Betyder det att om vi blir visade våra svagheter så är det för att vi har kommit till Kristus? Jag vet att correlation is not causation (t ex att massa saker är fel hos ME-sjuka innebär inte att de specifika felen är vad som orsakar sjukdomen). Jag vet också att om A-> B, så måste inte också B -> A. Så jag visar eller bevisar ingenting, förutom en tanke som kan vara intressant, om än inte sann eller verklig. Jag ser ofta ett värde i tankar och idéer som inte är bevisade, bara för att idéer i sig själva är värdefulla för att de utvidgar vårt tänkesätt. Och nu tänker jag på mitt eget liv, att om jag ser mina svagheter, vilket jag verkligen gör, så är det för att jag kommit till Kristus. Det finns ju massor av människor som varken tror på Jesus eller Gud och som ändå ser sina svagheter, så teorin är verkligen inte heltäckande. Men den kan hjälpa mig att tänka att det här att jag ser mina brister inte behöver betyda något dåligt, utan kan vara tecken på att något bra pågår i mitt liv och i min utveckling. Det är en väldigt värdefull tanke för mig.
2 kommentarer:
Jag skriver under på allt du säger. Fast det står ju "svaghet", inte svagheter som i specifika brister. Det handlar nog inte om att jag ser och vet att jag är otålig, snål, dömande etc - utan att jag är ett sandkorn på stranden utan Kristus. Utan honom är jag ingenting men med honom är jag "nästan ett gudaväsen" (Psaltaren). Genom Kristus är ingenting omöjligt, på lång sikt, och bara genom honom kan jag komma tillbaka till Gud en gång. Den vetskapen kallas ödmjukhet och är motsatsen till att vara seg selv nog. Det är att inse sitt fulla beroende av Kristus, och den insikten kommer bara när vi "kommer till honom".
Tack för lite teologi på morgonkvisten!
modren
Det är en vacker vers. Kristi nåd är tillräcklig för alla människor som ödmjukar sig. Och han vänder vår svaghet i styrka. Starkt löfte!
modren igen
Skicka en kommentar