Mikael testade en lek på mig, som han skulle se om den kunde funka på eleven han hjälper med matten. Man skulle lägga ut varsitt spelkort på samma gång, räkna ihop siffrorna (ess var 1 och de klädda var för enkelhetens skull 10, första gången) och säga det först, och då vann man korten. Jag spelade verkligen i underläge, har kognitiva problem med både räkning och att säga ord, och Mikael är dessutom naturare mot mig som är humanist. Men han vann bara med 29-23! Jag har väl möjligtvis mer hysteriskt "måste vinna-beteende" vilket förklarar att jag kunde mobilisera tankarna och varför jag nu efteråt har känselbortfall i fingrar och ben. Men det var så roligt! Andra omgången provade vi med att de klädda skulle ha sitt riktiga värde och då var det kört för mig. Att se en dam, räkna ut vad hon är värd, plussa henne med ett kort till, var för många steg för mig. Så jag gav upp och försökte inte ens. Vilade mig till nästa omgång, eller nästa, där jag med två sjuor kvickt som bara den kunde skrika 14 och darra av upphetsning! Men den funkade ju rätt bra. Anpassning är görsmart!Han tyckte i och för sig att vi skulle sluta, för att jag blev så exalterad. Och han hörde hur jag blev andfådd bara av att knäppa på mig behån tidigare på dagen. Men jag märkte det själv också och satte mig ner och vilade. Jag blir inte lika frustrerad längre av att avbryta en process med vila. Fast det är ju på tiden, med tanke på att jag varit sjuk i snart 23 år. Men nu ska jag inte klanka ner på mig själv. Jag ska ta åt mig när jag berömmer mig, vad är det annars för vits!
Häromdagen, den superdåliga dagen efter att vi fick lasagne hos A-L, dagen som jag startade med att sätta mig i fåtöljen och se en film istället för att ligga och vila i fyra timmar i sängen, ja den dagen. Finn fem fel... Ja, den dagen blev ju helt förfärlig senare och Mikael fick valla mig med en lite utflykt till Hemköp, som hade stängt, och då blev det Ica 10 min bort och jag fick sitta i bilen och vänta lite längre för det är större att gå igenom, och dessutom var det nåt som luktade starkt i bilen, typ bensin/diesel/olja, och just den dagen tålde jag ingenting så det var en jobbig utflykt fast jag behövde den som distraktion från känslorna och det superdåliga måendet. Kombinerat med att jag inte får ta Treo och jag har huvudvärk varenda dag och det är bara ibland som en Alvedon och en Ipren och 50-80 mg koffein hjälper. Hur ska man orka.
Men på den där utflykten när han körde in i skogen och visade underbara hus i Österhaninge, så kom han på att det var ungefär nu för tio år sen som vi träffade varandra. Han hade nämligen hittat gamla papper med årtal på när han slängde förrådssaker, och räknat ut att han sålde huset 2007 och jag var där och hjälpte honom flytta. Ja, det finns folk som trodde att jag var en lycksökerska kanske, eller att jag inte respekterade ett äktenskap. Det finns inget som kan vara längre bort från sanningen. Jag hjälpte Mikael att flytta den där dagen för att jag hade förstått på den tiden vi jobbade ihop, några veckor tror jag, att han inte var jättevälorganiserad, att det var ett stort hus med mycket prylar som verkligen inte var nerpackade. Och att han inte fick så mycket hjälp av familjen, hans ex hade redan flyttat till sitt och var inte intresserad av huset längre, samt barnen som kände (gissar jag) ovilja mot att sälja barndomshemmet för att föräldrarna skulle skiljas. Lille J var 15 och hjälpte till att städa toaletterna med tandborste inför varje visning, men jag kände bara att Mikael behövde all hjälp han kunde få. Men jag fick in not so many words mig tillsagt att hålla mig undan. Det var en god broder som sa det, kanske inte så smidig, men jag har sen dess bara sett på honom som en välvillig man. Ibland tänker jag att jag skulle skriva ett brev till honom och förklara att jag inte var ute efter att sno maken innan liket (äktenskapet) kallnat. Varken Mikael eller jag vet ju ens när vi träffades, för det var inget mellan oss, det fanns inga datum att komma ihåg. Vi vet att vi började jobba ihop på sommaren 2007, med bokningsprogrammet till gästhemmet som mina föräldrar var föreståndare för över sommaren. Vi var vänner länge. Vi blev ihop på Lucia. Och allt vi sa till varandra före det är utan hemligheter, eller hur säger man, hans barn hade fått höra på det!
Faktum är att jag hade faktiskt drömt om att få ett sånt förhållande, som börjar med att man är goda vänner på riktigt. Mitt förra förhållande, som gick från 0-160 på fem minuter, kändes, när det tog slut i alla fall, att jag inte hade känt honom utan vi gick rätt på att vara väldigt förälskade. Vi pratade väl också om saker, men det var hela tiden underordnat Kärleken. Och vi hann bli bra kärester men inte lika goda vänner. Och så ville jag inte ha det en annan gång. Och jag fick ju precis som jag ville, goda vänner först, och sen romantik när det var dags för sånt. Och så ett knappt år senare så friade han, och ett knappt år efter det så gifte vi oss. Trots att vi hade pratat om att vi ville leva tillsammans, pratat grundligt om det!!, så var ändå den där förlovningskvällen något alldeles utomordentligt fantastiskt, även i känsloväg. Jag skrev fem dikter den natten, när jag som vanligt inte kunde sova utan för ovanlighetens skull gärna var vaken så jag kunde sitta och fånle och minnas alla detaljer minst en gång till. Och skriva smäktande dikter, som jag ju inte borde ha försnillat, om jag nu har det.
Men arma läsare, poängen, poängen, jag kommer snart till den! Och poängen är ju att ungefär nu, give or take a few weeks, så träffade vi varandra för första gången FÖR TIO ÅR SEN. Så kan det gå, vem hade anat det, att jag skulle få världens bästa Mikael till man, och få åka snålskjuts på hans underbara barn och ljuvliga barnbarn! Det kan ju inte bli bättre! Det ända är väl att vi var bra mycket smalare för tio år sen och det hade vi gärna varit nu också. Vi får se om lottovinsten ska gå till gastric sleeves till oss båda :-)
Annars räknar jag med att få lite cellgifter (fast det är det inte, i strikt bemärkelse, men jag vet inte vad jag ska kalla det istället) och bli antingen FRISK eller FÖRBÄTTRAD. Och smal.
Jag ska friskfest i Italien eller på Liseberg. Det är så många jag gärna vill ha med. Dig också.
