Dagens överkänslighet

Jag gjorde några små övningar i sängen när jag vaknade. Tyckte det var en käck idé, och övningar är fel ord, jag bara vred huvudet utan att töja sammanlagt kanske tre gånger åt varsin sida.

Och sen när jag gick upp hade jag nackspärr, eller vad man ska kalla det. Kunde inte vrida huvudet, kunde inte lyfta armen, hade ingen styrka i den. Tala om överkänslighetsreaktion. Men det är så i kärnan av vad me är. Man får en reaktion på aktivitet. Men detta var nästan löjligt.

Jo, jag hade faktiskt en överkänslighetsreaktkon till idag. Trots att det tog mig en hel kvart att klä på mig kom vi iväg till vårdcentralen för provtagning. Men väl inne sa personen att de inte kunde ta proverna, och då trodde jag att de som vanligt inte ville ta järn om klockan inte är 10, men det var nåt annat. De skickade iväg sina prover bara en gång om dagen och detta provet kunde då sedimentera eller jag minns inte. Så på akka kan jag ta det före tolv. Vilket låter som förfärliga nyheter när man mår peck av att vara där halv fyra. Eller så kan jag åka till Handens närsjukhus som har öppet till fyra och skickar två gånger om dagen. Klockan var tjugo i fyra och jag var inte nöjd. Mikael tänkte för två och bad dem ringa till sjukhuset och förvarna, och så åkte vi dit. Fick gå genom sjukhuset för man behövde fylla i ett formulär om man skulle låna rullstol och min egen trodde vi inte skulle behövas idag eftersom provtagningen ligger direkt efter ingången på akka. Så imorgon kommer jag att ha nackspärr i benen. Men jag kom fram en minut i fyra och drog upp ena ärmen. Lång historia kort är för sent, men kvart över var jag klar. Det som kunde tagit en minut tog en kvart. Leta, klämma, klappa på armen, byta till nästa, tillbaka, trycka lite, hitta, tvätta med etanol, nu försvann den, klämma, trycka, leta. Byta nål till liten fjärilsnål, kolla neråt på armarna, vänster, höger, trycka, hitta, sticka mig, det kom fem droppar och sen slutade det. Hon satt och mjölkade i fem minuter, tryckte, matade med nålen, medan jag satt och knöt handen för att hjälpa till, och kommer att ha nackspärr i armen imorgon efter hundra handknytningar.

Men jag är så glad att jag fick göra det idag! Det är ju en stor sak för mig att orka med så det hade känts så trist att få åka hem med oförrättat ärende. Och imorgon kan inte Mikael, och på fredag stänger de tidigare, och detta har som sagt hängt över mig i cirka tre veckor. Jag måste vänta på provresultatet innan jag kan få tid hos läkaren, och sköterskan i bokningen hoppades att han skulle ringa mig och ordna med nån av sina egna hemliga tider, för redan då var läkaren uppbokad ända in i december. Och honom byter jag inte för allt i världen, han har hört talas om me och tar saker på allvar. Blev glad när jag gav honom Primern. Så en sån håller jag fast i med näbbar och klor! Jo, men allt hänger på att jag ska få resultatet på proverna och då ska vi se om det behöver göras nåt. Plus att jag har fem andra grejer på min lista över saker vi behöver prata om.

Inser nu också att jag ju gör mig väldiga besvär för att kunna åka till Sköndal. Men det är skillnad. Att få hjälp känns ju värt ansträngningen. Men att åka och ta prover känns inte som nåt som hjälper mig. Jag räknar inte med att de ska hitta en hittills och i 22 år oupptäckt sjukdom som jag får en bot mot. Eller det är inte heller som att ligga på sjukhus för att bli av med gallsten. Ja, så de på Sköndal får nog en skev bild över vad de svårt sjuka kan. Inte ens en romantisk middag med Mikael "hjälper" ju lika mycket som ett besök på St Sköndal. Barnen får också en skev bild, för jag sitter upp vid middagbordet i två timmar och ramlar inte ihop förrän de har gått. Och det är känsligt att inte veta om folk verkligen förstår. När det egentligen bara är Mikael som ser priset på saker och ting, så vet jag inte om andra faktiskt kan förstå. Det är en svår sak att hantera. Särskilt när man nyss vänt utåin på sig själv i tidningen och pratat om svåra saker och påmints om dumma kommentarer som gjort en uppriktigt ledsen.

Nån gång för flera år sen när Mikael pratade med nån sköterska om nåt som hade med mig att göra sa hon att jag kunde få hemsjukvård. Då behöver jag inte ta mig till vc när det ska tas prover till exempel. Så småningom tog jag upp det med min läkare, som inte var den bra jag har nu. Hon svarade, "Nej, det är för dem som är sjuka på rikt..." Jag blev tydligen förnärmad eftersom jag minns det än. Men det är ju helt klart så att vården inte är anpassad efter sjuka människor. I alla fall inte efter långtidssjuka människor som inte är sjuka på rikt...

Jag har visst glömt av min överreaktion. När vi sitter i bilen på väg till Handen är jag alldeles gråtfärdig. Jag tar Mikaels hand, men det hjälper inte och tårarna rinner. Jag försökte förklara hur jag kände mig, men det var svårt. Jag tror att det var en blandning av sorg över att jag är så sjuk och att minsta grej är halvt oöverstiglig, frustrerad över att jag inte passar in i vårdens mall över hur deras kunder ska bete sig, ledsen för att det som skulle bli en kvarts besök här i vh blev en mer tidskrävande aktivitet och om inte Mikael hade funnits så hade det inte gått. Man får ju inte en sjukresetaxi att vända på en femöring åt en. Pappa hade ju hjälpt mig i o f s, men det är hur som helst känsligt att behöva folk så mycket. En så utsatt känsla som inte blir lättare med tiden utan tvärtom. Jag har aldrig varit så säker på Mikaels kärlek som nu, så det har verkligen inte med det att höra. Det är att man känner sig liten som människa när man tycker att man är till besvär. Han skulle ju rygga åt ett sånt påstående, men återigen är det inte nåt som har med andra att göra. Att vara osjälvständig är emotionellt krävande. Plötsligt förstår jag de stackars gamla på hemmet.

Jo, så det som skulle blivit ett kvarts besök i vh blev en känslomässig överreaktion, och jag kommer att ha nackspärr i själen imorgon av det.