Jag har alltid varit lite rädd för att "hamna i ett mörkt, tyst rum".
Men idag valde jag det frivilligt. Och det var inte förfärligt, det var underbart.
Fast jag vet ju att de som ligger dygnet runt i tystnad och mörker inte gör det för att må bra, de gör det för att de mår så dåligt även i mörker och tystnad att nåt annat inte är ett alternativ. Jag vet inte riktigt vad det är, men man kan ha problem med sondmatningen, liggsmärta, kanske problem med mag- tarmkanalen. Kan tänka mig allergier och utslag som svider och kliar, inflammationer i musklerna om man lyft en arm när de klädde på en. Sen kan man ju inte ha öronproppar eller hörselskydd dygnet runt, det gör för ont, så de kanske ändå hör ljud som de reagerar på med migränliknande smärta. Samma med ljus. De får kanske yrsel om de gjort för mycket. Det kanske är när någon kommer in i rummet, när de gör något med sonden osv. Jag blev yr när jag satt stilla i fåtöljen nyss, och jag hade inte rört mig på ett tag heller. Det kan vara att jag hade ätit för en halvtimme sen, och det går tydligen åt mycket energi för att hålla matsmältningen igång. Jag har absolut gjort för mycket den här veckan. Har lagat middag två dagar i rad, för att hjälpa Mikael. Mår blä just nu.
Men tänk om de ligger där och precis har nog med energi för att överleva, och så tokkör en bil borta på motorvägen och så blir de så illamående att de måste kämpa för att inte kräkas för att de hörde ett ljud. Som en med svår gravidsjuka (glömt vad ser heter) som kan spy av att nån säger ordet "mat" Tänk om det är så deras liv är. Det är det säkert, fast värre. Den kände forskaren Ron Davis son Whitney Dafoe ser så sjuk ut på fotona, och så utmärglad, att man tror han nyss har blivit frisläppt från Bergen-Belsen. Jag är så tacksam till den forskaren och hans son. Sonen lånar nog sitt utseende för att folk ska förstå hur illa de sjukaste har det, så folk börjar vilja satsa på forskningen. Och pappan som forskare vill väl mycket mer gärna hitta en bot nu än om sonen inte varit så sjuk. Så de använder varandra för att få den här rörelsen att börja rulla. Det går fortfarande si och så, men så är det när ett stort klot ska rullas igång. Har de väl fått fart rör det sig nästan av sig själv.
En aids-aktivist hade varit med på nån me-manifestation. Där kan man tala om att de fick klotet i rullning på ett tidigare oöverträffat sätt.
Hursomhelst, jag måste tagga ner. Måste visa mitt stöd för Mikael på nåt annat sätt. Men att göra saker är mitt kärleksspråk. Det känns som om jag är självisk och inte älskar honom om jag inte gör saker för honom. Men det är ju mitt problem. Och med tanke på hur jag mår nu så är det ett problem jag måste ta itu med bums.
Till exempel genom att fråga honom om han vet vad hans kärleksspråk är.
Och hur mycket sätter ni på att han svarar "matte". ;)
6 kommentarer:
Det är svårt att inte göra för mycket i sin iver att avlasta maken men de mår ju inte bättre av att vi tar ut oss så mycket att vi blir sjukare. Var rädd om dig. Kram
Tack Nilla. Lätt att veta, svårt att göra.
Som kronisk smärtmänniska har jag alltid känt mig underlägsen de där flitiga, energiska, produktiva medsystrarna som får så mycket mer gjort än jag. Jag glömmer att kronisk smärta är ett arbete som tar mycket energi. Och att hålla på och jämföra sig med andra är ju så osmart och destruktivt.
I morse kom jag att tänka på liknelsen om änkans skärv. Jag har alltid tänkt på bidragen som folk gav som, om inte pengar, så i alla fall talanger och gåvor. Men bing! I morse insåg jag att det kan vara hälsa och energi. Jag har många, många gånger gett "lite", men jag gav allt jag hade att ge, d v s änkans skärv. Och Kristus sa att hon gav mer än alla de andra som gav av sitt överflöd, men hon gav allt hon hade.
Nu ska vi sluta med jämförelserna. Men tanken gav mig lite upprättelse och självkänsla. För jag ger ofta allt jag har.
modren
Bra påminnelse. Att baka bullar på fyra paket jäst och sen göra nåt annat, är fint så, men att ge allt man har är stort. Hur kan man glömma sånt man vetat hela sitt liv? Tack för påminnelsen.
Antagligen har även friska något de måste lära sig att leva med/utan precis som vi måste lära oss tex att inte kunna ge så mycket som vi vill. Änkans skärv är en bra påminnelse.
Själv är jag just nu helsur för att jag förväntas baka 10 påsar lussebullar till den där fördömda julmarknaden. Det får bli en skärv där med!
Tio påsar?! De är galna.
Skicka en kommentar