasögon på sig inne och satt längst ner och halvlåg i "handikappstolarna". Ja, ja, tänker man då. Fast idag var de på middag hos m&p och deras budskap var -- förutom att they were both butchering my langugage -- riktigt fint, om man bortser från, ja vad ska man kalla det, deras ungdom och ovana kanske man kan säga. Och till slut sa han som verkar oseriös ibland att någon hade börjat ställa så mycket frågor att det mer liknade Bible bashing, och då hade han bara sagt: "Jag vet att Jesu Kristi Kyrka är sann. Den har förändrat mitt liv, och jag är lycklig." Han sa det med äkta inlevelse, sån där som man blir förvånad över finns hos en som klär sig i vita plastsolglasögon. Jag omvände mig snabbt. Den Herren kallar, dugliggör han. Någon MP beklagade sig för pres Hinckley vid nåt tillfälle över missionärerna och då svarade han bara: But don't you just love them? Härligt. And I do. Ju längre bort de är från en, desto barnsligare är de. Men när de sitter hemma i ens kök och man tjänar dem med middag (rättare sagt gör ens föräldrar det...) och lyssnar på deras budskap, desto mer som Herrens tjänare framstår de.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar