När Mikael kom hem med mat härom veckan hade han köpt såna där geleaktiga fruktgodisar, typ apelsiner. Vidrigt godis. Så jag sa Så tråkigt att du kommer hem med så äckligt godis.
Sen tänkte jag på att det inte var så snyggt sagt. Han gör ju allt för mig, håller reda på vilka bröd jag gillar, som vi inte äter längre iofs, osv osv. Så jag kände att jag ville be om ursäkt. Och förvisso får han köpa godis som han själv tycker om!
Så jag bad om ursäkt för vad jag hade sagt nästa dag. Och då sa han att det behöver jag inte be om ursäkt för. Jag vet, sa jag, så kuvad är jag inte. Jag måste inte be om ursäkt, men jag väljer att göra det.
Jag var faktiskt stolt över mig själv då.
Jag är fortfarande inte säker på vad min kloka kusin R egentligen menar när hon säger att de verkligen arbetar på sitt äktenskap. Kanske spelar det inte så stor roll vad man gör, om den andre känner att man gör saker för att personen ska känna sig bättre behandlad, mera älskad, lyssnad på, förstådd, uppskattad osv. Vissa personer uppskattar presenter, det är deras kärleksspråk. Mitt är tjänster och ord. Så när jag plockar i diskmaskinen och säger att jag älskar honom så känner jag att jag har uttryckt min kärlek på de viktigaste sätten. Borde kanske uppgradera till de sätt som M känner sig mest älskad på. Det har jag visst pratat om tidigare. Men han vet att det är mina sätt. Så han tolkar dem i alla fall rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar