Vill göra somrig buffé

Dagens skratt kombinerat med...

...dagens språklektion.

1. Mobil heter alltså Handy men uttalas Händi. Bara det.

2. Sen "Mein Händi spinnt" är så roligt att jag skrattade en lång stund. Tyska är ju inget roligt språk, specifikt, men vissa saker låter bara så festliga. Det gör det ju på norska och danska också, kanske för att orden är så nära våra att de blir roliga i sin nästan-rätt-het.

Lite så ja

Jäpp

Säg inget...

Det är bara 10° ute och 22,7° i sovrummet. Och vi som trodde det var dags att byta till sommartäcken. Jag fryser, men inte Mikael såklart.

Igår kväll satte jag på elementet igen. Men berätta inte det för Mikael.

Easy?!?!?!?

Jag antar att jag är fet då för att jag inte kan göra så? Har till och med alltid haft problem med att få händerna i golvet, och hon har nästan armbågarna på golvet. Vad folk kallar lätt är väldigt individuellt.

Dagens djur

Fick kolla en gång extra för att se om det var ett foto eller en målning. Coolt!

Måndagsbuketten

Den här buketten av Elke Memmler blev jag störtförälskad i.

S A V E. T H E. D A T E !!

13 september, alltså dagen efter vår 10-åriga bröllopsdag, är det premiär på Downton Abbey-filmen.

Här är en trailer från UIP.

Frivillig ursäkt

När Mikael kom hem med mat härom veckan hade han köpt såna där geleaktiga fruktgodisar, typ apelsiner. Vidrigt godis. Så jag sa Så tråkigt att du kommer hem med så äckligt godis.

Sen tänkte jag på att det inte var så snyggt sagt. Han gör ju allt för mig, håller reda på vilka bröd jag gillar, som vi inte äter längre iofs, osv osv. Så jag kände att jag ville be om ursäkt. Och förvisso får han köpa godis som han själv tycker om!

Så jag bad om ursäkt för vad jag hade sagt nästa dag. Och då sa han att det behöver jag inte be om ursäkt för. Jag vet, sa jag, så kuvad är jag inte. Jag måste inte be om ursäkt, men jag väljer att göra det.

Jag var faktiskt stolt över mig själv då.

Jag är fortfarande inte säker på vad min kloka kusin R egentligen menar när hon säger att de verkligen arbetar på sitt äktenskap. Kanske spelar det inte så stor roll vad man gör, om den andre känner att man gör saker för att personen ska känna sig bättre behandlad, mera älskad, lyssnad på, förstådd, uppskattad osv. Vissa personer uppskattar presenter, det är deras kärleksspråk. Mitt är tjänster och ord. Så när jag plockar i diskmaskinen och säger att jag älskar honom så känner jag att jag har uttryckt min kärlek på de viktigaste sätten. Borde kanske uppgradera till de sätt som M känner sig mest älskad på. Det har jag visst pratat om tidigare. Men han vet att det är mina sätt. Så han tolkar dem i alla fall rätt.

Dåligt försvar

Katarina Frostenson har visst skrivit en bok om historien med hennes man och våldtäkterna och Akademien. Läste en artikel om saken på SvD. Jag gillar verkligen att läsa riktiga tidningsartiklar, men oftast har jag inte hjärna nog för mer än Aftonbladetsnuttar. Både bildligt och bokstavligt.

Frostenson fortsätter försvara sin man, att det ör absurt och förtal att han ska ha gjort vad som sägs, att DN har i sitt DNA att förgöra Akademien.

Må så vara. Sårad stolthet. Vad ska hon säga? Min man är ett äckel? Lite synd att kvinnan bakom hans kungamedalj, Alice Bah Kuhnke, nu är den som Instagrammar ordet "äckel".

Så DN och svenska media är köpta av makter som vill förstöra deras liv. I Frankrike tror folk minsann inte på det som står i tidningarna. Men domstolen, är de också köpta av DN eller? Inte ett ord om att han är dömd till fängelse i 2,5 år. Jag trodde inte man blev oskyldigt fängslad i Sverige särskilt ofta. Så naiv var jag. Silly me.

Världens navel

Jag kan ju vara riktigt självcentrerad ibland. Här kommer den senaste bekännelsen. Mikael är sjuk. Han hostar och kraxar och säger att han börjar svettas av att bara sitta i fåtöljen. Det är såklart synd om honom, och inte ironiskt utan på riktigt. Har hört honom somna bara för att vakna tre minuter senare av hostan. Och så tar det en timme till att somna. Ikväll har han nog somnat och vaknat ett dussin gånger på några timmar och legat vaken mesta tiden. Det har jag all empati för, även det där med att svettas av att sitta upp. Själv blev jag andfådd av att ta av mig strumporna idag. Men härom dagen när han sa hur trött han var på att bli matt av att sitta upp och inte orka nånting, så sa jag faktiskt att det var synd honom osv, men så på jag till att Det är så jag mår jämt. Och när jag hade sagt det tyckte jag delvis lite illa om att jag inte kunde låta det handla om honom, men också slogs jag av medlidande med mig själv. Jag kände när jag sa det att jag nog är rätt stark ändå som klarar av det. Och lika väl som man ska vara lagom stolt över sig själv när man gjort nåt bra, så ska man känna empati med sig själv också, när det behövs. Man ska inte behandla sig själv sämre än nån annan.

Jag är annars på rätt så gott humör idag. Fast jag hade nattsvettningar och vaknade tre timmar för tidigt, och inte kunde ta sömnpiller igen för jag skulle gå upp. Men dels var det att jag slapp värmen, men också för att det gick så bra hos doktorn idag. Allt var klart på ett kick och det var inte lika obehagligt som förra gången, då kände jag hur läkaren liksom ryckte i huden när han sydde. Jag har väntat på att bedövningen ska släppa och jag ska börja få ont, han har ju skurit i mig och sytt igen med fyra stygn, det måste väl ändå kännas, men jag har i princip inte känt nånting. Jag försöker röra mig lite varsamt så jag inte drar åt olika håll, för det är säkert glipandet som gör ont. Jag känner igen attää jag rör mig som mamma när jag försöker att inte röra på ryggen. Men det gick så bra och jag tror såklart inte att det är nåt farligt.

Däremot var det inte en bra dag att åka på utflykt, för jag har sovit dåligt tre nätter i rad. Tack och lov dock att jag har kortare hår igen, annars hade jag fått fortsätta gå med min blöta tofs. Jag var dock slut redan när vi bara kommit fram. Träffade f?rresten Alina, som ger mig Botox, och hon hajade till och Undra de vem vi skulle till, för hon hade inte mig på schemat och läkaren var inte dör. Blev glad att se henne, hon ör min favoritvårdperson. Men hur som helst. Kirurgen tog i hand och presenterade sig och jag visste att jag skulle svara med mitt namn. Men jag var så förvirrad att jag bara kom på mitt förnamn och sen bara hävde ur mig nåt. Jag har ju bara hetat Olergård i 10 år... Men jag tänkte när jag sa det att om det var fel kunde jag skratta bort det. Men det är lite obehagligt att bli så slut redan innan man ens har varit på läkarbesöket. Har ju velat ha med mig Mikael för att jag alltid glömmer av besöken efteråt och hur mycket jag än antecknar så faller saker ändå undan. Speciellt om vad jag själv har berättat, det skriver jag ju aldrig ner. Det var ju en anledning till att jag tyckte det var så jobbigt när den där läkaren jag inte tycker om men inte vill ge plats ville träffa mig utan Mikael. Plötsligt blev jag så sårbar, eftersom jag inte är en hel människa i hjärnan. Kan inte tala för mig, kan inte reagera på information (fast jag som väl var reagerade på en felaktighet), kan inte dra slutsatser, kan inte redigera min berättelse i realtid, kan inte minnas mötet efteråt. Men nu är det över, hon slutar dessutom om ett par dagar. Sen frågade de om jag hade somnat, för jag var visst inte så pratsam på britsen. Nej, jag har bara ME och är så trött att jag inte orkar säga nåt i onödan. Så sen svarade jag snällt med jaha, okej och tack. Det fick duga. Jag var andfådd hela tiden för att jag först hade fått resa mig upp och sätta mig ner i läkarens rum, sen tillbaka ut i väntrummet, gå, sitta ner, stå upp, gå in i själva operationssalen och dessutom då upp på en brits och så gjorde knölen i armen ont och artrostummen så jag hade fullt sjå. Men det var väl bra, jag brydde mig knappt när jag kom rullande fet och naken på överkroppen och tog mig upp på britsen med en vals grace. Skulle skämtat när läkaren frågade om det gick bra att jag låg på mage: Nej, då spricker mina implantat. Men det ser folk att det inte är några implantat där. Men förutom att jag inte kände igen mitt eget efternamn när jag sa det så gick det ju utmärkt. Och inte var det varmt i bilen heller! Hjärta på det!

Och sen åt vi tacos.

Så trots en del dåliga grejer var det ändå andra som vann, avgjorde mitt humör. Jag sa till Mikael när han gick upp och hostade och bad om en Alvedon, att om man bara har en positiv attityd så ordnar sig allt. Det kändes rätt skönt att säga det till nån som förstår hur dumt det är att skylla allt på attityden. Jag umgicks mycket med en dansk tjej Sanne förut när vi var 20-something singles. Hon hade en whiplashskada och vi sa alltid till varandra, nej, det har jag glömt, men hon sa Just pull yourself together woman, och då svarade jag nåt lika dumt. Jag kommer ihåg när hon dejtade en kille och han tog med henne på en skogspromenad och hon blev jättedålig dels av att marken var så ojämn så det blev automatiskt för mycket rörelser i kroppen och nacken som hon inte hann parera, och också att hon var tvungen att titta neråt hela tiden för att undvika att snubbla på grenar. Så vi hade olika fel på oss men ändå förstod vi varandra väldigt mycket bättre än friska människor. Hon älskade också språk och litteratur och underligt nog har vi också haft samma pojkvän. DET är lite knäppt. Men hon var underbar att ha som vän de svåra åren när man försökte hantera sjukdomen och skaffa sig en plats i sitt eget omarrangerade liv. Men nu har jag helt glömt bort vad jag skulle säga. Att den nya religionen positiv attityd är inte bara IRRITERANDE utan också felaktig. Man kan inte bli vad man vill, oavsett hur mycket man anstränger sig. Inte ens om man lägger, vad var det, 60 000 timmar på det. Om jag lägger 200 000 timmar på fotboll blir jag ändå inte bättre på fotboll än Zlatan för framgång handlar inte bara om svett och tårar utan också om fallenhet. Och jag har t ex väldigt dålig fallenhet för att bli USA:s första kvinnliga president, som dessutom inte själv skulle ha rösträtt och de skulle få ändra grundlagen. Men allt du vill kan du. Ja, PÅ NATTEN när man drömmer om det, ja! Men däremellan inträffar livet! Visst kan och bör man ha drömmar att sträva efter, men dels får man inte på allvar tro att alla kan uppnå allt, och dels ska man inte förkasta det liv man har till förmån för det liv man drömmer om. Så snopet att dö och känna att man inte levt i sitt liv utan längtat efter nån annans.

Nu har jag inga mer varken plattityder eller äkta visdomsord (obs självironi!) att erbjuda. Det har blött på mitt plåster, men jag vet sen tidigare att jag blöder lätt och mycket, det säger botox-Alina och hon vet hur mycket mediciner jag tar. Vet inte om det bara är Alvedon och Ipren, det tar jag ju dagligen.

Men igår hade jag görrejäl huvudvärk. Tog först Naprkxen och Alvedon, tyckte inte det hjälpte alls, så efter 1-2 timmar tog jag en triptan, som inte hjälpte heller (tur! Då funkar sprutan!!!), men då hade det gått 2 eller 3 timmar sen jag tog Naproxen och jag har förr reagerat på att den kan ta lång tid på sig att verka. Den håller å andra sidan i 12 timmar. Kanske bättre för smärtor som är lite mer långvariga. Visserligen tar jag ju nåt varje dag, men jag inbillar mig att det är bättre att känna efter först och skriva upp vad det slutligen är som får mig att ta smärtstillande. Feber, benont, artros, ryggskott, nackont, huvudvärk, det ska in på olika konton liksom.

Men nu säger jag verkligen godnatt! Så här länge har Mikael inte sovit på hela kvällen. Jag håller tummarna för att det håller sig.

Jag läste att det ska bli mera regn. Underbart! 24,6° i sovrummet. Det räcker gott. Peace!

Dra på trissor!

Det är en kvinna i kyrkan, jag känner henne inte mer personligen än att jag vet vilken familj hon kommer ifrån och vilken familj hennes man kommer ifrån. Men jag följer henne på Insta, eller stalkar kanske man borde säga, för vi har aldrig ens hälsat. Men jag känner hennes mans brors fru i alla fall, så anmäl mig inte till polisen! Den här tjejen ser ut som en vanlig människa, men hon gör de värsta grejerna med kroppen. Jag vet inte ens vad det kallas. Yoga fast med cirkuskonster inblandat skulle jag säga. Fast jag tycker numera det är cirkuskonst att ta trappan uppför två steg i taget...

Härom veckans inlägg tog nog rekordet. Hon jonglerar. Med tre bollar. (Jag kan knappt jonglera med två...) Sen ser man hur hon ställer sig på ett ben och fortsätter jonglera med det andra benet framåt. Och nu, håll i er alla sjuklingar, så böjer hon det enda benet hon står på i en sån där låg böjning, rumpa mot häl, andra benet rakt ut, och tre bollar i jonglerande perfektion. Och reser sig upp igen med bollarna bollande. Jag måste nästan titta på det igen för nu när jag skriver tänker jag att jag måste minnas fel, så kan man ju inte göra.

Så nu har jag sett det igen.

Chockerande! Jag försökte härma henne idag när jag skulle ta av mig strumporna och då lyfte jag upp benet och höll det vid knät så länge att jag hann få av mig strumpan, som hade ganska generös passform (vilket är ett jättebra ME-tips! Köp herrstrumpor, så behöver du knappt anstränga dig för att få på dem. Och om de är lite halvt på, ställ dig på en matta och dra med foten är rätt håll så kryper strumpan med upp.) En sån blogg är det här, inte några coola volter eller byta om hängande i lianer.

För er som undrar vem det är vet jag inte om hennes profil är offentlig och om jag borde skicka dit folk. Men hon heter Ch i förnamn, född W och nu K. Då kanske ni kan låtsas att ni har hittat dit på egen hand. Eller så får jag en presentcheck på 25% på ansiktsbehandling för att jag har skaffat henne 100 nya följare. Eller troligare 3 st, jag har nog inte 100 själv. Men hon är väldigt spännande att titta på. Det är faktiskt nästan så att jag längtar efter hennes videor. En som inte kan stå på ett ben diggar en som kan spela fiol på ett ben och dyrka upp ett lås med den andra foten. Typ.

Kroppen är cool. Jag uppskattar den mycket mer nu när min egen är så ocool den kan bli. Både fet och icke-fungerande. Men om ni vill göra mig en tjänst idag, kan ni väl ta en trappa i två steg? Det var en av mina favoritgrejer att göra på Gårdskullavägen. Då menar jag inte vartannat steg i trappan utan hela trappan på två steg. Man hänger sig på armarna, och flyttar händerna neråt, tills man låter fötterna komma efter och landa några trappsteg förbi armarna, och så likadant en gång till. Så tar man en trappa i två steg. Uppåt är dock lite för avancerat för mig. På Sämgatan hade vi bara halvtrappor och dem kunde jag ta i ett steg. Jättekul. Men att kunna ta en trappa uppåt i två syd lpter som hjärtinfarkt för mig. Så det vore coolt om nån av er kunde g!få det och berätta hur det kändes.

Min man påstår att jag är både pojkig och sportintresserad! Har ni hört vilka fräcka anklagelser! Bara för att jag har slagit om 4 ggr och kollat vad det står i hockeymatcher, samt att jag vänder ansiktet från maten och faktiskt tittar på teve när de där två engelska killarna reparerar/restaurerar bilar. Whatever.

Dummaste kommentaren igen

En person hade fått ME-diagnos av Gottfries-kliniken i Mölndal 2007, men eftersom de (genom politiskt fulspel) har förlorat vårdavtalet för ME-sjuka i Västra Götalandsregionen så sa personens läkare att ME-diagnosen inte längre var giltig.

Jag tänker på min gode läkare Jan-Axel Axelsson. Han behandlade mig i ca 10 år. Men eftersom han är död nu så kan, med samma logik, min ME- diagnos inte heller gälla längre. Så då är jag väl frisk, antar jag! Vad kul!

Dummaste kommentarerna i veckan

Jag citerar inte ordagrant, men ändå.

1. Läkare: ME hos vuxna är neurologiskt, ME hos barn är psykiskt.

2. Annika Strandhäll. Hon välkomnar information om fall där FK har dömt fel. Som om det inte finns några och den som hittar några gör henne en tjänst. Verkligheten är att det finns mer än nog med exempel på sjuka som fått avslag av ena eller andra anledningen och sen fått rätt i Förvaltningsrätten. Säg i fem ärenden om sjukpenning. En rättfärdig myndighet skulle då börja handla i enlighet med vad rätten bedömt är en acceptabel och riktig bedömning av lagen. Men då fortsätter FK att avslå sjukpenningsansökningar med intyg som är likadana som dem där förvaltningsrätten dömt att FK har fel och det ska betalas ut sjukpenning. Hemska, ljugande människa.

Same same but different

Sport 2

Jag gick in igen och såg vad det stod i matchen men glömde det, så för första gången i mitt liv (?) gick jag in på en kvällstidning och letade efter de rosa sportinslagen.

Italien förlorade med 10-0.

Och på fyra matcher i hockey-VM har de gjort noll mål själva men motståndarna sammanlagt 30.

Jag blir lite berörd. Som de där från Jamaica som skulle tävla i bobsleigh i den där filmen.

Dagens sport

Det är hockeymatch mellan Ryssland och Italien. När jag kollade för att se vad det stod var det paus. Det heter säkert inte paus, men jag såg hur som helst inga siffror. Jag vet att de har lite snö i norra Italien, på sydsidan av Alperna, och att de har duktig Å dlalomåkare, Alberto Tomba t ex. Men vknteraporger ör knte vad man riktigt förknippar med Italien. Lite som om Tonga skulle möta Ryssland i hockey. Jag tyckte i alla fall att det var roligt.

P.S. Nu kollade jag igen. 7-0.

P.S. Fick reklam idag om sista minutenresa till Sardinien för 2 500:-. Det är mitt Italien. Men friskt jobbat.

P.S. Jag har inte ens nån etikett som heter sport. Hur kan jag ha bloggat i tolv år utan att prata om sport?????

Utflykt mm

Vi åkte på utflykt idag. Jag skulle lämna ett skriftligt meddelande till min läkare på vårdcentralen och sen föreslog Mikael att vi kunde åka och äta utomhus. Han vet att jag älskar det, dels kombinerar man äta, som ju ändå måste göras och som man nu slipper pula med hemma, och dels är det så härligt för mig att komma ut och se natur. Jag hade g!ömt min nackkudde idag så vi åkte bara till andra sidan motorvägen och där är det verkligen landet. Mötte två hästar på vägen och såg många fler i sina hagar. Vägen var inte asfalterad och full med hästbajs, och det luktade natur. Ja, jag försöker inte vara lustig och säga att det luktade hästbajs, utan träd, gräs, luft. Och himlen var knallblå. Jag sa till Mikael Sånt här väder har vi inte i Göteborg, och han kontrade med Jo, en dag. Han har gjort lumpen i Frölunda så han vet lite. Vi åt varsin baguette med kycklingsallad, småpratade, och jag satt och luktade på naturen tills det blev för kallt för att ha fönstret öppet. Och husen vi såg, hjälp. Två som var lite större och flera som var mer som stora stugor men så charmiga att jag blev alldeles till mig. Och sen Österhaninge kyrka. Gruvligt vacker. Och jag tror att spiran är sned, men nu såg vi den bara rakt nerifrån och sen glömde jag att titta. Jag älskar verkligen Österhaninge. Naturen är så vacker att jag blir andlös. Höll på att skriva andfådd. Det med kanske. Nu är vårt område inbyggt av 3-4 nya områden så vi har inte landet bredvid oss som vi hade när vi flyttade hit. Då kunde man se älvorna dansa på fälten från ytterdörren. Det saknar jag lite. Men idag fick jag verkligen mitt lystmäte av natur och hus, två favoritteman.

På väg ut till bilen noterade Mikael att jag inte ens var andfådd (jag hade bara klätt på mig och hade hängig vardagsbehå på mig, så inga finesser), och på hemvägen kom jag knappt ur bilen och gick och släpade mig till dörren. Och allt jag hade gjort då var sitta i bilen och inte ens särskilt länge. Vi åkte bara fem minuter bort och tog sen några småvägar (som dock inte skumpade för fem öre!!!) och satt och åt. Så det var en liten, enkel utflykt som ändå tog kål på mig. Mikael gick in till vårdcentralen för mig så jag satt bara. Men det vet jag ju att jag inte kan, sitta alltså. Det är ju inte för inte som jag har ändrat min aktivitetsnivå från att jag är sängliggande 23h till 23 1/2h numera. Fast jag har varit sjuk 25 år i september så har jag fortfarande inte vant mig vid att jag är så begränsad som jag är. Jag är ju överoptimistisk i många fall och även när det gäller vad jag orkar. Eller kanske att jag underskattar saker, som hur lång tid det tar att sminka sig. För normala människor som inte sminkar sig på YouTube och berättar om produkterna under tiden så tar det väl 5 minuter? Jag vet inte, jag gör det så sällan, och nu tror jag att jag gör det på en minut men det förstår jag är en glädjekalkyl. Men jag tror att allt går så fort. Jag fattar inte hur det kan ta mer än en kvart att laga mat, men det är fler moment än man tror. Om jag klarar det imorgon ska jag laga fiskpudding. Det älskar jag! Den imorgon blir Sten-Sture Skaldemans recept. För er som inte är insatta är han en ursprungsfigur i LCHF-rörelsen i Sverige och har många fina recept med mycket fett i. Nu när jag har ätit mindre kolhydrater men inte slutat tvärt, så klarar jag omställningen bättre och känner själv att man blir gott mätt på den maten och inte så sugen. En halv portion makaroner gjorde att jag låg och tänkte på kolhydrater resten av kvällen. Men fiskpuddingen imorgon innehåller ägg, grädde, keso, majonnäs och fisk såklart. Men den smakar inte fettslisk utan bara väldigt gott och så blir man inte hungrig på länge. Ska eventuellt krydda den med rejält med pepparrot. Nej, hellre göra vit sås att ha till med pepparrot, för jag vill inte gärna smaka på rå fisk för att se om den är lagom kryddad. Mmm! Alla tål ju inte fett, men jag äter faktiskt hellre fett än frukt. Jag blir till och med allergisk av lite äppelsaft.

Men faktiskt sa jag till Mikael att jag för första gången på de här 25 åren har blivit bättre under en period istället för sämre. Jag vet inte om järnet i höstas gjorde nytta, men folk säger ju hur trött man kan bli av anemi, så kanske. Det hjälpte inte med en gång men kanske gjorde det nytta på sikt. Sen är den nya sömnmedicinen så bra. Om jag skärper mig och inte tittar på skor för länge så kan jag få 11-12 timmars sömn oftare än förr, och även om jag inte får så mycket extra ork så gör det ändå skillnad. Jag känner mig bättre även om jag måste ligga ner. Huvudvärken är fortfarande ett problem, men jag har inte nått vägs ände när det gäller specialistvård, så vi får se. Fick nytt uppslag igår.

På det hela taget en bra dag. Men jag gör ut osminkad, i kläder som ingen borde se, har blåa strumpor i mina blåa ballerina som ser sådär tyska, bekväma ut, och håret i en utvuxen tofs och sån jag sa hängig, bekväm hemmabehå. Håret sprayat med lite torrschampo, inga örhängen eller tingel tangel. Nu är jag verkligen sån jag hade fördomar om för 20 år sen. En som ser ut som om hon inte bryr sig om sitt utseende alls. Men jag bryr mig, men kan inte bättre än såhär när det är en vanlig dag och jag bara ska sitta i bilen. Skulle jag sminka mig varje dag skulle jag aldrig kunna göra nåt med maten, och vilket är viktigast, läppstift eller middag?

Så imorgon serveras fiskpudding, förmodligen med pepparrotssås och kokt potatis, kanske några frysgrönsaker så vi inte äter så mycket potatis, och sen obligatorisk sallad med färdigskuren sallad, tomat, feta och italiensk dressing. Vad hungrig jag är. Ja, just det, jag har bara ätit en baguette, 5 köttbullar med rödbetssallad och två chokladbollar. Och ca 1 dl yoghurt till pillren. Vatten och 1l svartvinbärsdricka. Jag har svårt att få i mig vatten så nu dricker jag hellre lättdryck än att inte få i mig tillräckligt med vatten. Jag vet.

Jag kanske borde gå upp och dricka en liten kopp pepparmyntsté. Fast jag vet att kommer jag nära den där burken med chokladbollar så tar jag en. Det är faktiskt så att jag låtsas att jag ska gå upp och dricka en kopp te, medan allt jag vill ha är en chokladboll och går jag upp gör jag nog inget te kl 2:44. Och jag som ska sluta skriva kl 02.

Hejhej!

Vad? Till vad?

Mikael tar de flesta av mina samtal. Jättetur, det är jobbigt att fatta snabbt. Idag ringde nån och sa att jag ju var i gräddfil. Eller nej, det var inte det ordet, men jag kan inte tänka ut det. Omkörningsfil är inte heller rätt, men ni fattar. Mikael fattade inte vem det var men de frågade om jag ville komma imorgon. Till slut fattade han vem det var, det var kirurgmottagningen som ska ta bort min hudförändring på ryggen. Läkaren sa att hon skulle skynda på det och då minns jag att jag på kvällen insåg att jag skulle frågat om det var för att vara snäll mot mig eller för att grejen såg otäck ut. Och sen har veckorna gått och jag har inte hört nåt men har inte riktigt orkat följa upp. Men nu har jag visst hamnat i rätt rullor och erbjöds att komma imorgon. Eftersom Mikael inte kunde räkna med att pappa kan köra mig om han inte kan, när de skulle bestämma tiden på rak arm, kunde jag dock inte komma imorgon men det blir nästa vecka. Jag hoppas inte det gör så ont att jag inte kan ligga på rygg. Men vad jag hoppas gör ju inte varken till eller från.

Jag ska titta på Malou nu, som handlade om ME idag.

För övrigt är jag så tacksam för att jag valde en bra hemtjänst och att jag får samma person varje gång, för det är inte roligt att nån annan duschar en men nu är jag van vid henne och det är inte jobbigt känslomässigt. Och så är hon så snäll och förstår mig så bra. Och så sa hon att när jag avbokar för att jag är för dålig så skriver hon det i rapporten. Så att inte kommunen ska få för sig att jag inte behöver tjänsten för att jag avbokar och gör det själv. Så är det ju inte. Ibland har jag ju vårdbesök som krockar men ibland avbokar jag när jag har migrän, har sovit dåligt och inte orkar sitta upp klockan fem. Eller den dagen. Då skriver hon inte bara avbokade utan avbokade pga utmattning. Det har jag inte ens tänkt på, att de skulle kunna dra in det för att jag avbokar. Jag avbokar ju inte för att jag är så frisk att jag gör det själv, utan för att jag är så sjuk att jag inte ens orkar att nån annan duschar mig. Plötsligt ser jag framför mig hur de drar in alltihop. Läste härom dagen om nån som behövde assistent för att äta. Men tiden som gick åt för att tugga och svälja behöver hon ingen assistent för, bara när hon får hjälp att få in tuggan i munnen. Jag baxnar. Visst förstår jag teorin bakom, men man kan ju inte äta bara en tugga mat i ett svep, så tugga måste ju föregå att bli matad med nästa tugga.

Jag ska inte hemfalla åt depressiva tankar eftersom jag kände sånt stöd igår. Men det var också känslomässigt ansträngande att ta in hur jag har det och att känna tacksamhet för folks omtanke (sånt som friska inte ens vet att det kostar energi kan göra att vi inte orkar prata ordentligt nästa dag.). Så idag är jag lite nere, också för att det är ansträngande att duscha och jag har haft huvudvärk idag som har känts som migrän och då blir jag helt nojig över den där dyra sprutan. Och jag åt makaroner, men bara en halvportion, till mina grillade kycklknglår, för att jag kände mig extra trött och tänkte underlätta för att kolhydrater ger snabb energi. Men jag har blivit väldigt sugen bara...

Vi köpte såna där minidelicatobollar som folk med kakor som ringer på dörren säljer, och det är ju såååååå gott! Men jag har bara ätit en idag. Det blir nog en till om två timmar, när stilnocten har satt in med hunger.

Men nu blir det Malou. Fantastiskt med 2h om ME!

12:e maj

Idag på Internationella ME-dagen pågår aktioner med tomma skor över hela världen och på sociala medier. Skorna symboliserar de miljontals människor som fattas. Fattas från sina liv, sina arbeten, sina sociala sammanhang. Mina favoritskor var det länge sen jag hade på mig. De ligger nu på sängen där jag nästan alltid befinner mig. Jag saknar att piffa upp mig och ha vinröda klackskor, men också att gå på långpromenad, resa, läsa, arbeta, göra nytta, umgås, passa barnbarn och syskonbarn, sjunga och spela, sy, shoppa, ha semester, äta ute, laga middag, baka frallor, bjuda folk på middag, tapetsera om, prata i telefon, känna dofter i naturen och se himlen. Jag finns kvar nånstans därinne men är fjättrad av en sjukdom. Sånt är livet. Sjukdomen är inte ovanlig, bara okänd. Tack till dig som läste detta. Du har hjälpt till att minska stigmat och öka kunskapen!

Same same but different

Fantastisk förklaring

En ME-kompis har förklarat hur det är att leva med energibegränsning och jag tyckte det var så bra beskrivet att jag länkar dit. Det här var tydligare än det där med batteriet som inte går att ladda upp mer än till 10%.

Feber? Ha!

Jag har feber idag, ikväll, för att jag följde med Mikael och köpte en takfläkt till sovrummet. Vi hade valt ut en på nätet så det mesta var gjort. Men sitta upp i bil går inte så bra ju. Och eftersom jag har koll på tempen inför att jag inte är nöjd med min sköldkörtelbehandling så tänkte jag att det skulle bli intressant att se vad den var ikväll. Jag har redan haft feber i flera timmar och jag är helt knallröd och kokhet på kinderna. 36.1.

Men det går alltså att ge FK objektiva fynd. Om man övertrasserar jättemycket så kan de få komma och känna på ens kinder ett par timmar efteråt.

Annars har både Mikael och jag försökt leta på polisens hemsida idag, för det var kö när vi skulle åka över nån bro, och det stod en visserligen omärkt mc precis i början av bron och han betedde sig inte som en som stod och väntade på en kompis. Man såg att han tittade in i bilarna och var alert. Först tänkte jag om det var nån kändis som skulle till Bromma eller så. Hela bron kröp fram och ungefär på krönet kom en annan mc-kille och ställde sig i cykelfilen och tittade noggrant. Då kändes det som om det var polis snarare än livvakter och Mikael skämtade om att vi skulle försöka låtsas som om vi gömde oss precis när vi åkte förbi. Men så fastnade skrattet lite i halsen när vi tänkte att det säkert finns länder där man hade fått betala 5 000:- för att komma förbi, eller där polisen eller maffian eller gerillan hade kunnat kidnappa/skjuta en, eller [insert valfri hemskhet].

Sen, vid foten av bron står det massvis med polisbilar och ett dussin poliser. Jag möter den första polismannens blick och känner mig nöjd med att skatt och försäkring är betalda, att vi inte är efterlysta eller att Mikael kör utan körkort. Och vi har bälten på oss bägge två, det kostar annars 3 000;- som jag vet av bitter erfarenhet. Enda gången i hela mitt liv som jag har glömt bältet, för att Mikael råkade ta fel väg från parkeringsplatsen (man behöver inte ha bälte på parkeringsplatser), får vi böter på tretusen spänn. Och klockan var typ nio på morgonen, jag hade haft gallstensanfall hela påsken, tillbringat 6h på akuten kvällen innan men inte fått träffa läkare kl 22.00 så fick åka hem för ME:n kunde inte ligga i korridoren och vänta längre, vilket personalen verkade ta som en personlig förolämpning. Och detta var morgonen efter det, efter ett besök på vc angående gallan vid åtta. Så jag var bokstavligen mer färdigstekt än mör. Jag började lipa när vi fick varsin bot tre meter från parkeringsplatsen. Så ibland drabbar omständigheterna även de goda. Även de finaste människorna blir sjuka och änkor och arbetslösa. Och blter för ju alla som inte gör rött k trafiken. Om man inte får böter när man gör fel är det tur. Att få böter när man gör fel är inte otur. Egentligen.

Men hur som helst, det kändes skönt att kunna se polismannen i ögonen och bli viftad vidare. Några meter efter stod de och genomsökte en bils bagageutrymme. Stressen man måste känna i den situationen om man har knark eller vapen i bagaget är nog rätt stor! Eller så är de vana, jag vet inte om kriminella får så dåligt samvete för en småsak som att äga vapen. Det kanske inte är förrän nån skjuter en som man blir nervös. Annars skulle de väl gå omkring och må fruktansvärt hela tiden, som maffiakillen i den där filmen Analysera mera. Vi har hur som helst inte hittat nån information om vad de gjorde på bron. Det kan ju ha varit allt från en rutinkontroll eller en specifik jakt på någon/något speciellt. Jag som inte är ute mycket tyckte i alla fall att det var spännande till tusen.

Jag har inte heller sett att träden har slagit ut. Har ju sett bilder på Kungsträdgården i vårskrud, och man kan se ett körsbärsträd från vår ytterdörr, men jag har inte kopplat. Så det var väldigt grönt ute och det var fint att se. Och så åkte vi förbi nån sjö med en badstrand och jag blev lite knäpp, så vackert var det.

Det är jobbigt att utflykter kostar så mycket för mig, för det betyder mycket att inte bara se taket i sin lägenhet. Men nu har vi en takfläkt. Den skulle göra att det känns som 4° lägre temperatur. Vi får se.

Nu skrattar jag, eller gråter, vilket som är lämpligast. Är det du som låter, säger Mikael sluddrande, han sover. Nej, säger jag, fast vänder sen på mobilen, som larmar att klockan är 02 och att jag ska sluta göra saker på plattan. Hur är man funtad om man hör vibrationerna från en telefon i sömnen men jag som är vaken och har satt larmet fattar inget?

Förresten var jag jättekorkad angående en me-artikel. Fattade fel på två personer så det blev helt ologiskt men ändå fattade jag inte att jag hade fattat fel utan opponerade mig mot den som hade klistrat in information som stödde det jag hade fattat fel. Då blev jag ledsen, på mig alltså, inte henne. Jag vill inte vara så bakom flötet att jag missar sånt. Jag är egentligen en intelligent människa. Men jag kunde ju inte ens lämna fram rätt antal sedlar när vi köpte ny mobil till mig för en vecka sen, så han i kassan fick fråga efter en tjuga till. Jag såg inte ens på kroppsspråket att han väntade på mer pengar, det var Mikael som såg det fast han plockade in varor. Det är inte kul att inte kunna lita på sig själv. För hur ska jag veta när jag inte vet?

Men nu säger min mobil att jag bara ska göra tråkiga, sövande saker och jag ska lyda.

Who wore it best?

Fast jag glömde den finaste bilden!

Ääääälskar klänningen!

P.s. Ellen påminner mig om att jag glömt sagda klänning.och eftersom jag trodde att jag hade bloggat den har jag tagit bort den. Det är ju nån kunglig klänning, det fattar jag av taggarna och det har jag inga bilder kvar på bland mina Att blogga om. Har inge heller något särskilt minne av vad el!er ens vem det kan ha varit.

Men som plåster på såren kan ni få en klänning som jag äääääälskar. En som finns som lookalike från två olika designers.Denna är från Marchesa men Elie Saab har en snarlik variant.

För övrigt såg jag foto på vad Belle ska ha på sig på Syttende Mai och jag fick en stroke, så fin var den. Och med långa blonda flätor. Så fin så jag dör. Tänk att vara med dem nån enda gång. Skitsjukdom.

  

Belle ringde morfarfrån sängen igår och berättade lite saker. Hon frågade efter Anja, som låg på soffan och såg på tv, orkade inte ens resa mig för Bellesklingen efter dagens utetur.Men att hon frågade efter mig var nog underbart!

Nu har jag haft astamhosta igen, 2 tryck på Bricanyl turbuhaler, som jag kallat turbohaler i hela mitt liv, räckte sådär, och upp och göra honungsvatten och det tar bort det sista. Hade svårt att somna igår, efter överansträngningen på utflykten, så jag har faktiskt tagit nya piller och ska försöka sova till fem.

Lycka till med dagen!

Och väljer du den första från Marchesa el!er den andra från Elie Saab?

Sicken brud!

Belgiens drottning Elisabeth har lårhöga stövlar! Det är farligt nära att hon går om Maxima. Men bara nästan. Drottning i lårhöga stövlar. Det tar en stund att smälta!

Men hon verkar ju väldigt trevlig.

Ännu förståeligare forskning

OMF, Open Medicine Foundation, är de som ligger bakom nanoneedle-forskningen som jag har berättat om. I deras nyhetsbrev står följande enkelt förklarade beskrivning:

Nanonålen är ett test som mäter förändringar i immunceller med deras blodplasma som en följd av saltstress. Inuti nanonålen stör immuncellerna en liten elektrisk ström. Förändringen i elektrisk aktivitet är direkt korrelerat med hur friskt provet är.

Hur kom hen dit upp?

Kanske kan vi också hoppa högre än vi tror. Väldigt bildligt alltså, jag såg en som tog en trappa i två steg i taget och det kan jag inte minnas när jag gjorde senast, inte ens nerför. Fast nerför brukade jag ta 7 steg i taget. Det var faktiskt nån som hoppade på tv nu i veckan. Jag känner mig nu som om jag väger ett ton, inte bara för att jag är tjock, men för att kroppen helt enkelt inte kan använda så mycket energi som det går åt för att hoppa. Fick jag en miljon skulle jag göra det ändå, men inte för en Magnum. Vet inte var den riktiga gränsen går. Jag har t ex slutat tro att jag nånsin ska befinna mig på golvet mer. Inte med några andra kroppsdelar än fötterna. Böjde mig ner och torkade bort några hår på badrumsgolvet innan duschmänniskan kom och jag blev skakig i hela kroppen. Jag kan inte heller komma ihåg vad man behöver göra som frisk för att bli så matt, jag har inget att jämföra med.

Min största rädsla apropå golv är att tappa min mobil på golvet i badrummet. En gång gjorde jag det. Skulle se hur den klarade fallet och föste den mot mig med foten. Och DÅ repade jag skärmen för vi har typ sandkorn på klinkersen.

Jag har ett lite studsigt mobilskydd i gummi som jag tänker behålla. Och det är underbart att äntligen ha en smartphone igen efter nåt år (?) utan. Mikael kan ju mindre och mindre anpassa sina tider efter mina, fast han hittills lyckats helt fenomenalt, så vi kände bägge att jag behöver kunna swisha när jag är ute, kolla karta, googla på adresser och telefonnummer och surfa om det är nåt speciellt. Tack till mina föräldrar för julklappen! <3 att="" bankdosa="" bankid.="" bankid="" batteri.="" batterier="" borde="" bra="" brukar="" d="" datorn="" de="" den="" det.="" det="" efter="" en="" ett="" f="" givetvis="" h="" ha="" har="" hittade="" i="" ica.="" imorgon="" jag="" jd.="" ju="" kan="" kopplar="" kr="" l="" leker="" leta="" m="" man="" med="" men="" mobilt="" mta="" n.="" n="" nej.="" nu="" och="" om="" p="" platta="" pris="" r="" rifr="" runda="" s="" ska="" sladd="" slut="" sm="" ste="" t="" tekniskt="" till="" tt="" v="" var="" vara="" vi="">
Mikael och jag lekte Kahoot igår och det var tur att han har hjärnan med sig för det hade jag inte klarat. Men sen spelade vi några spel och han vann några, jag vann några. Så äktenskapsfriden är stabil. På en om gåtor hade vi bara 1 fel var men jag hade svarat fortare och vann. Jag vet inte riktigt om normala människor hetsar upp sig så mycket över gåtor att man sprutar av adrenalin. Måste vinna, måste svara fort, jaha, kom jag sist, jaja, skit i det, det var kul ändå.

Men jag har god lust att fuska genom att köra den frågesporten med Shakespeare fem gånger i min ensamhet, lära mig frågorna och svaren och svara så snabbt att jag PISKAR dem! Ingen ska ha en chans! Men det kanske inte är schysst? Borde hitta på några egna om hur man stavar, vad som betyder vad på olika språk osv, sånt som jag gillar, vilken bok kommer citatet ifrån osv. Här har jag min nya sysselsättning, utifall att jag får nån tid över när jag varit sjuk hela dygnet...

Idag stekte jag pannkakor. Det blev bara tre i den stora pannan. Och inte är det LCHF, men jag var för sugen. Men imorgon ska jag skärpa mig.

Förståelig forskning

Jag tror jag har berättat om det här förr, men nu ska ni få se två grafer som säger mer än tusen ord. Det gäller den nyligen publicerade studien med 20 friska och 20 ME-sjuka som de kunde särskilja med 100% säkerhet med ett enkelt blodprov. Jag har aldrig hört om att någon har haft rätt i 100% av fallen när de har testat saker förut, så detta är som sagt väldigt goda nyheter. 

Jag har läst att det är fyra olika forskarteam har visat samma sak, dvs att friska celler som placeras i me-plasma beter sig sjukt, och celler från me-sjuka som läggs i frisk plasma beter sig normalt. Det som är bra med det här med nanoneedle är att testet är både billigt och enkelt och skulle kunna generera precisa ME-diagnoser utan specialistkunskap. Med tanke på att man tror att 80% av alla ME-sjuka är odiagnosticerade så är det också väldigt positivt, så att folk kan få korrekt information och råd om hur man hanterar sjukdomen. Det är så många som har fått andra diagnoser, t ex utmattningssyndrom, för att vården inte känner till  ME, och så har behandlingen inte fungerat utan gjort folk sjukare. Senast igår läste jag om en läkare som ifrågasatt vad man ska med en ME- diagnos till. För det första kan man få råd om hur man ska behandla sjukdomen, även om ingen bot finns. Behandlar man den fel blir man sjukare. Är inte det orsak nog? Och för det andra så ska man ju ha den diagnos som motsvarar ens symptom, oavsett om sjukdomen ännu är obotlig. Ska vi sluta diagnosticera folk med obotlig cancer för att en diagnos inte hjälper dem? Sjukt resonerat. Och den dagen man hittar bot vill i alla fall jag stå med en bergfast ME-diagnos så att jag har en chans att bli frisk. Då är det inge läge att ställa sig i kö till ME-specialister som kan ha åratal i väntetid. (Sköndal har nu två år, tror jag. Bragée har kortare väntetid, men har växt så fort att jag inte är säker på att kunskapsläget har hängt med i anställningsfarten.) Jag tänker inte tränga mig i botkön men jag vill ha min medicin omedelbart!

Förresten, graferna. Den ena med rött och blått visar friska vs sjuka. Den är övertydlig. Det är inte något överlapp mellan sjuka och friska, och till och med ett gap mellan sjuka och friska. Den andra grafen visar hur cellerna förändras över tid och då ser man att ME-sjukas celler kämpar mer med energin över tid. Det stämmer med folks egna erfarenheter av aeroba och anaeroba aktiviteter och att man inte kan behålla aktivitet över tid.

En ytterligare positiv sak med detta är att Ron Davis' team testar befintliga mediciner på cellerna. Om man hittar något som hjälper cellerna att fungera normalt och som redan är en godkänd medicin så kan man snabbt få fram botemedel utan att behöva gå igenom hela processen med att få ett nytt läkemedel godkänt. Jag vet inte om jag vågar hoppas på det, men i så fall kan det ju gå fort att få fram nåt som kan hjälpa. Det man ska göra nu är att testa på fler personer och att inte bara ha ME-sjuka och friska utan folk med liknande sjukdomar för att se om detta är unikt för ME. I så fall är en biomarkör för ME inom räckhåll!

Texten nedan kommer härifrån. Killen förklarar det ett snäpp enklare än där forskning i övrigt publiceras, vilket gör att jag för första gången har orkat fatta vad forskningen går ut på.

Last week, Dr Ron Davis’s team published a pilot study showing remarkable results for their nanoneedle device. Strikingly, there was no overlap between the results for 20 ME/CFS patients and those for 20 healthy controls, something that is almost never seen with this illness.

The research used nanomanufacturing techniques to embed large numbers of tiny electrodes within a silicon wafer. Each electrode, or nanoneedle, is comparable in size to a cell.

The researchers created a simplified blood sample for each patient that consisted of white blood cells (immune cells) in plasma, but without red blood cells and platelets. The scientists added each sample to a silicon wafer, and the electrodes then measured electrical impedance.

Impedance is a measure of how difficult it is for the electrical current to pass through the cells and/or plasma next to the electrodes. Critically, in the nanoelectric set-up, the authors say that change in impedance “results from cellular and molecular interactions”.

The key element of the test, which exposes the dramatic difference between patient and control samples, is to force the cells to use more energy than normal. The aim was to replicate at the cellular level a key aspect of ME/CFS: the way problems emerge when energy demands ramp up.

The researchers forced the cells to use more energy simply by adding sodium chloride — table salt — to the sample. In the jargon, the salt acts as a “hyperosmotic stressor”.

Some of the extra salt enters the cell and, through osmotic pressure, the salt draws water with it, causing the cell to swell up. The cell has to combat this tendency and so must use energy to power a molecular pump that pushes the extra salt back out of the cell.

The different response seen between the samples of patients and controls is striking. There is little change in electrical impedance for healthy cells. But after half an hour or so, there’s a huge increase in impedance for the samples from ME/CFS patients.

Electrical impedance change over 2.5 hours for samples of a bedbound patient and a healthycontrol (Figure 1C from the paper; some labels enlarged for clarity).

Lead author Rahmim Esfandyarpour told STAT News, “we’re forcing [patients’ cells to consume energy] and they are not happy… their reaction is different from the reaction of healthy cells”. The healthy cells seem to manage the situation comfortably.

Strikingly, the increase in impedance for every single patient’s sample was substantially higher than for even the highest increase seen for any of the healthy controls’ samples.

Impedance change from baseline to plateau for samples from each of 20 patients and 20 controls. (Figure 2C from the paper; some labels and yellow band addd by me.)

It is the amount of clear daylight between patients and controls (indicated above by the yellow band in the graph) that makes these results so remarkable and so interesting. At the recent NIH ME/CFS conference, Dr Anthony Komaroff, a professor at Harvard Medical School, said that such a difference is “a clue to some underlying biology that could be causative of the symptoms of the illness.”

To make the findings more impressive, the authors also showed that the findings are highly reproducible. “If you test the same patient a week or month later, you get the exact same signal”, senior author Ron Davis told Medscape Medical News.

The study authors say that they believe these findings are unique to ME/CFS.

Commenting on the study, Chris Ponting, Professor of Medical Bioinformatics at Edinburgh University, said, “Excitingly, they appear to have discovered a distinguishing feature of ME/CFS, and one that can be measured simply and cheaply.” However, he stressed the need for replication of results and the need for sick controls. He said, “results should be replicated in a second cohort of individuals” and added that the device should be tested to see “whether it sets apart ME/CFS not just from general health but also from other disorders.”

Happily, the authors are planning to do just this. They have announced that they will be running a replication in a larger group of patients, — and will be including people with similar diseases as controls.

Hur man förstör en perfekt morgon

Morgon och morgon, jag vaknade klockan tre och orkade inte öppna ögonen förrän klockan fyra. Men hade sovit i 11h så var rätt nöjd. Då kommer jag ihåg att jag svepte ner mina glasögon igår kväll så de ligger nånstans på golvet där man inte ser dem med en gång. Jag har ett par gamla glasögon liggande på fönsterkarmen för det är inte första gången jag är fipplig och utan glasögon är det som att en blind letar efter en nål i en höstack. Vi har inte mycket space bredvid sängen, det är precis så man kan åla sig ner. Men nej, jag ser inget, och nåt vasst petar rakt in nånstans, kanske fönsterbrädan. Upp igen, hämta min handikappgrep som är lång. Den sticker jag in under nattduksbordet och under sängen och försöker organiserat känna efter, bit för bit, om det ligger nåt. Men nej. Reser mig upp igen, dricker mitt andra glas vatten för jag är slut som om jag sprungit ett lopp, och letar i hörnskåpet efter en ficklampa. Hittar en, tack Mikael för att du är förberedd när det gäller såna saker. Hänger mig på bredden över sängen och lyser in med ficklampan. Ser ut som om det ligger en ruta choklad under nattduksbordet. Hittar en korsordstidning under sängen. Men inga glasögon. Före det har jag lyst på andra ställen i sovrummet, för säkerhets skull, och plockat undan nackkudde, pyjamas, hörselkåpor och annat. Men jag minns att glasögonen hamnade på golvet igår, så jag lyser under fönstret och har en död vinkel där jag inte ser hela vägen in till listen. Men min döda vinkel är bara hälften så lång som glasögonen och det är andra gången jag tittar så de borde inte vara där. Nu är jag frustrerad och helt slut. Jag tål inte att stå på knä på golvet, böja mig ner, gå och hämta saker flera gånger. Men glasögonen ligger ju på golvet, jag vet ju det. Så jag tar till mitt sista vapen, Gud. Jag ber honom hjälpa mig veta var jag ska leta, och förklarar något överflödigt att jag inte orkar all den här aktiviteten. Och om det bara är min tro det handlar om så VET jag att han kan hjälpa mig, med en gång dessutom. Sen ber jag om ungefär samma saker en gång till, så han verkligen ska förstå allt jag vill säga. Jag hinner nästan inte ens säga Amen innan jag öppnar ögonen. Nu ska jag hitta dem. Jag flyttar lite på en låda vi har under sängen, en som jag har sagt i åratal att jag ska gå igenom och slänga, för jag har inte tittat i den sen vi gifte oss. Putter den en knapp decimeter åt fotändan. Jag flyttar på en kudde så jag kan lägga mig i en bättre vinkel på sängen, krossar brösten på sängramen men hänger bra ner med ansiktet. Glasögonen är lite svaga men gör all skillnad i världen. Sitter dessutom kvar på näsan även om jag hänger uppåner med huvudet. Lyser, chokladbit under nattduksbordet (äckligt), sladdar och fler tidningar under sängen. Jag ser mer nu. Ligger högre upp och så är plastsänglådan ur vägen. Hittar en karta piller och två öronproppsburkar, samt en ensam öronpropp och mer damm och hårstrån än jag önskar veta om. Och många korsordstidningar under Mikaels sida. Och glasögonen!!!!! Långt in, nära plastlådan. Jag visste att jag kunde hitta dem om Gud hjälpte mig. När jag letade själv hittade jag dem inte på 20 minuter, när jag letade med Gud hittade jag dem på 3 minuter. Det är mitt första barndomsminne av att Gud hjälper mig, att jag har tappat bort något, letat länge men inte hittar det, och ber, och sen hittar det. Det är min barnatro som håller än. Jag vet att en alternativ förklaring är att man ju utökar sin sfär när man inte hittar saken och att det är det som gör att man hittar saken. Den som vill tro det har lika mycket rätt till sin åsikt som jag har till min. Men på min blogg är det min åsikt som räknas, så Gud hittade glasögonen. Eller tekniskt sett visste han hela tiden var de låg, så han hjälpte mig att hitta dem.

Jag har sån lust att hålla en ny bön, efter tackbönen som jag höll. Där jag förklarar att jag nu har sett att Gud kan göra allting. Så kan han vänligen bota mig från ME nu. Jag vet att han kan. Vill vill han säkert också, för han är inte intresserad av att jag lider. Men jag tror att det här med ME inte är ett misstag, tror inte att Gud har glömt mig i dödsskuggans dal. Jag tror att jag behöver gå igenom det här för att bli den han har vetat att jag kan vara hela tiden. Så fast det är frestande ber jag inte om att bli botad. Jag tror han skulle svara nej, eller i alla fall Inte än. Och faktiskt är jag helt med på det.

Men jag hittade i alla fall mina glasögon.

Dagens kyss

Varför ...

... ser inte min utväxta bob ut såhär? För annars är vi ju väldigt lika.

Jag ska faktiskt ringa och boka klipptid imorgon.

Same same but different

Tänk vad förfärligt ...

... om man hade sån OCD att man var tvungen att lägga sina piller i storleksordning innan man sväljer dem.

Om jag hamnar på hem får de anställa en person bara för det.

Abstrakta blommor

Sara Brandle heter konstnären som är dagens förälskelse. Jag började följa #abstractfloral igår på Insta och det var ett bra beslut! Såg flera fina idag men denna var härligast. Vi har inte dessa färgerna nånstans hemma, men jag gillar den verkligen. Att bli glad av!

Ur led är årstiden och den andra tiden

Det har varit en del frustrerade snöbilder i flödet idag. Jag kom in till 21,5° i sovrummet och satte på elementet igen. Det är minusgrader ute. Jag brukar vilja byta till sommar- respektive vintertäcke 1 april och 1 oktober men i år har jag bara varit för varm en gång, men då var det å andra sidan över 25° i sovrummet. För varje år snävas temperaturspannet jag tål av ytterligare. Vi ska köpa en takfläkt. Får se om jag tål ljudet, tål blåset och om det hjälper. Sen måste jag skriva till kommunen också. Men jag har hittills väldigt få vårdbesök i maj så jag borde kunna få iväg det. Borde få kallelse till att ta bort hudförändringen. Jag försökte förresten ringa min vc igår. De hade inte ens telefontider att ringa tillbaka kvar och klockan var 16.15. Har aldrig varit fullt så sent förr. Så Mikael ringde idag. Psykiatrikern tycker det behöver göras en sömnutredning på mig, det har jag själv också tyckt i några år eftersom sömnen försämrats så, och det ska vc i så fall skriva remiss till. Så jag skulle be om en tid för det. Det behöver inte vara hos min egen läkare utan hos den första som har en ledig tid. Fick tid 11 juni. Såg vårdgarantin idag. Skrattade högt. Undrar hur många läkare som blir utbrända av den arbetsmiljön.

Har tagit migränspruta idag. Har svag, svag migrän så vi får se vad som händer. Förra gången fick jag migrän dagen efter och sen blev jag helt smärtfri dagen efter det.

Jag lagade faktiskt middag idag! Nåt stekkött i skivor, kanske karré (ni hör ju vilken koll jag har på köttstyckning!) med bea och klyftpotatis och rostade grönsaker med örter och fetaost. Vi åt ganska lite potatis och mycket grönsaker. Det har funkat jättebra för mig att skära ner på socker, pasta, ris, snarare än gå till max 20g kolhydrater i ett svep.

Sen har jag ätit den andra varianten av folsyra som inte är folsyra, inte methyfolat utan folinsyra. Det lärde jag mig i en tysk facebook-grupp och jag har värde under referens så jag visste inte riktigt vad jag skulle ta eftersom mina två senaste insomniperioder förra året som ju gick rätt så illa åt mig, berodde på att jag provade methylfolat ena gången och methylkobalamin andra gången. Förmodligen har jag ett annat genfel än bara MTHFR. COMT tror jag det var. Men jag har sovit utan uppvak 9 nätter i rad så det är både framgång för sömnmedicinen och mina rutiner, även om min disciplin idag var fullkomligt usel, och som sagt för folsyreprodukten. Jag har beställt på brittiska Amazon en b12-tablett som man ska tåla om man inte tål methylkobalamin, adenosylkobalamin hette den, så kanske får jag hjälp av dem. Tyskarna säger att om man har vissa genfel som påverkar methyleringen av b-vitaminer, och framförallt om man äter cyanokobalamin, som är den sorten jag fått på recept i 20 år, så kan man ha falskt höga värden, för att man inte kan tillgodogöra sig den sorten. Att testa sånt i ryggmärgsvtska är ju absolut överkurs, sånt ska vården inte behöva hålla på med när folk är sjuka, så jag försöker lära mig själv och fixa detta. Man kan dels få domningar av b12-brist och det har jag haft i ett par år, samt hjärndimma, vilket jag haft väldigt länge men det har blivit värre. Så kanske försvinner några av bristsymptomen när jag får i mig b-vitaminer jag tål och kan ta upp. Jag är väldigt glad för tyskarnas hjälp. Nån gång kommer jag nog att köpa ett gentest men det får bli en senare fråga.

Jag har inte köpt en väska idag, men det var svårt. Vill ha en ny stor svart, där min nackkudde går i, men då blir det så mycket skinn och rätt dyrt. Jag har en nu som jag köpte begagnad på Sellpy för 35:-, det är en reklamväska med Oriflame på. Fyller sin funktion men fattas en hel del i form. Vill gärna ha en Ralph Lauren men det är ju lite andra prisklasser på det. Jag börjar tulla upp mig med att vilja shoppa för att jag sög att jag hade flera tusen mer ön jag trodde på sparkontot. Men det räcker att man behöver gå till tandläkaren så säger det slurk där, så jag ska verkligen inte frestas att ta sparpengar och köpa en märkesväska. Absolut inte. Men det var lite roligt att titta på några. Och jag har ju shoppat vitaminer.

Sen ska vi köpa en bebispresent till mitt nya syskonbarn som inte har tittat ut än men kommer när som helst (och inte om en månad, hoppas mamman!!!). Vet inte vad det blir men det vore roligt att få köpa en liten bebisklänning i strl 60! När vi träffade Johannes när han var nyfödd var han så liten, så liten, jag hade glömt hur små de är. Men mmm, bebis!!!!!!! Tyvärr missade jag halva hennes förlossningshistoria för när jag höll honom gick det inte att tänka på nåt annat. Jag blev fullkomligt hypnotiserad av bebisen.

Det var som när Belle var här när hon var 4 månader och jag gick ut från vardagsrummet med henne för att få lite lugn och ro och hon somnade i min famn. Och så känner man den där lilla andedräkten på sidan av nacken och man är såld. Mitt finaste bebisminne med Neo var när jag var barnvakt för honom när han var kanske 6-8 månader (tänk att jag kunde det på den tiden! Jag skulle ääääääälska att kunna vara barnvakt nu!) och vi lekte i vår säng, jag liksom kastade honom i sängen och han skrattade så han kiknade. Att få ett barn att skratta behöver inte vara jättesvårt alla gånger, men det där skrattet är en belöning som inget annat.

Har sett foton idag på mina favvotjejer som alla börjar på M.

Ja, men då så. Har anmält till Blogger idag att programmet låser sig när man försöker spara ett inlägg med en bild i. Det har varit så länge men jag har lite trott att det är för att min platta är gammal och de kanske inte kör uppdatering av för gamla Android. Men nu provade jag på min nya telefon som har det senaste av alla program och då hände samma. Så trist. Jag kan gå in via webbsidan också men det är knöligare. Man vill ju att en all ska funka.

Men telefonen verkar jättebra. Mikael har nog känt att jag är lite låst och beroende av honom. Kan inte slå upp saker, folks nummer eller adress eller nåt sånt på telefonen utan bara ringa, och man fick lägga in alla telefonnummer manuellt så jag slutade efter typ fyra stycken. Och den har varit jättejobbig att messa på, eftersom den har knappar, inte pekskärm, så jag har fått trycka 3 ggr för f osv. Har ibland avstått från att messa för att det går så långsamt och kräver så mycket extra hjärnkraft. Men nu har jag lärt mig att å är 5 tryck på a och ä 6. Men nu ska jag kunna klara mig själv mer om Mikael inte kan köra mig till vårdbesök osv. Såg förresten nån härom dagen som sa att sjukresan var över en timme försenad så nu hade hon missat sin läkartid. Då sa nån annan att de var två timmar sena till honom härom dagen. Man har rätt att ta en egen taxi efter 20 minuter men då måste man ha en taxi nära sig och dessutom ha råd att ligga ute med kostnaden. Jag kan ju inte ha en timmes marginal på saker när jag inte har en timmes uppetid om dagen. Men hittills har pappa kunnat köra mig alla gånger utom en när Mikael inte har kunnat. Så det går säkert bra i framtiden också.

Simma lugnt. Ja, det känns otroligt att det finns folk som har badat i år redan. Men det har bara gått upp till 21,8° här inne och jag fryser. Må så gott!