Om myror

Jag har inte så mycket som händer i mitt liv, så små saker får lätt överdrivet stor betydelse. No pun intended, men myror är ju verkligen små.

Mikael har läst på nätet och strösslat (nåja, om strössla betyder tjocka lager på strategiska platser!) lägenheten med kanel, cayennepeppar och en mycket stark Ajax-blandning för att förvilla deras doftspår. Det har inte funkat. Och han har dammsugit upp otäckt många, så mycket att batteriet i lilla dammsugaren tog slut. Jag drömde om dammsugning inatt men det var säkert för att Mikael körde handdammsugaren när jag sov. Inget hjälper av de där naturliga antimyrmedlen. Förra året kom de in genom ytterdörren och vi såg deras promenadstråk, men i år kan vi inte se var de kommer in. De gillar ena hörnet på vardagsrumsmattan men det ser inte ut som om de kommer in genom luftfiltret en meter bort heller.

Men vi har lärt oss en del om dem. De är till exempel skickliga kommunikatörer. När man har dödat ett par myror kommer snabbt fler dit. Igår låg en död myra på en pappersnäsduk på soffbordet och när jag skulle resa mig upp och slänga papperet var myran borta. Jag tror den var absolut krossad, så min enda förklaring är att hens släktingar har tagit med sig henom. När man dödar en börjar också de i närheten att springa snabbare. Och när Mikael bara sätter på dammsugaren springer de fortare. Jag har svårt att tro att de är högintelligenta, men de har kanske utvecklat särskilda förmågor som är nödvändiga för deras överlevnad.

Lite dåligt samvete har jag för detta myrdräpande, men vi har ju rätt att inte ha myror inomhus. Det känns som om naturen har satt oss i toppen av näringskedjan och att vi får lov att döda djur om vi behöver mat eller om de inverkar menligt på vårt liv och vår hälsa. M och jag pratade faktiskt om djur och känslor idag. Att djur kan välja om de vill fly eller fäkta, men att vi inte vet hur mycket det är ett faktiskt val eller en instinkt från ryggmärgen. Nån schimpans har ju lärt sig att kommunicera genom teckenspråk och har faktiskt dessutom kommit på att skylla ifrån sig på andra. Om vi som människor inte kan bete oss artigt och snällt mot djur så mister vi ju en del av den bit som vi kallar högtstående eller åtminstone civilicerad. Oavsett om djur har känslor eller inte så ska vi behandla dem som om de hade det! Och det är lättare att behandla hundar väl än myror. Men jag står fast vid min åsikt att man får utrota dem från sin innemiljö om det behövs. Och vi försöker att avskräcka dem från att vara i vår lägenhet med all den där kanelen, det vill vi ju hellre än att ha en fälla. Men det hade nog inte passat mig att tro att mord av alla djur är synd, är lite osäker på om det är buddhistmunkar som inte ska råka trampa på myror. Jag har säkert mördat myror och myggor och getingar. Och jag tänker inte tveka en sekund på om jag ska ha ihjäl nästa geting som kommer in hos oss. Om jag kan få ut den, fine, men jag brukar inte våga det.

Men nu kom jag bort från ämnet. I allt det här talet om myror kom jag plötsligt ihåg en aktivitet vi hade i Göteborg i kyrkan när jag var ca 15. Det var en taltävling och varje församling skulle producera en ungdom som kunde argumentera kring ämnet Myror i köket. Jag var Kungsbackas tävlingsdeltagare (och mamma hjälpte mig med argument till talet) och min kusins numera man Richard Å var Alingsås deltagare. Vet inte vem som vann, men det borde ha varit Richard, för jag kommer fortfarande ihåg hur karismatisk han var i sitt sätt att tala och övertyga. Och ingen är förvånad över hans stora framgångar som säljare!