Monicas kommentar till mitt ME-inlägg igår var så fint, men jag får lite dåligt samvete. "Det verkar ändå som att du har kommit långt och accepterat faktum och du utstrålar massor av tillförsikt och optimism. Det gillar jag! "
Verkligheten: Igår lipade jag som ett annat psykfall halva kvällen. Stackars Mikael som fick det i örat. Och bara för att jag var ledsen för en sak så blev jag ledsen för annat också; ologiska känslor.
Har bestämt mig för att jag inte klarar av att läsa alla såna där forskningsrapporter och folks levnadsberättelser mm. Blir labil varenda gång. Det värsta är att jag inte blir klok på varför jag blir så ledsen. Om jag visste det kunde jag ju hantera det. M försökte analysera mig igår, men det lät sig icke göras. Har man varit knäpp i snart 14 år går det inte över på ett ögonblick. Men jag ger inte upp. Nån gång ska jag nog förstå mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar