Hur man förstör en perfekt morgon

Morgon och morgon, jag vaknade klockan tre och orkade inte öppna ögonen förrän klockan fyra. Men hade sovit i 11h så var rätt nöjd. Då kommer jag ihåg att jag svepte ner mina glasögon igår kväll så de ligger nånstans på golvet där man inte ser dem med en gång. Jag har ett par gamla glasögon liggande på fönsterkarmen för det är inte första gången jag är fipplig och utan glasögon är det som att en blind letar efter en nål i en höstack. Vi har inte mycket space bredvid sängen, det är precis så man kan åla sig ner. Men nej, jag ser inget, och nåt vasst petar rakt in nånstans, kanske fönsterbrädan. Upp igen, hämta min handikappgrep som är lång. Den sticker jag in under nattduksbordet och under sängen och försöker organiserat känna efter, bit för bit, om det ligger nåt. Men nej. Reser mig upp igen, dricker mitt andra glas vatten för jag är slut som om jag sprungit ett lopp, och letar i hörnskåpet efter en ficklampa. Hittar en, tack Mikael för att du är förberedd när det gäller såna saker. Hänger mig på bredden över sängen och lyser in med ficklampan. Ser ut som om det ligger en ruta choklad under nattduksbordet. Hittar en korsordstidning under sängen. Men inga glasögon. Före det har jag lyst på andra ställen i sovrummet, för säkerhets skull, och plockat undan nackkudde, pyjamas, hörselkåpor och annat. Men jag minns att glasögonen hamnade på golvet igår, så jag lyser under fönstret och har en död vinkel där jag inte ser hela vägen in till listen. Men min döda vinkel är bara hälften så lång som glasögonen och det är andra gången jag tittar så de borde inte vara där. Nu är jag frustrerad och helt slut. Jag tål inte att stå på knä på golvet, böja mig ner, gå och hämta saker flera gånger. Men glasögonen ligger ju på golvet, jag vet ju det. Så jag tar till mitt sista vapen, Gud. Jag ber honom hjälpa mig veta var jag ska leta, och förklarar något överflödigt att jag inte orkar all den här aktiviteten. Och om det bara är min tro det handlar om så VET jag att han kan hjälpa mig, med en gång dessutom. Sen ber jag om ungefär samma saker en gång till, så han verkligen ska förstå allt jag vill säga. Jag hinner nästan inte ens säga Amen innan jag öppnar ögonen. Nu ska jag hitta dem. Jag flyttar lite på en låda vi har under sängen, en som jag har sagt i åratal att jag ska gå igenom och slänga, för jag har inte tittat i den sen vi gifte oss. Putter den en knapp decimeter åt fotändan. Jag flyttar på en kudde så jag kan lägga mig i en bättre vinkel på sängen, krossar brösten på sängramen men hänger bra ner med ansiktet. Glasögonen är lite svaga men gör all skillnad i världen. Sitter dessutom kvar på näsan även om jag hänger uppåner med huvudet. Lyser, chokladbit under nattduksbordet (äckligt), sladdar och fler tidningar under sängen. Jag ser mer nu. Ligger högre upp och så är plastsänglådan ur vägen. Hittar en karta piller och två öronproppsburkar, samt en ensam öronpropp och mer damm och hårstrån än jag önskar veta om. Och många korsordstidningar under Mikaels sida. Och glasögonen!!!!! Långt in, nära plastlådan. Jag visste att jag kunde hitta dem om Gud hjälpte mig. När jag letade själv hittade jag dem inte på 20 minuter, när jag letade med Gud hittade jag dem på 3 minuter. Det är mitt första barndomsminne av att Gud hjälper mig, att jag har tappat bort något, letat länge men inte hittar det, och ber, och sen hittar det. Det är min barnatro som håller än. Jag vet att en alternativ förklaring är att man ju utökar sin sfär när man inte hittar saken och att det är det som gör att man hittar saken. Den som vill tro det har lika mycket rätt till sin åsikt som jag har till min. Men på min blogg är det min åsikt som räknas, så Gud hittade glasögonen. Eller tekniskt sett visste han hela tiden var de låg, så han hjälpte mig att hitta dem.

Jag har sån lust att hålla en ny bön, efter tackbönen som jag höll. Där jag förklarar att jag nu har sett att Gud kan göra allting. Så kan han vänligen bota mig från ME nu. Jag vet att han kan. Vill vill han säkert också, för han är inte intresserad av att jag lider. Men jag tror att det här med ME inte är ett misstag, tror inte att Gud har glömt mig i dödsskuggans dal. Jag tror att jag behöver gå igenom det här för att bli den han har vetat att jag kan vara hela tiden. Så fast det är frestande ber jag inte om att bli botad. Jag tror han skulle svara nej, eller i alla fall Inte än. Och faktiskt är jag helt med på det.

Men jag hittade i alla fall mina glasögon.