Aldrig samma, men tack för det!

Jag har gift mig med en prins, men han har ingen riktig titel (förutom Monsieur Michel Froid-Genous).

Jag själv är inte landets blivande drottning, har inte en minimidja, inte en garderob värd miljoner med klänningar, smycken, hattar, skor och väskor, inte en frisör och en sminklös och så väger jag som två Kate Middleton, alltså en helt i onödan.

Men ändå väljer jag mitt eget liv före hennes varje gång!

Men det vore intressant att se hur snygg man egentligen kunde bli om jag vägde 55 kg och hade hovstylister vid min sida.

Trots att jag inte vill ha hennes liv så avundas jag henne som får vara så vacker hela tiden. Jämfört med kirurg har ju kronprinsessa väldigt mycket vackrare jobbkläder. Mikael hade coronamöte, dvs skjorta på men inga byxor. Inte heller så tjusigt. Man räddar inte lika många liv som prinsessa som kirurg, men man får bära en tiara!

Inte riktiga människor

Vi hade ju firande av pappas 75-årsdag på datorn, alla barn, ingifta och barnbarn. Barnbarnen visade snällt upp sig och vinkade hej till alla, men lämnade oss vuxna att prata. J såg man hur han kollade på de olika rutorna med folk. Han är inte så lättflirtad så man förväntade sig inga pussar eller så. B var desto specialare och O visade sin bula i pannan. Men man såg att J kopplade bilderna till människor. Sen kom lilla G i bild. Hon är ju "god som den godaste bulle", och skiner alltid upp som en sol när man hälsar på henne. Men hon tittade helt förvirrat på bilderna och såg bara en skärm med grejer på. Hon förstod inte att det var människor inne i burken. Men hon är ju inte ens ett än, så det var ju förväntat, men ändå. Att vara barn är ett fullkomligt konstant lärande. Miri sa hur Emmi utforskar huset: vad ligger under den stolen, vad händer om jag drar i den här sladden osv. Lärande precis hela tiden. Så imponerande, fascinerande och deprimerande. Att takten på vårt lärande går ner så mycket, slås ner av skolan som för att passa alla istället inte passar någon. Och när jag, som snart 50-åring, är så trög i att lära mig det som mitt liv försöker få mig att förstå.

Man kan försöka lära sig fortare, men oftast lär man sig bara sämre då. Det tar den tid det tar, eller så blir det dåligt gjort.

Jag kan två spanskaglosor bättre än nästan några andra ord på något språk, för att jag hade så svårt att lära mig dem och fick hitta på knep, som alltså sitter kvar mer än 30 år senare. Añadir betyder tillägga. Anja uttalas aña på spanska och dir betyder säga. Dvs jag ska alltid tillägga nåt, Anja dir. Det andra är aguantar. Det betyder hålla ut, och mitt knep för det ordet var agua, vatten. Vem behöver vatten mest av alla? Han som krälar i öknen efter en brunn och inte en hägring. Men han måste hålla ut där han krälar. Aguantar, hålla ut. Fastsvetsade i min hjärna.

Ibland ställer psykologen psykologiska frågor till mig. Eller sammanfattar nåt med ord ur en bok men som är ryggmärgskunskap för honom. Det är häftigt. 

Jag ska nu försöka sammanfatta nattens soverfarenhet. Den var inte så bra till att börja med men jag vet inte hur jag ska beskriva den så jag har skjutit upp det. Men kan inte vänta, då glömmer jag, och nästa fredag måste jag dessutom ha analyserat mina olika anteckningar.

Men jag får påminna mig om att även om jag inte lär mig saker hela tiden som en bebis, så finns det såvitt jag vet inte något tak för hur mycket jag kan lära mig.

Rättighet till vad?

S satte in ett förskräckligt citat idag på FB om hur barn har rättighet och skyldighet att gå till skolan. (Hon satte inte in det för att hon höll med, om det inte framgår.) Och att det är det enda rätta att skicka alla barn till skolan nu, oavsett om föräldrarna tillhör riskgrupp.

Så riskgrupper ska ha möjlighet att sjukskrivas om de inte kan arbeta hemma, för att skydda dem, men samma personer måste skicka små familjemedlemmar till platser som kryllar av folk och av virus och sen hem kcen. Och upprepa varje dag? Hur är det ens lite rimligt?

Jag blir riktigt arg på dem som tror att det är staten som äger barnen och att barnen bara kan bli lyckliga (eller vilket livsmål de nu har åt de små medborgarna) i statens vård. Barnen tillhör föräldrarna, inte staten!

Jag har familj i två länder som inte har haft grundskolan öppen på sistone. Jag har aldrig fått så mycket fina bilder på syskon som hjälper syskon med läxan, söta lappar och brev, grillutflyker, motion, bak, middagar, egna initiativ och vänskap. Jag tror det har varit svårt ibland för föräldrarna att själva arbeta med barnen hemma men det är bara min egen gissning. Men barnen har det då sannerligen inte gått nån nöd på. 

Jag vet att vi är välsignade som får gå i skolan istället för att bli barnsoldater eller barnprostituerade, till och med för mina mor- och farföräldrar var det inte självklart att få gå i skolan så länge som de ville. Mina föräldrar har både tagit studenten (på den tiden då det verkligen var nån mer ansträngning inblandad än att stå på skoltrappan och sjunga Studentsången) och gått på universitetet, men de var första generationen. Jag ska inte mopsa upp mig så mycket att jag glömmer att barnaga förbjöds relativt nyss och att vi har det bäst i världen, de få procent av oss som bor och är födda i norra och/eller Västeuropa. Så självklart ska vi vårda vår rättighet att gå i skolan. Och självklart ska barn gå i skolan under normala omständigheter.

Men det är inte normala omständigheter nu. Det har ingen missat. Och i en familj där någon på allvar riskerar att bli svårt sjuk och/eller dö, ska staten inte komma och tala om barns skyldighet att gå i skolan. Förälderns rätt att överleva covid väger tyngre även för barnet än dess skyldighet att gå i skolan. Kanske säger landets ledare det här för invandrarfamiljer med åtta barn i en trea där bägge föräldrarna är analfabeter och ingen kan undervisa dem hemma. Men är det inte förvillande få hushåll som ser ut så? Jag tänker på föräldrar i min ME-krets som dels är lättsmittade och som blir sjuka i en månad av en förkylning. De har inte råd att bli permanent försämrade och inte kunna ta hand om sina barn i framtiden. Det här halvåret är ju inte resten av livet. So what om ungarna missar några mattetal och några glosor. En jag känner har ME, partnern har cancer, och deras barn menar staten har en skyldighet att gå till skolan?

Vilken verklighet lever ni i? Tydligen inte den där barn har skolplikt, tar hem smitta och dödar sina föräldrar. Barn är inte politiska objekt, de är beroende av sina föräldrar, och i alla normala fall är föräldrarna kapabla att ta hand om sina barn minst lika bra som staten. Många föräldrar har faktiskt dessutom både utbildning och arbete som kan vara riktigt avancerade. De kan till och med vara lärare själva! Men det mest storslagna är faktiskt att i kris så är det barnens mamma och pappa som är riktigt betydelsefulla, inte barnets fröken. Familjekärlek är nåt vackert, inte nåt ont som ska smygutrotas genom politisk indoktrinering. De barn som inte har den lyckan har staten ett ansvar att hålla koll på. Så ta det ansvaret. Ett barn som smittar sin förälder med covid och som dör, kommer att få problem. Varför är inte de lika viktiga som barnen som mår dåligt av att inte få gå till skolan? Tala om att sätta grupper mot varandra. Staten är allas stat, inte bara någras.

Jag är heligt vred.

Överlevt!

Jag grät typ fem gånger när jag gick upp, när jag tvättade händerna, öppnade pillerskåpet, ja, av allt och inget. Jag har haft så mycket huvudvärk så länge att jag är helt slut. Tanken på en dag till när huvudvärken skulle förvärras och kanske bara skulle bli knappt uthärdlig med medicin orkade jag inte bära. Men jag vet att jag är lättlurad, så jag tänkte avleda mig själv. Jag lagade middag. Det blev flygande Jakob utan kyckling och jordnötter, dvs bacon, banan, chilisås och grädde. Jag kokade ris till. En otroligt minimal insats, kulinariskt sett. Men jag klippte baconpaketet o smala strimlor och stod sedan och koncentrerade mig på att dra isär alla bitarna, en i taget. Det tog en stund och då fanns inget annat i världen förutom baconet. Jag slutade i alla fall att gråta. Det är kanske därför det är "kvinnogöra" att handarbeta, för att det är terapeutiakt för oss. Det kanske förresten är lika terapeutiskt för män att kavla upp ärmarna och rota i en bilmotor.

Men den när Mikael kom hem höll jag på att gå under när han vek ihop papperskassen. Det var nåt mer ljud efter det som var jobbigt för mig, men det stannade där. Jag klarade resten av dagen genom att koncentrera mig på att slappna av i nacken och inte ligga obekvämt, dricka massor, inte röra mig mycket eller fort, sänka ljudet på teven, blunda om bilderna går för fort (jag klarar sällan av introt till Big Bang Theory t ex), och äta choklad cirka en rad i timmen. Det är högst vetenskapligt och avsett att hålla blodsockernivåerna jämna. Och så funkar det som antidepressiva, tills man ser en spegel.

Mikael är så snäll. Det hjälper mycket. Igår orkade jag inte precis prata men idag hade jag massor att säga. Han hade hämtat ut Bricanylspray på Apoteket och kastade den till mig från köket och jag fångade den med en hand liggande i soffan. Sånt blir man ju glad av, tävlingsmänniska som jag är. Men mest är det för att han kastar bra. Men jag har lite bollsinne.

Sen vill jag bara säga att det här med att folk ska vara hemma hela tiden stressar mig! Jag ser folk som påtar i trädgårdar, lagar ordentliga middagar, tränar, rensar i garderoben och allmänt klättrar på väggarna. Jag har inte fått en minut över till att spela spel. Jag orkar fortfarande oftast bara klä på mig och äta middag. Så min filmlista blir bara längre och längre, precis som min att göra-lista.

Fast idag, och nu ska jag erkänna hur djupt jag sjunkit, skulle jag ringt och beställt tid för klippning. Jag ska gå när det bara är en frisör där och alltså bara en kund. Det tar för lång tid att tvätta och torka som det är nu, nacken pallar inte. Så jag skulle ringa och boka tid, men jag vågade inte. Kände mig så labil av huvudvärken, och så trög i huvudet, att jag bara vägrade. Vågade inte boka klipptid. Det är nog nytt rekord.

På fredag ska jag ta migränspruta, men jag tror inte detta är migrän så det är ingen idé att ta sprutan tidigare. Men jag har gått tillbaka till 30 mg på min fetmedicin så jag tror jag sov bättre inatt.

När jag skulle ta kvällsblodtrycket igår, eller på natten alltså, hade jag 96/72. Mikael hade vaknat då och tyckte vi borde kolla maskinen men hans var normalt. Men om man inte svimmar så gör det väl inget om blodtrycket är lågt ibland? När jag vaknar är det alltid normalt. Och det är inte alltid lågt på natten, för då skulle jag ta upp det med läkare eftersom jag äter två mediciner. Men jag borde kolla om blodtrycket går ner på samma kvällar som tempen går ner, för då är det att ME:n inte förmår sköta kroppens funktioner. Det vet jag sen förr. När jag har 35,3 när jag lägger mig vet man att det har varit en dålig dag.

Men det är ett heltidsjobb att vara sjuk. Så mycket att hålla reda på, det är så mycket symptom i mitt liv där det istället skulle vara böcker. Det där med att bli professor är nog superkört.

Förresten kom jag på en sak. Jag tycker inte det är speciellt upphetsande med sex på allmänna platser. Alltså, jag har inte provat mer än att hångla i hissar, men känner mig inte sugen på att prova nåt naket i en park eller restaurang eller var man nu ska göra det. Men nu inser jag att hela mänskligheten är baserad på att föräldrar har sex i sovrummet bredvid sina barn som när som helst kan komma in. Tala om att krydda med risken att bli upptäckt! Inte för att jag vet hur gammal man måste vara för att identifiera det som pågår som sex. Kanske den förmågan ökar i samma takt som ens vilja att gå in i föräldrarnas sovrum på natten minskar. En inbyggd skyddsmekanism. Gott så. Men det är för att jag inte har några barn som såna tankar aldrig har föresvävat mig. Men bara den som sover lär sig inget. No pun intended 🤭

Känner honom

Jag känner Mikael så bra att jag hör på hans andning att han håller på att somna innan han ens har börjat känna att ögonlocken vill stänga sig. Det är så trösterikt på nåt sätt.

Det väntade jag mig inte!

Kollar på nyheterna för en gångs skull. Allt är fortfarande coronarelaterat, men i ett vidare begrepp, som att Liseberg inte öppnar och att kvinnojourerna får färre samtal. Sen säger statsministern att man inte ska pausa trängselskatten och en miljöpartist klagar på det. Om man inte ska åka kommunalt pga Corona så ska folk inte straffas för att de tar bilen. Jag håller helt med, men jag trodde aldrig att Miljöpartiet skulle sätta miljön på andra plats. Tycker det är jättebra att de ser detta som den utomordentligt enstaka händelse som det är.

Såg återigen bilder av Venedigs vatten som nästan inte gick att se ens en gång, så genomskinligt var det. Och nåt ozonhål har visst växt igen. Det är ju fantastiskt att miljön kan bli bättre. Men vi ser också vad det kostar. Kostar konkurser, arbetslöshet och världsvid ekonomisk kris. Det är ännu inte någon som har kommit på hur man både äter kakan och har den.

Så rådlös

Jag är inne i en fruktansvärd huvudvärksperiod. Jag har dessutom dosminskat en av mina sömnmediciner från 30 mg till 20 mg på en vecka och förmodligen har jag sovit sämre och senare vilket kan vara en bidragande orsak till huvudvärken. Om jag inte kände igen migrän så bra skulle jag säga att det var det, inklusive illamående och ljud- och ljuskänslighet. Men det är lite mildare smärta än migrän, men så pass allvarlig att även om jag tar Treo så är det svårt att koncentrera mig. Igår tog det ca 12 minuter efter fem verksamma timmar med Treo för smärtan att komma tillbaka med full kraft och jag behövde ta en Treo comp. Inte helt lätt att somna efter en sån dag. Magen klarar ju inte treo och det är bara det som hjälper, så jag försöker in i det längsta att låta bli. Idag tog jag Treo fem i midnatt. Då är det inte heller lätt att lägga sig. Koffein, smärta och den där evinnerliga oron är ingen lämplig John Blund.

Mitt i alltihop så håller jag på och ska sätta mig in i om jag ska vara med i en studie. Man får inte ta några NSAID på sex månader och Treo går då bort, tillsammans med alla smärtlindrande jag har i skåpet. För två månader sen hade det inte gjort mig nåt, men med den här huvudvärksperioden känns det omöjligt. Men medlet i studien kan ju hjälpa på ME:n, vill ju inte byta det mot sex månaders Treo. Men å andra sidan har jag ätit probiotika förr utan effekt, men kanske var det 50 miljoner färre bakterier, och det längsta jag provat var en månad, nu ska det vara tre, och med en produkt som har hjälpt på både ME- och MS-sjuka. Men jag tänker att det snarare behövs cytostatika än probiotika för att hjälpa mig. Men vem vet om kroppen kan läka sig själv om immunförsvaret och balansen i tarmen blir bättre. Men jag tror inte riktigt på att det ska funka och nu kan jag inte tänka mig att vara utan smärtlindring. Men är blasé inte samma sak som vis av erfarenhet?

Och så kan jag ha fått huvudvärk idag av duschen. Hade så förfärligt ont i nacken ikväll. Tog på mig halskrage när jag skulle gå upp och göra macka.

Sen håller jag på och ska hitta rätt dos av sköldkörtelmedicinen. Huvudvärken har kommit eller fått fart två timmar efter intag av den andra dosen flera gånger. Men om det är ett övermedicineringssymptom så borde jag ha fler, men alla andra saker pekar fortfarande på att dosen inte är för hög, jag har fortfarande låg temp, samma puls och blodtryck som alltid, trög mage, torr hud. Och jag tar 20 mcg när jag vaknar och 10 efter fyra timmar. Så då borde jag snarare reagera på den högre första dosen om det är för mycket, eftersom pillret verkar i fyra timmar bara. Och man får ju alltid huvudvärk på kvällen om det är ME:n som orsakar den. Igår vaknade jag halvt om halvt av huvudvärk och försökte ignorera den och fortsätta sova. Det var fyra skittimmar kan jag säga.

Jag vet inte hur jag ska reda ut det här. Det enda jag har bestämt mig för är att inte dosminska fetmedicinen när jag har huvudvärk. Måste kunna sova ordentligt till att börja med. Sen ska jag prova imorgon att ta en kvarts ssk-tablett om jag får huvudvärk och se om det blir värre, bättre eller ingen skillnad. Och upprepa det tills jag skönjer ett mönster. Typ. Har inte läkartid förrän om fem veckor, blir jag desperat skickar jag ett meddelande. Men det är så snett att alla normala underfunktionssymptom är kvar, och så får jag huvudvärk som enda verkan. Så var det ju visserligen med LDN också. Men jag kan inte avskriva huvudvärken som ssk-följd bara för att de kommer på nästan samma gång. Correlation is not causation. Och jag har ätit medicinen sen före Corona och inte haft huvudvärk hela tiden sen dess. Och nu har jag legat kvar på samma dos jättelänge, för att jag inte ville ändra nåt förrän jag kunde ha pejl på puls och blodtryck igen, och nu har jag fått min mätare på posten men det känns ju inte som rätt läge att varken minska eller öka eftersom jag inte ens fattar om det hör ihop.

Sen måste jag ta itu med att analysera sömnen inför mitt nästa besök hos psykologen. Jag har skrivit utförlig dagbok och noterat olika situationer och händelser som har triggat mig och så ska jag försöka analysera vad triggern var och gå igenom dem med psykologen, den enklaste och minst känslomässigt laddade först.

Men det känns inte som om man kan göra nånting med den här huvudvärken, annat än klaga såklart. Idag sa Mikael så gulligt att vi kunde prata om vår dag och han frågade vad jag hade gjort. Jag hade bara orkat surfa på Ellos, men det sa jag, och sen berättade han några saker från sin dag. Men när han frågade om vi skulle prata om vår dag så kände jag bara Nej, jag orkar inte prata. Men jag kom inte på hur man säger det innan han hade frågat mig om min dag. 

Och faktiskt är jag glad för det, för jag orkade ju. Och jag såg ett sånt där flygkraschprogram där det var den mänskliga faktorn tillsammans med andra orsaker. Men de sa att piloterna inte kommunicerade med varandra och hade de gjort det hade olyckan kunnat undvikas. Den enes instrument visade nämligen fel och det finns riktlinjer för vad man gör då. Och nån gubbe sa att när man har en kris i cockpit ska man faktiskt beställa en kaffe först, för inget är så bråttom att man behöver göra det på sekunden utan att tänka efter först. Kraschen i programmet tog 90 sekunder från första problemet till att de låg döda i en sex meter djup krater i marken i Nordnorge. Om jag hade haft 90 sekunder på mig hade jag velat handla med en gång, inte tänka efter, kommunicera, dubbelkolla. Men så viktigt är det att man pratar att man kan krascha annars. Så jag är glad att Mikael tog initiativ idag och att jag inte hann säga nej. Vi ska aldrig krascha, men då krävs det att vi gör rätt.

Min hemtjänstperson har gjort coronatest via jobbet. Jag vet inte vad det finns för sorters teater och vilka som är hur tillförlitliga, men hon hade ingen pågående smitta och inga antikroppar. Men om man nu inte blir för evigt immun så är antikroppar kanske inte nåt att längta efter. Jag vet inte vad jag ska tro. Jag har svårt att tänka också. Jag får lite panik över hur ont det gör fast jag anstränger mig så för att avleda mig och treon funkar som bäst. Mikaels snarkningar (han snarkar mycket mindre än man eventuellt skulle kunna tro) var jobbiga förut och jag har haft problem med både ljud och ljus från teven ikväll. Att man bara kan ligga och vila utan intryck är ju frustrerande, klarar man avledningarna så mår man bättre, tiden går fortare. Jag blir arg av smärta. Inte arg så jag får krafter utan bara pissed off. Snart får vi börja censurera mitt språk. Jag har aldrig varit så nära en fet svordom som i förrgår när jag gjorde en liten rörelse i luften med tummen och artrosen gjorde sååååå ont. Helt obegripligt hur nåt så litet kan göra så ont. Måste göra mina övningar jättelångsamt för annars kommer ett hugg. Igår gjorde det ont i vänster tumme också i typ fem minuter och genast börjar jag oroa mig för att det ska bli artros där också. Hellre det än i höften eller knät. Men helst inget mer nånstans. 

Och varför måste jag OROA mig för allting? Jag vet det nog, det måste vara att jag bara precis lyckas klara det som är nu, om det blir värre så har jag inga reserver för att klara det utan lidandet ökar då och det avfärdar jag ju helst. Fast jag har ingen kontroll och kan inte vägra det utan måste klara det och det oroar jag mig för hur det ska gå. Jag visste inte att jag var så orolig av mig och det känns trist att ha utvecklat negativa egenskaper, det är ju meningen att det ska gå tvärtom i livet.

Och jo, jag vet att det är en gåva att vara här på jorden, ha en kropp och en familj och massa erfarenheter som får mig att växa, men å andra sidan är jag också så less. Strunt i det där med utveckling, jag vill bara må bra och äta en Nogger i solen utan att nåt gör ont. Men ett liv utan framsteg, vad är det? Samma liv som en fluga lever.

Så okej då. En dag till kan jag köpa. Vill vara med Mikael i tusen dagar men kan bara tacka ja till en dag till med huvudvärk. Vi får renegotiate imorgon.

Corona-puckon

Eftersom andra länder börjar släppa upp samhället så kan vi också göra det, resonerar många som inte har tur när de tänker. Om fullt och öppet samhälle är 100, och 1 skulle vara att sitta i fängelse, då kan man säga att många andra länder har gått ner till typ 30, medan vi har legat på 60. Så när andra länder släpper upp på lockdown så går de kanske bara från 30 till 50, dvs vi är fortfarande mer öppna än de andra länderna. Det är inte så att alla kan öppna 20 steg utan det beror på utgångsläget. Fattar inte hur det kan vara svårt att begripa.

Såg redan i början av covid-perioden en undersköterska i äldrevården som hade hosta men så gärna ville gå till jobbet: Mina patienter behöver mig! hade hon som argument. Det är inte lönt att säga nåt för om jag är så rättfram som det behövs blir jag stämplad som elak. Så jag säger inget.

Men så för bara 3-4 dagar sen, när vi har levt med det här i flera veckor och situationen inte förbättrats än, så säger en tjej att hon har haft hosta i en månad men hon känner sig inte sjuk utan går till jobbet. Vad med all information om att om man har hosta, feber, huvudvärk eller snuva, dvs det ena ELLER det andra, så ska man stanna hemma från jobbet?

Jag har alla fyra varje kväll men så går jag inte till jobbet heller. Men i ärlighetens namn har jag mindre ont i huvudet idag än på flera veckor. Ta i trä.

Jag fick min blodtrycksmätare. Trycket är lite högt, pulsen likaså, men det är precis så jag blir när jag är överarbetad.

Gjorde falukorv i ugn idag medan Mikael hade mattelektion. Jag är så trött på att höra om normalfördelning och kvartiler. 

Men det får jag väl vara tacksam för. Finns värre saker att vara trött på och vilja slippa höra.

Om jag gifte mig

Jag har ju haft tid på mig att tänka igenom mitt bröllop och i efterhand ha åsikter. Det är ju de enda åsikterna som verkligen räknas, de med facit.

Jag ångrar inget från den dagen. Jag är jätteglad. Men inte kan det krävas av en att man ska sluta planera sitt bröllop bara för den lilla detaljen att man redan är gift. Jag minns fortfarande känslan när jag gick in på Pressbyrån på Nordstan och hittade brittiska brudtidningar ca 1991. Och sen när jag flyttade till Schweiz fanns det tyska brudtidningar! Sen var det kört. Jag köpte alla jag kom över. Har säkert ägt två meter brudtidningar sammanlagt. Fast favoriterna var faktiskt ändå brudbukettstidningarna. Jag fick bara tag på kanske tre stycken nånsin, men hjälp vilket innehåll! Nu är Pinterest mina tidningar, och Readly också. Fast i ärlighetens namn läser jag inte brudtidningar längre, men jag samlar fortfarande brällopsbilder på Pinterest.

Det enda jag ångrar var att jag var tjock. Så när jag drömmer är det en smal version jag drömmer för.

Egentligen tror jag att jag vill följande:

Vinterbröllop. Kanske november. Om det var sommarbröllop skulle platsen garanterat vara Sundby gård, 

för vi har så fina minnen därifrån och så är utsikten to die for. Men jag antar att det skulle vara lika vackert med snö. Annars på vintern tror jag kanske att jag hellre skulle vilja ha det på den gustavianska herrgården på Muskö, jag har glömt vad den heter. Ludvigsbergs herrgård. Jag har inte varit där så jag vet inte om bilderna förskönar vare sig miljö eller mat, men jag gillar ju gustavianskt.

Ingen sån där märkvärdig meny, men god mat!!! Och tårta istället för efterrätt. Det skulle inte bli dans efteråt för det orkar jag inte. Eller, om det är ett påhittat bröllop där jag är smal kan jag ju lika gärna vara frisk också...

Här är Sundby gårds billigaste bröllopsmeny och den köper jag absolut! Man skulle nog förmodligen också kunna få ner priset genom att folk dricker alkoholfria drycker.

Västerbottenpaj med sikrom, rödlök, gräslök, gräddfil och örtsallad

Baconlindad fläskfilé från Rocklunda gård med säsongens primörer, smörad rödvinssås samt purjolöksgratinerad potatiskaka med salvia

Fläderpannacotta med krusbärssås och hackad vit choklad

Inte jättemånga gäster. Egentligen tycker jag att åtta pers är max vad man klarar av att prata med, max 10, men det är mer ett elopement än ett bröllop. Det har absolut sina fördelar också och det har jag också fantiserat om. Men om man ska ha 50 gäster på mat så blir det 50 000:- för en billig trerätters! Så det går liksom inte att äta så fin mat som jag egentligen vill med så många gäster som jag egentligen vill. Han Jason som öppnat innerstadskvalitstskrog bredvid lilla centrumet vid Ringvägen i Vh, han skulle nog kunna göra en makalös bröllopsmiddag. 

Men 50 000:- för mat låter inte lockande alls. Det känns roligt att drömma om men inte lika roligt att faktiskt betala det. Men 100 000:- räknas allmänt som ett budgetbröllop. Ha! säger jag.

Färgerna skulle såklart vara mauve och aubergine med svart och vitt. 

Och gärna cheesecake men hellre blåbär eller björnbär på, för färgtemats skull.

Buketten nåt sånt här, dvs jättelik den jag hade fast mörkare rosa.

Alla flickbarnsläktingar skulle ha såna här kransar i håret:

Jag kanske skulle vilja ha en bukett med vita anemoner. Antar att jag väljer bort det för att den där buketten ovan måste vara det vackraste jag nånsin sett. Men som plan b:

Frisyr, nåt sånt här?

Och om det ska vara mindre formellt en lösare variant.

Och om jag ska elope så blir det min vanliga frisyr.

Juveler och skor är svårt att bestämma när man inte har klänning, så här famlar jag lite i mörkret. Men här är lite juveler som jag kan tänka mig att bära:

Det halsbandet.

De örhängena, fast de ser faktiskt mer ut som festörhängen än brudörhängen så eventuellt får jag passa på dem.

Övriga juveler, går inte att säga rakt av, men ungefär såhär:

Skor. Beror på om jag ska kort eller lång klänning och hur familjärt det ska vara. Men typ:

Klänning, såååååå svårt. Jag bara ändrar mig. 

Jag har några elopeklänningar, men det blir ingen elopement för vi är ju redan gifta. Men för spelets skull:

Baowam!!!!

Sen kommer det svåra. Men eftersom allt är drömmar får jag välja 15-20 brudklänningar och behöver inte välja ut en.

Bara gummen är densamma får man leka med verkligheten hur man vill.

Vill såklart hellre ha denna i kritvitt. Kritvitt är enda färgen för mig!

Rosetten i midjan är lite skum men jag gillar den. Däremot är ränderna på kjolen bäääääst!

Det finns ingen som tycker att man ska ha sån slits i verkligheten. Bara på röda mattan. Så inte på mitt bröllop. Men för övrigt.

Den här från Victor & Rolf skulle bara ha chifongblommor istället för de här lite för iögonfallande.

Bo-ring. Men vän och söt. Man kan ju ha såna dagar också.

Den här kan jag inte gifta mig i för det är nästan ut som min syrras.

Om den här säger jag You go girl! Ha broccoli i buketten, olika topp och kjol, och ett chanelaktigt halsband. Men jag skulle inte klä i en sån kjol. Men i pärlorna. Jag hade valt en a-linjeformad kjol, haft blusen utanför och haft skärp i midjan istället. Och inte broccoli kanske...

Hellång!!!!!

Hellång och samma sidentyg överallt.

Trekvartsärmar till! Allt blir bättre då.

Äääälskar denna. Enkel men genial passform och detaljer.

Sådär.

Vitt tyg, inte ljusbeige. Och gärna en helt annan topp. Men plisseringskjolen lägger jag bud på med en gång!

På ett sätt älskar jag den sista mest, för att den är så annorlunda, men fint annorlunda. Och jag skulle inte ha tassels i öronen. Tror den hade klätt mig också, för 80 kg sen.

Mikael är så snäll. När vi pratade om företeelsen att förnya sina löften dvs gifta sig igen, men jag inte hade avslöjat att jag inte såg det i vår framtid, så var han så omtänksam och kunde absolut tänka sig att hitta på löften till andra gången.

Det är verkligen bara brudgummen som är det viktiga den dagen. Men man kan få drömma!