Folk

Jag har alltid kommit överens med folk, har också alltid kunnat skriva min åsikt så folk förstår. Men idag har jag haft en jättejobbig erfarenhet på Facebook när en person upprepade gånger har missförstått det jag säger och rent ut sagt hittat på själv vad hon tycker att jag säger, även om hon inte tycker det såklart. Men jag vet ju själv vad jag tycker och jag har ingen anledning att skriva något som är tvärtemot vad jag tycker, flera gånger dessutom. Jag försökte bara hjälpa till och en annan person än vad det gällde kallade mig för mästrande och hotade med att utesluta mig ur gruppen, fast sen framkom att hon inte var admin. Men det känns ju jättetråkigt att bli missuppfattad och kritiserad. Inte för att jag bryr mig specifikt om ifall just den personen förstår mig, men om hon ska klaga på mig får hon ju förstå vad jag säger innan hon klagar på det, kan man tycka.

Jag är dessutom så trött efter igår och att det har varit så varmt idag, och myrorna, att jag känner mig riktigt ledsen och ömklig nu. Är fullt medveten om att jag med all säkerhet är överdrivet labil, det blir jag vid ansträngning. Men jag kan inte bara säga till mig själv att inte vara ledsen. Kanske kan jag skjuta upp att tänka på det tills imorgon, när jag kan se på det mer objektivt.

Fast jag är glad och stolt över att jag inte sa till henne att hon är dum i huvudet. Men det är ju precis vad jag känner för nu. Man kan ju inte skylla på att nån annan får en att känna nåt, det är ju ens eget val vad man känner. Men om nån är dum mot en blir man ju ledsen.

Men ju mer jag tänker på saken, desto mer ska jag ha Cousin Violet, eller The Dowager Countess eller vad hon nu kallas egentligen, som min förebild. Hon uttrycker sig klokt och kort och koncist och ofta roligt, ändrar sig när hon har fel, och säger alltid sanningen. Eller den del av sanningen som folk behöver höra. Sån vill jag vara.