Om FK nånsin skulle börja bråka kan jag ha det här inlägget in mind.
Vaknade vid nåt på ett. Efter att ha sovit närmare 12 timmar.
Blev så trött för att jag klev upp ur sängen att jag var tvungen att vila mig i soffan i närmare en timme.
Orkade sen gå och klä på mig. Men det var så jobbigt att jag fick vila mig i 40 minuter i soffan innan jag orkade gå och göra frukost.
Det var så jobbigt att stå upp och tina bröd och bre mackorna att jag fick ligga i soffan lite innan jag orkade sitta upp och äta frukost.
Sen fick jag vila mig igen.
Sen kunde jag sitta upp vid datorn och kolla mail, men jag rörde mig som i ultrarapid.
Det är inte förrän nu, kl 17.30, efter middagen (som mamma lagade) och en "dag" i stillhet, som jag börjar vakna till liv.
Needless to say har jag inte duschat, inte tvättat håret, inte på mig några vettiga kläder förutom sweatpants och nån myströja.
Jag visste att det blev för mycket igår, och i förrgår, och dan före det. Och tills flytten är klar, antar jag... Men jag har inte ont. Fast jag tog ju en Alvedon förut, så det kan vara därför.
Variant B av en dålig dag är:
Sov värdelöst, har ont i huvudet, måste dra ner alla persienner hemma för det är för ljust trots fyra sorters mediciner mot migränet, vet inte om jag vågar sova middag för då kanske jag inte kan sova i natt. Men jag blir så trött av medicinerna att jag inte orkar sitta upp. Och illamående. Släpade mig till toaletten för jag var säker på att jag måste spy. Icke. Lyckades äta lite mat som pappa hade lagat, men det tog en timme. Satt i sängen och åt. Börjar känna mig som människa framåt halv nio på kvällen. Måste diska då. Det ligger tre dagars disk i diskhon. Tur att jag använder plastbestick och plastmuggar.
----------
Nu har jag outat mig ordentligt. Det är jätteläskigt att det ska komma fram hur dålig kan jag vara. Är rädd för nåt. Vet inte vad. Men det här var det absolut farligaste jag nånsin skrivit på den här bloggen. Önskar jag visste vad jag skämdes så för, och vad jag är rädd för. Handle me with care.
1 kommentar:
Jag kan inte ens föreställa mig hur ditt liv måste vara! Jag och en väninna pratade för några dagar sedan om att hur ruttet vi än har/har haft det (för vi passar båda in där) så har vi i alla fall hälsan. Jag måste påminna mig själv om hur fantastiskt det är! Samtidigt skickar jag dig en stärkande kram och hoppas att du snart känner dig bättre igen.
Skicka en kommentar