Efter att ha bestämt att Mikael ska köra mig till vårdcentralen imorgon för provtagning (vilket jag har bort göra i flera veckor, men jag hinner/orkar aldrig) påminner han mig, omedelbart och för att jag redan har glömt det två gånger, att ställa telefonen på väckning. Han kollar tålmodigt med mig när vi ska åka, när provtagningen stänger och när jag ska gå upp. Han dubbelkollar alltså min väckningstid med akkas öppettider för att se så jag tänkt rätt, förutom det där att han får påminna mig två gånger medan vi håller på att prata om det och jag råkar börja prata om annat innan vi är klara. Sen när jag haft telefonen i handen, knappat in nåt och lagt ifrån mig den så dubbelkollar han om jag har satt väckning, om det ringer ett alarm (så jag inte bara lagt in det i Notes eller nåt), och vilken tid. Alltså, det är ju ett helt företag med den här hjärnan. Det mesta hade gått åt skogen om inte han hjälpte till.
Så går han och lägger sig, fyra (eller nåt) timmar senare. Innan han säger godnatt påminner han mig om att jag ska gå upp imorgon klockan tre. Det är en stor grej att orka gå hemifrån medan jag fortfarande är dålig efter i söndags och så pass tidigt som tre, när jag i vanliga fall behöver ligga och vila till klockan sex för att orka gå upp och klä på mig. Omständlig historia. Lång historia kort är för sent, men han vet att det blir jobbigt för mig imorgon, och när han har påmint mig om att jag ska gå upp tidigt imorgon så säger han: Good luck with that.
Det låter som ett vanligt lyckönskande, men är ett idiomatiskt, ironiskt uttryck. Man menar inte Lycka till, utan Ja, det kommer ju att gå åt skogen.
Och det var så skönt för mig att vi har varit i varandras liv så länge att han vet att det blir jobbigt. Att han förstår min ME är en så stor kärleksförklaring. Det var det jag menade med allt detta. Kärlek.
1 kommentar:
Vad underbart att ni har varandra! Antar att det är höjdpunkten på tillvaron!
Skicka en kommentar