Förståelig forskning

Jag tror jag har berättat om det här förr, men nu ska ni få se två grafer som säger mer än tusen ord. Det gäller den nyligen publicerade studien med 20 friska och 20 ME-sjuka som de kunde särskilja med 100% säkerhet med ett enkelt blodprov. Jag har aldrig hört om att någon har haft rätt i 100% av fallen när de har testat saker förut, så detta är som sagt väldigt goda nyheter. 

Jag har läst att det är fyra olika forskarteam har visat samma sak, dvs att friska celler som placeras i me-plasma beter sig sjukt, och celler från me-sjuka som läggs i frisk plasma beter sig normalt. Det som är bra med det här med nanoneedle är att testet är både billigt och enkelt och skulle kunna generera precisa ME-diagnoser utan specialistkunskap. Med tanke på att man tror att 80% av alla ME-sjuka är odiagnosticerade så är det också väldigt positivt, så att folk kan få korrekt information och råd om hur man hanterar sjukdomen. Det är så många som har fått andra diagnoser, t ex utmattningssyndrom, för att vården inte känner till  ME, och så har behandlingen inte fungerat utan gjort folk sjukare. Senast igår läste jag om en läkare som ifrågasatt vad man ska med en ME- diagnos till. För det första kan man få råd om hur man ska behandla sjukdomen, även om ingen bot finns. Behandlar man den fel blir man sjukare. Är inte det orsak nog? Och för det andra så ska man ju ha den diagnos som motsvarar ens symptom, oavsett om sjukdomen ännu är obotlig. Ska vi sluta diagnosticera folk med obotlig cancer för att en diagnos inte hjälper dem? Sjukt resonerat. Och den dagen man hittar bot vill i alla fall jag stå med en bergfast ME-diagnos så att jag har en chans att bli frisk. Då är det inge läge att ställa sig i kö till ME-specialister som kan ha åratal i väntetid. (Sköndal har nu två år, tror jag. Bragée har kortare väntetid, men har växt så fort att jag inte är säker på att kunskapsläget har hängt med i anställningsfarten.) Jag tänker inte tränga mig i botkön men jag vill ha min medicin omedelbart!

Förresten, graferna. Den ena med rött och blått visar friska vs sjuka. Den är övertydlig. Det är inte något överlapp mellan sjuka och friska, och till och med ett gap mellan sjuka och friska. Den andra grafen visar hur cellerna förändras över tid och då ser man att ME-sjukas celler kämpar mer med energin över tid. Det stämmer med folks egna erfarenheter av aeroba och anaeroba aktiviteter och att man inte kan behålla aktivitet över tid.

En ytterligare positiv sak med detta är att Ron Davis' team testar befintliga mediciner på cellerna. Om man hittar något som hjälper cellerna att fungera normalt och som redan är en godkänd medicin så kan man snabbt få fram botemedel utan att behöva gå igenom hela processen med att få ett nytt läkemedel godkänt. Jag vet inte om jag vågar hoppas på det, men i så fall kan det ju gå fort att få fram nåt som kan hjälpa. Det man ska göra nu är att testa på fler personer och att inte bara ha ME-sjuka och friska utan folk med liknande sjukdomar för att se om detta är unikt för ME. I så fall är en biomarkör för ME inom räckhåll!

Texten nedan kommer härifrån. Killen förklarar det ett snäpp enklare än där forskning i övrigt publiceras, vilket gör att jag för första gången har orkat fatta vad forskningen går ut på.

Last week, Dr Ron Davis’s team published a pilot study showing remarkable results for their nanoneedle device. Strikingly, there was no overlap between the results for 20 ME/CFS patients and those for 20 healthy controls, something that is almost never seen with this illness.

The research used nanomanufacturing techniques to embed large numbers of tiny electrodes within a silicon wafer. Each electrode, or nanoneedle, is comparable in size to a cell.

The researchers created a simplified blood sample for each patient that consisted of white blood cells (immune cells) in plasma, but without red blood cells and platelets. The scientists added each sample to a silicon wafer, and the electrodes then measured electrical impedance.

Impedance is a measure of how difficult it is for the electrical current to pass through the cells and/or plasma next to the electrodes. Critically, in the nanoelectric set-up, the authors say that change in impedance “results from cellular and molecular interactions”.

The key element of the test, which exposes the dramatic difference between patient and control samples, is to force the cells to use more energy than normal. The aim was to replicate at the cellular level a key aspect of ME/CFS: the way problems emerge when energy demands ramp up.

The researchers forced the cells to use more energy simply by adding sodium chloride — table salt — to the sample. In the jargon, the salt acts as a “hyperosmotic stressor”.

Some of the extra salt enters the cell and, through osmotic pressure, the salt draws water with it, causing the cell to swell up. The cell has to combat this tendency and so must use energy to power a molecular pump that pushes the extra salt back out of the cell.

The different response seen between the samples of patients and controls is striking. There is little change in electrical impedance for healthy cells. But after half an hour or so, there’s a huge increase in impedance for the samples from ME/CFS patients.

Electrical impedance change over 2.5 hours for samples of a bedbound patient and a healthycontrol (Figure 1C from the paper; some labels enlarged for clarity).

Lead author Rahmim Esfandyarpour told STAT News, “we’re forcing [patients’ cells to consume energy] and they are not happy… their reaction is different from the reaction of healthy cells”. The healthy cells seem to manage the situation comfortably.

Strikingly, the increase in impedance for every single patient’s sample was substantially higher than for even the highest increase seen for any of the healthy controls’ samples.

Impedance change from baseline to plateau for samples from each of 20 patients and 20 controls. (Figure 2C from the paper; some labels and yellow band addd by me.)

It is the amount of clear daylight between patients and controls (indicated above by the yellow band in the graph) that makes these results so remarkable and so interesting. At the recent NIH ME/CFS conference, Dr Anthony Komaroff, a professor at Harvard Medical School, said that such a difference is “a clue to some underlying biology that could be causative of the symptoms of the illness.”

To make the findings more impressive, the authors also showed that the findings are highly reproducible. “If you test the same patient a week or month later, you get the exact same signal”, senior author Ron Davis told Medscape Medical News.

The study authors say that they believe these findings are unique to ME/CFS.

Commenting on the study, Chris Ponting, Professor of Medical Bioinformatics at Edinburgh University, said, “Excitingly, they appear to have discovered a distinguishing feature of ME/CFS, and one that can be measured simply and cheaply.” However, he stressed the need for replication of results and the need for sick controls. He said, “results should be replicated in a second cohort of individuals” and added that the device should be tested to see “whether it sets apart ME/CFS not just from general health but also from other disorders.”

Happily, the authors are planning to do just this. They have announced that they will be running a replication in a larger group of patients, — and will be including people with similar diseases as controls.