Bönesvar

Mikael höll matbön igår och bad om att vi ska kunna behärska oss. Jag tänkte stolt att jag aldrig skriker, kastar saker, slänger i dörrar eller ens fajtas oschysst genom att säga elaka saker eller kalla honom för fula namn. Så jag kände mig så nöjd med mig själv och min självbehärskning. Märkvärdigt hur man hinner tänka allt detta självgoda mitt under en bön.

Men så slog det mig som en blixt från klar himmel. Jag är bra på att behärska mitt humör, men det finns fler saker att behärska. Mitt tal till mig själv och inte Mikael, mina känslor, min kropp. Och nu blev det plötsligt allvar. Det blev en sak mellan Gud och mig, något som är viktigt för min himmelske Fader, till skillnad mot viktigt för min arbetsterapeut. Och för mig själv såklart, men jag har ju motståndartankar som säger att jag vill ignorera att jag är sjuk och bestämma själv.

Behärska mig. Vilket klokt uttryckssätt. Som att vara kvar för länge hos barnen, det finns inget som gör mig så ledsen som att vara den som kommer sist och går först. Härom dagen kände jag mig som Emmi, som grät argt när hon upptäckte att det var en massa glada röster på nedervåningen medan de förväntade sig att hon skulle sova på övervåningen. Man går och festen fortsätter utan en. Det är en hemsk känsla för mig. Jag känner mig icke delaktig, inte viktig, utbytbar. När vi gick hem senast frågade Mikael hur det känns, då när vi gick till bilen med jackor på. Då brast jag ut i grått och sa att kroppen skriker och tackar mig. Men mitt hjärta krossas.

Jag behärskade mig idag som ställde in duschen igen. Jag ska bara göra en liten egen tvätt. Orkar inte sitta så länge som det blir om allt görs ordentligt. Det är självbehärskning att välja det som är rätt, inte det man vill.

Detta känns rentav som något jag skulle vilja arbeta med nästa år. Får se om det slår ut ursäkterna. Eller om jag kan arbeta en vecka med det ena, en vecka med det andra. Det verkar all chopped up.