Fel person

Jag har ringt 112 för några dagar sen. Har gjort det fyra gånger på 16 år, tror jag. Vet att jag är smått hysterisk av mig, som månniska, till exempel var det en person som svimmat av blodförlust och var likblek i ansiktet, så då reste jag upp henne igen, så hon vaknade och svimmade igen. Så jag vet ju att jag kan reagera känslomässigt på saker.

Men när jag har ringt ambulansen för Mikaels socker har jag alltid varit lugn. Jag har ju sett en hel del program på tv där folk ringer ambulansen och vet att jag inte varit hysterisk i telefon jämfört med dem. Det hjälper ingen så jag brukar vara lugn tills Mikael fått hjälp och istället bli gråtfärdig efteråt. Men under tiden måste jag vara stark för Mikael.

Till och med den värsta gången för många år sen var jag ganska lugn. Då hade jag pratat med en kompis i vardagsrummet halva natten och inte hört att han krampat ganska länge i sovrummet. Så dålig har han aldrig varit. Han hade glömt av sina barn och barnbarn, hälsade på ambulanspersonalen som om de nyss kommit kanske 20 gånger. Den gången hade hans hjärna verkligen tagit skada. Det brukar ta bara en halvtimme men den gången tog det flera timmar tills han var sig själv.

Och när jag ringde ambulansen så hade han tuggat fradga och var blå om läpparna och andades inte. Och krampade fruktansvärt. Och slutade. Och ambulansen skulle dröja 20 minuter. Jag visste inte på allvar om han skulle klara sig. Det går aldrig så långt med honom annars eftersom jag märker det. Och nu hade dörren varit stängd i timtal och om han skulle dö så var det lite mitt fel och visst grät jag men jag skulle inte säga att jag var hysterisk.

Med den bakgrunden vill jag ge er ett litet citat från den senaste händelsen. En person ställde helt irrelevanta frågor inklusive om personen blödde och om hen hade typ 1 eller typ 2. Jag säger inte vem det gäller. Men man behöver inte ambulans om man har typ 2. Jag hade dessutom sagt typ 1 det första jag gjorde.

Hen talade dessutom för sluddrigt, jag hörde inte om hen sa att ambulansen kommer om tre eller tio minuter. Väldigt stor skillnad. Ibland hade hen talat med en sköterska och jag fattade inte att det inte var till mig. Efter en lång stund hade personen sagt nåt som gjorde att jag inte var säker ens på att hen hade skickat ambulans. Många av frågorna upprepades, kanske för att hålla mig lugn, men det funkar ju inte så. Man blir ju inte lugn av att en person i den ställningen ställer dumma frågor flera gånger 

Men det värsta var när hen sa Nu behöver jag att du lugnar ner dig.

Jag var inte hysterisk!

Och jag skiter väl i vad du behöver just nu.

Jag vill klaga till SOS alarm. Tror jag ska göra det faktiskt.

Så vad säger man om nån faktiskt behöver lugna ner sig? 

Kan vi ta ett par djupa andetag tillsammans?

Hur går det för dig?

Jag är med dig tills ambulansen kommer, det dröjer xx minuter. Du sköter dig fint!

Jag vet inte. Begär inte att de som svarar ska vara psykologer. Men psykologer har fått mig lugn efter att jag har varit hysterisk. Just sayin'.