En trosfråga, men den kan översättas

Jag tror följande funderingar kan översättas till vilken tro man vill, eller ingen alls.

Jag hörde en persons kommentar idag och jag glömde fråga var hon sagt det (var det i ett tal i kyrkan sa hon det ju offentligt, men det kan ha varit till min man och då ska jag absolut inte yppa det.) Men det var om ett svårt sjukt barn och den tröst från Kristus hon fick när det var extra svårt.

Plötsligt började jag förstå vad de som föräldrar gått igenom, det märker man när man får vissa detaljer. Som visar på en bra mycket jobbigare situation än jag trodde när jag hörde om saken. Jag tror att jag trodde det var lika svårt som de flesta tror om att ha sjuka barn, men det är ju bara att skrapa på ytan!

Jag blev väldigt imponerad av kvinnans styrka när jag hörde vad hon sagt idag, och hur hon hade känt sig tröstad i de värsta stunderna.

Jag började ju gråta när jag hörde det, av medkänsla med henne, och av glädje över att Gud fanns vid hennes sida.

Men så tänker jag på vad jag går igenom. Jag blir visserligen plågad varje dag, men ingen far illa, Mikael och jag har det bra, jag kan ha viss kontakt med omvärlden och familjen, ofta bara genom plattan, men ändå. Jag ser mycket bilder och älskar dem. Om det finns såna som den här kvinnan som går igenom sådana händelser som med sitt barn, vem är jag att be att Gud ska hjälpa mig. Det finns ju folk som har riktiga problem, typ att deras barn väger 1 kg och har inga lungor än. Ska jag då komma med min bön, att jag vill ha hjälp för att det är så varmt idag att jag har legat ner nästan varje minut på dygnet och knappt orkade äta maten Mikael lagat (och ååååå vad gott det var!!). Och att jag tog en treminuters dusch, som jag absolut inte orkade, för att jag inte heller orkade vara så varm. Jag blev yr och matt, men det är ju fjanterier jämfört med en fyrabarnsmamma som dör av cancer, eller en bebis som svävar mellan liv och död i månader.

Men då måste jag minnas att Gud använder nån egen matematik. Det är inte så att ju fler folk som ber till honom, desto kortare och sämre kvalitet på hjälpen får bedjarna. Idag är det 1 miljon som inte har mat, så vi får se om vi har betat av dem om fem-sex år, så kan du återkomma med din fråga då? Det funkar ju på nåt helt annat sätt. Gud kan hjälpa varje människa, hur stort eller litet deras bekymmer än är. Det är inte bara den det är mest synd om som får tröst, det är inte heller så att om det inte är så jättesynd om en så får man vänta på sin tur. För Gud är alla nummer ett. Han skulle väl inte släppa hit oss till en egen planet och inte ha ett sätt att hjälpa, trösta, rädda oss? Jag tycker det avsnittet på Downton är väldigt fint när Jimmy blir full på marknaden och Thomas följer efter honom (för att han är lite kär i honom och att han vet att det kan gå illa när han är så full och har viftat så med sina pengar) och räddar Jimmy, som springer och hämtar läkaren åt Thomas. Jag tror Gud har masssssor av såna spejare som Thomas. Nån som känner och älskar oss och håller ett vakande men osynligt öga på oss. Vi behöver inte specificera vilka dessa är. Men jag tror att det är ett bättre upplägg till och med än Jultomten och nissarna!

Så om jag inte vågar be Gud om hjälp så är det inte för att han är en sträng Gud som skulle hånskratta och säga Du har ju bara ME, det är ju bara hittepå. Det finns andra som upplyser oss om det, ofta. Nej, Gud skulle tacka för förtroendet och sen inte ha nåt bättre för sig än att lyssna, uppmuntra, stödja, ge kloka råd, ge oss en Faders kram.

Så när jag inte känner Guds tröst lika mycket i mitt liv tror jag att det är jag som inte har bett honom om hjälp snarare än han som har fått frågan men tackat nej. Det är jag som måste våga ta plats, våga tro att universums Gud tycker att mina minsta problem till och med är värda hans tid.

En ung kvinna idag hade sjungit en sång som går ut på att när du inte hittar nån frid i världen, så finns det frid i Kristus. Jag ska se om jag hittar den med en typ 4-årig flicka. Här.