Idag hade jag tid hos min optiker. Mina glasögon är tre år. Jag ser ibland inte texten på teven, men ibland ser jag, så jag visste att nåt var fel. Vid MS har jag för mig att det är vanligt med nån synnervsinflammation och jag har glaukom i släkten, så det kunde vara lite allt möjligt. Jag har läst på om ögat men det verkar inte som om jag hade symptom som borde kollas av ögonläkare, så jag satsade på att börja med optikern och att de i så fall kunde se om något behövde kollas noggrannare. Goda nyheter, allt var bra ur ett medicinskt perspektiv. Däremot har min syn försämrats. Igen????? Jag är ju i den åldern när folk ska börja få mindre närsynthet. Men med tanke på att jag fick en visdomstand förra sommaren när jag fyllt 47 så kan jag få sämre syn vid 48. Kanske får jag mens när jag fyller 50.
Men då skulle jag plötsligt kolla på bågar. Man kan inte sitta i rullstol och göra det. Dels sitter de flesta bågarna utom räckhåll, dels är jag så närsynt att jag inte kan se mig i spegeln om jag inte står upp och nästan ställer näsan i glaset. Så jag stod upp en stund, gick mellan prisklasserna, valde ett par bågar. Kom till prisuträkningen. För att glasen inte ska bli så tjocka behövs nån speciell slipning och fast jag tog billiga bågar och dessutom fick halva priset på dem så blir det 1643:-. Vet att mångas glasögon kostar bra mycket mer än så, men ändå. Tiden när man kunde ta billigaste bågen och billigaste glasen är förbi. Jag var inte riktigt beredd på 1643:-, jag trodde optikern bara skulle bekräfta att mina ögonmuskler är trötta. Jag kan tänka mig roligare sätt att spendera både mina pengar och min energi än hos optikern. Får bra service och är nöjd osv, men ändå, jag hade gärna sluppit alla mina vårdbesök och kunnat åka och bada istället. Det är inte en dejt precis att kolla på glasögon.
Hade velat köpa en behå, eller fem, på Lindex efteråt för det ligger precis bredvid. Körde in i affären, ålade mig genom små gångar fram till behåarna, de som såg enorma ut var bara 85C och jag har 100E vilket inte stod på några av dem jag kollade på, så jag bara gav upp. Man vill ju inte bara köpa en behå utan att prova, trots att jag tar rätt storlek brukar jag kunna få prova 10-20 st innan jag hittar en jag är nöjd med. Numera går jag omkring i hemmabehåar, köpta på nätet och med passform därefter. Men man måste ju ha finbehå att ha hos naprapaten, när man ska träffa folk, så. Känns inte roligt att bara ha gamla, dåliga behpar. Jag förtjänar inte att se ut som skräp. Tror dessutom jag har sett att den behån jag har från Lindex och som jag bara köpt nya av utan att prova i säkert 10 år numera har utgått ur sortimentet. Bara tanken på att beställa hem 20 behåar från Lindex, prova dem, hoppas att nån är bra, packa ihop och skicka tillbaka, gör mig så matt. Hoppas att nån är bra, om ingen är bra tänka på om den bästa inte är så dålig att man kan nöja sig. Annars börja om igen nån annanstans. Hjälp! När jag kom ut från Lindex med oförrättat ärende frågade Mikael så snällt om jag ville göra nåt annat. Glitter och Ur & Penn låg bredvid och Ur & Penn har rea, men jag orkade inte ens titta. Han köpte en Nogger till mig och sen flyttade han styrningen på Marve så att han körde mig till bilen.
Jag blev deppig av att jag var så trött av en halvtimme hos optikern att jag inte ens klarade av att köpa en behå. Och blev helt slut av att bara åka in i affären och kolla runt på några.
Mamma och pappa hade köpt en smörgåstårta till oss (kunde inte ha kommit på en mer passande dag!) och jag har legat ner sen vi kom hem, förutom när jag åt. Fick lägga mig i sängen och tråkvila. Jag vet ju att jag är sjuk, att värmen är jobbig, att jag är försämrad, men varje gång jag märker att nåt är svårt som jag har klarat förut, så blir jag så ledsen. Jag skulle verkligen önska att det inte var så, att jag kunde sörja klart, att insikten om att jag blir sämre kunde gälla både hjärnan och hjärtat, för om jag inte blir överraskad borde jag inte bli ledsen.
Nu hoppas jag bara att jag inte får frossa i natt. Två gånger den senaste veckan har jag fått det, och jag har nu lagt täcket bredvid sängen för att jag inte ska behöva gå ut i vardagsrummet och hämta det. 26,4° i sovrummet låter ju inte som nåt att få frossa för, men jag är redan kall om fötterna. Vad skönt det vore om jag bara kunde somna och vakna imorgon klockan 15.00. Men ju sämre jag mår desto sämre sover jag. Oh, the irony.
P.S. Nu förstår jag varför jag talar om min kropp som en separat person från mig. Mikael tycker att man själv och sin kropp är samma sak. Självklart är man ju mer än sin kropp, men att kroppen är en själv. Jag separerar dem väldigt ofta i "kroppen" och "jag". Inser nu att det är för att jag tycker att min kropp har svikit mig. Den vill inte vad jag vill. Jag blev sjuk medan jag gjorde nåt bra, sen när allt hade gått åt pipsvängen med kroppen i 10 år blev jag dessutom fet också. Var tjock på mitt bröllop!! Jag kan inte riktigt förlåta min kropp för det. Den borde ha varit lite schysstare, stått på min sida, inte lämnat mig ensam. Inte plågat mig så. Sovit lite mer när jag behöver det som bäst.
Läser om folk som cyklar 11 mil och avslutar med en löprunda. Att man kan styra sin kropp är nästan religion idag. Och jag kan inte styra min kropp det minsta lilla. Målar nagellack ibland för att nånting, en smula, ska vara som jag vill, vara fin, ge mig glädje.
Men om kroppen inte är nån, är det mig själv jag är besviken på då? Man kan ju inte vara besviken på nåt man inte har valt.
Och nu känner jag igen känslan jag ofta får hos psykologen, när jag inser nåt. Min värsta rädsla är att det ska vara jag som gjort detta mot mig. Det är ju värre än att bli utsatt för misshandel, det är att misshandla sig själv! Visst borde jag ha förstått bättre, vilat mer och förhindrat att en infektion blev ME, vilat mer inte bara i början utan varje dag sen dess som jag vetat att det är ME och att jag måste göra mindre för att inte bli värre. Jag sa bara till min läkare Varför blir jag sämre? Kanske för att du gör för mycket, svarade han flera gånger. Men då sa jag alltid Hur kan jag göra mindre än det här?
--- Man kan när man måste. Jag borde ha förstått det innan det blev försent. Tänk om jag hade fastnat på en högre nivå än det här, en där jag kunde handla en behå och äta ute med min man. Iklädd mer än behån då. Och om jag inte förstod det då så är det ändå inget att göra åt nu. Vad jag kan göra nu är att göra mindre!!!!!! Jag vet hur jag kan göra mindre, men det krossar mitt hjärta. Jag har redan stannat hemma från ett bröllop i år, jag vet inte hur mycket mer jag klarar.
Så mycket som jag måste.
Fast det känns det inte som.
