Ääääääntligen Mrs Marcy!

Jag gjorde ett test härom dagen som svarade på vilken Austen-man som var min true love. Testa här. Man gör ju testet så många gånger det behövs för att få rätt svar, eller hur? Nej, men testet är korrekt och fullständigt pålitligt eftersom jag fick Mr Darcy på första försöket. Men tyvärr försökte de ge mig Matthew McFadyen istället för Colin Firth. That will not do.

De säger:
Just like Mr. Darcy, you're probably very protective of your family and friends – maybe a little overprotective. You prefer a good book to a good party, and you need someone who can keep up with you in a conversation. If you can get over a rocky first impression, you and Mr. Darcy will bring out the best in each other.

Kunde inte sagt det bättre själv! Allt var på pricken: Det var inte kärlek vid första ögonkastet! Skulle väl inte kalla det rocky first impression heller, men jag behövde fatta vem Mikael var för att förstå honom. Lite som ett nytt språk.

Apropå det så kom jag på härom dagen att jag är den enda av mina syskon som är gift med en svensk (more or less): Amerikan, ghanan, sydafrikan. Och så Stockholmaren på det. I en av mina kusiners familj är alla gifta inte bara med svenskar, utan folk som härstammar högst en timme bort från dem själva, flera i samma lilla stad. Så olika det blir. En del bor ju också kvar i samma lilla område som sina föräldrar (jag kände igen en adress från en barndomskompis som skrev och varnade för inbrott), men vi som har flyttat så mycket har liksom gått vidare med livet och det område (or should I say omrpdeN, for there are several) jag bodde k som barn känns som imperfekt, inte presens och absolut inte futurum. Å andra sidan så har jag bott både på samma gata som mina föräldrar, granne med dem, på samma gata som de bodde bör jag föddes, och nu ett stenkast bort. Men en del kan ju skyllas på min ME. Jag hade nog aldrig flyttat hem igen när jag var 24 om jag inte blivit sjuk. Men mina föräldrar har hjälpt mig att klara mig under många år när ingen kom på ord som hemtjänst eller städfirma. Rut fanns väl iofs inte då och jag hade fina vänner som dammsög, det var det som började ta emot först. (Så om nån vill göra det mest pulshöjande hemarbetet ska ni dammsuga, enligt denna högst vetenskapliga engångserfarenhet.) Men jag betalade och bytte tjänster med folk, mutade ungdomar, fick som sagt var hjälp av mamma och pappa.

Jag ska se om jag kan träna Mikael som en hund att lystra till Darcy. Han skulle nog snappa det kvickt men inte nödvändigtvis så gärna fortsätta leka den leken. Det är ju lite av förutsättningen för vår förening, att det är Mikael jag faktiskt vill ha, inte Darcy.

Idag städade jag bland några ramar och hittade ett gammalt, väldigt viktigt papper. Det var en manipulation av en bild på MR Darcy med mig bredvid. Jag kommer ihåg att det var Ellens frasande studentbalklänning jag hade på mig. Enda gången jag haft en klänning som var aningens för lång för mig, jag fick ha mina högsta klackar för att inte trampa på den. Alltså, vad vacker man känner sig när man är smal, swishar hörbart med kjolen, har höga klackar och orkar både le och dansa. En annan värld. Den nya sömnmedicinen som jag trots vissa skepsis är helförtjust i, har viktuppgång som biverkning, fler än 1 av 10 får det. Så jag har ju varit noga med att väga mig emellanåt. Jag hade gått ner tre kilo när jag äntligen fick tag på 10 mg Mianserin och kunde gå tillbaka till min dos på 20 ost f 40 som jag tvingats ta länge för den går inte att dela. Det var bara tre kilo av, som det känns, 300, men jag var så glad. Igår vägde jag 110 igen, dvs drygt 2 kg hade jag gått upp. Ska väga lite noggrannare så jag inte har druckit massa först eller så. Jag blir förtvivlad om jag går upp i vikt av den också. Och sköldkörtel mediciner har vissa gått ner av, men det är ju inte meningen att man varken ska gå upp eller ner av ssk-medicin för på den ena har man förväg förbränning och den andra för låg, så status quo är egentligenmåley för ämnesomsättningen. Lagom. Att gå ner konstant av sköldkörtelmedicin är att pressa kroppen och särskilt hjärtat. Men det finns visst stor business bland kroppsbyggare att de tar t3-medicin för att kunna gå ner extra lätt när de måste deffa sig. Jag vet inte längre vad jag pratar om. Smala Anja bredvid Darcy. Som ju inte finns. Men jag antar att Mikael hellre vill att hans konkurrent bara finns i en bok och inte fem hus bort. Självklart har han ingen konkurrent fem eller femtusen hus bort eller k något hörn av denna runda jord. Det finns ingen jag vill ha mer än han. Jag håller inte alltid med honom, men när han säger att hans handdukar börjar lukta illa för, så tror han att jag fyller torktumlaren för mycket och så stannar fukt kvar som börjar lukta illa. Jag övertorkar snarare än undertorkar, det gör min man.

Men jag googlade faktiskt på illaluktande handdukar och då sa de att man ska ta de mustiga (eller alla för säkerhets skull) och tvätta i 60° med 2,25dl vinäger i tvättmedelsfacket. Sen näran har kört färdigt låter man den blöta tvätten vara kvar och då ska man köra med 2,5dl bikarbonat. Jag kan ha glömt bort måtten så googla gärna så ni får det rätt om ni tänker testa. Jag ska köra en sån tvätt om vi har så mycket bikarbonat hemma, vi har ju bara en liten burk som srr ut att rymma 1 dl.

Apropå tilltall och lystra till Darcy, så hörde Stina en gång att jag hade en nyförälskad ton på rösten när jag talade med Mikael. Lustigt nog ringde hennes man för fjärde gången, ensam med fyra barn, på inte så lång tid efter det tredje och det var inte med supermycket tålamod hon svarade Vad vill du? 

Jag tror att vårt äktenskap mår så bra för att det värsta vi har hanterat är mig, inte småbarn och barnbeck, snor, sammanbrott, skrikmaraton, kolik och kaskadspyor. Eller Den strumpan sitter inte som jag vill ha den, så jag tänker skrika tills nån behagar komma på vad felet är. Mina gråtattacker är lättare att hantera än en ettårings som bara inte vill sova. Det blir man ju galen på, men jag gråter ju för riktiga saker, inte att strumpan är fel, så då krävs det bara lite kärlek och inlevelse, inte stora mängder tålamod som kostar dubbelt för varje extra timme man dessutom var uppe föregående natt.

Sen ger ju barn tillbaka på ett annat sätt än en vuxen. Ett barn kan säga nåt gulligt och så förlåter man dem för de sju senaste sakerna i pipelinen. Och vet att det kommer att komma upp till femtio enskilda händelser där barnet inte visar tacksamhet eller ens är gullig tillbaka, utan sur, trilsk, gråtig, ledsen för ingen vet vad, innan det kommer ett litet kärleksbevis. Men mellan två vuxna individer inbillar jag mig, och ser på vår äktenskap så, som att vi ger och får varje dag. Man har aldrig nån lång skuld, förutom den som heter Jag har ME så kan du plocka in i diskmaskinen 95% av de kommande 10 åren?

1 kommentar:

modren sa...

Du har allt ett riktigt klappande flickhjärta kvar.
modren, tant